Kapitel 2

Tragedi eller bestämmelse?

När vi ställs inför skenbara tragedier som sorg, lidande och död måste vi sätta vår lit till Gud.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

Tidigt i sin barndom utsattes Spencer W Kimball för den smärta som är följden av nära och käras död. När han var åtta år avled hans syster Mary strax efter födelsen. En månad senare märkte Spencers föräldrar att femåriga Fannie, som lidit i flera veckor, snart skulle gå bort. Spencer berättade senare om den dag då Fannie dog: ”På min nionde födelsedag avled Fannie i mammas famn. Alla vi barn väcktes upp tidigt på natten för att vara närvarande. Jag ser framför mig scenen i vårt vardagsrum … min kära mor som grät med sitt lilla döende femåriga barn i sin famn och oss alla runt omkring henne”¹.

Ännu svårare för den unge Spencer var nyheten han fick två år senare, när han och hans bröder och systrar kallades hem från skolan en morgon. De sprang hem där de möttes av biskopen, som samlade dem omkring sig och berättade att deras mor hade gått bort dagen innan. President Kimball erinrade sig senare: ”Det var som ett åsknedslag. Jag sprang från huset ut på bakgården för att få vara ifred med min flod av tårar. När jag var utom syn- och hörhåll för alla, bara grät jag och grät. Varje gång jag sade ordet ’mamma’ kom nya tårfloder tills inga tårar fanns kvar. Mamma — död! Men det kunde hon inte vara! Livet kunde inte gå vidare för oss … Mitt elvaåriga hjärta tycktes brista”².

Femtio år senare återhämtade sig äldste Spencer W Kimball, dåvarande medlem i de tolv apostlarnas kvorum, från en stor operation långt borta från hemmet. Oförmögen att sova erinrade han sig dagen då hans mor dog: ”Det känns som om mitt hjärta återigen skulle brista … när jag i minnet övermannas av denna sorgliga händelse”³.

Mitt i sin djupa sorg under sådan händelser fann Spencer W Kimball alltid tröst i bönen och i evangeliets principer. Till och med i sin barndom visste han vart han skulle vända sig för att finna frid. En vän till familjen skrev om den unge Spencers böner: ”Hur tungt vilade inte förlusten av hans mor på hans lilla hjärta och ändå hur modigt kämpade han inte med sin sorg och sökte tröst från den enda källan”⁴.

President Kimball skänkte ofta ord av tröst till dem som sörjde nära och käras bortgång. Han vittnade om eviga principer och försäkrade de heliga att döden inte innebär slutet på vår existens. I ett begravningstal sade han:

”Vi har ett begränsat synfält. Med våra ögon kan vi bara se ett fåtal kilometer bort. Med våra öron kan vi bara höra ett fåtal år. Vi är inneslutna och innestängda, liksom i ett rum, men när vårt ljus sträcker sig utanför detta liv kan vi se bortom dödlighetens begränsningar …

Väggarna viker undan, tiden upphör och avstånden suddas ut och försvinner när vi inträder i evigheten … och omedelbart träder vi in i en fantastisk värld där det inte finns några jordiska begränsningar”⁵.

Spencer W Kimballs lärdomar

I sin visdom förhindrar Gud inte alltid tragedier.

Dagstidningens löpsedlar ropade ut: ”43 döda i flygplanskrasch. Inga överlevande i bergstragedi”, och tusentals röster frågade gemensamt: ”Hur kunde Herren låta detta fruktansvärda ske?”

Två bilar krockade när den ena körde mot rött ljus och sex människor dödades. Varför förhindrade inte Gud detta?

Varför behövde den unga modern dö av cancer och lämna sina åtta barn moderlösa? Varför botade inte Herren henne?

Ett litet barn drunknade och ett annat blev överkört. Varför?

En dag dog en man plötsligt i en hjärtattack när han gick uppför en trappa. Man fann hans kropp hopsjunken på golvet. Hans hustru skrek ut i ångest: ”Varför? Varför gör Herren så här mot mig? Kunde han inte ha tänkt på mina tre små barn som fortfarande behöver en far?”

En ung man dog på missionsfältet och människor frågade kritiskt: ”Varför beskyddade inte Herren denne unge man medan han utförde missionärsarbete?”

Jag önskar att jag kunde besvara dessa frågor med myndighet, men det kan jag inte. Jag är säker på att vi en dag kommer att förstå och förlika oss med det. Men för närvarande måste vi söka insikt så gott det går i evangeliets principer.

Var det Herren som styrde planet in i bergväggen för att släcka passagerarnas livslåga, eller var det frågan om mekaniska fel eller mänskliga misstag?

Var det vår Fader i himlen som såg till att bilarna kolliderade och att sex människor skickades in i evigheten, eller var det föraren som gjorde ett misstag genom att strunta i säkerhetsföreskrifterna?

Var det Gud som tog den unga mammans liv eller fick barnet att falla ner i kanalen eller knuffade ut det andra barnet framför den mötande bilen?

Var det Herren som gjorde så att mannen fick en hjärtattack? Gick missionären en för tidig död till mötes? Svara på det om ni kan. Jag kan det inte, för även om jag vet att Gud ingriper i våra liv, så vet jag inte hur mycket han orsakar eller hur mycket han bara tillåter hända. Vad än svaret är på den frågan, finns det ett annat svar som jag är säker på.

Kunde Herren ha förhindrat dessa tragedier? Svaret är: Ja. Herren är allsmäktig och har all makt att kontrollera våra liv, bespara oss från sorg, förhindra alla olyckor, köra alla flygplan och bilar, ge oss mat, skydda oss, skona oss från arbete, ansträngningar, sjukdomar och till och med döden, om han vill. Men det vill han inte

Vi borde kunna förstå detta eftersom vi kan inse hur oklokt det vore för oss att skydda våra barn från alla ansträngningar, från besvikelser, frestelser, sorger och lidande.

Den grundläggande evangelielagen är handlingsfrihet och evig utveckling. Att tvinga oss att vara försiktiga eller rättfärdiga skulle omintetgöra denna grundläggande lag och göra tillväxt omöjlig⁶.

Med ett evigt perspektiv förstår vi att prövningar är nödvändiga för vår eviga utveckling.

Om vi såg på jordelivet som summan av vår existens skulle smärta, sorg, misslyckanden och ett kort liv vara en katastrof. Men om vi ser på livet som något evigt som sträcker sig långt bakåt till föruttillvaron och in i den eviga framtiden efter döden, kan allt som händer oss sättas i rätt perspektiv.

Visst var det vist av honom att ge oss prövningar så att vi kan höja oss över dem, ansvar så att vi kan åstadkomma saker, arbete så att vi kan stärka våra muskler och sorger för att pröva våra själar? Utsätts vi inte för frestelser för att vår styrka ska prövas, sjukdomar så att vi kan lära oss tålamod, döden så att vi kan bli odödliga och förhärligade?

Om alla de sjuka som vi ber för skulle bli botade, om alla rättfärdiga skulle vara beskyddade och de onda förintas, skulle hela Faderns handlingsplan gå om intet och evangeliets grundprincip, handlingsfrihet, upphöra. Ingen skulle behöva leva av tro.

Om glädje och frid och belöningar genast gavs till den som gör gott, skulle inte ondskan kunna finnas — alla skulle göra gott men inte för att det är rätt att gott. Vår styrka skulle inte prövas, vår karaktär skulle inte utvecklas, inga krafter skulle stärkas och det skulle inte finnas någon fri vilja, bara satanisk kontroll.

Om alla böner skulle besvaras omedelbart enligt våra själviska önskemål och vår begränsade insikt, då skulle det varken finnas lidande, sorg, besvikelser eller ens död, och om detta inte fanns så skulle det inte finnas någon glädje, framgång, uppståndelse och inte heller evigt liv eller gudaskap.

”Ty det måste vara så, att det finnes en motsats till allting … rättfärdighet … ondska … helighet … elände … gott … ont” (2 Nephi 2:11)

Eftersom vi är mänskliga skulle vi från våra liv ta bort fysisk smärta och mental oro och försäkra oss om en ständigt behaglig tillvaro, men om vi skulle stänga dörrarna för sorg och smärta skulle vi utestänga våra bästa vänner och välgörare. Lidande kan göra människor till heliga allteftersom de lär sig tålamod, långmodighet och självkontroll …

Jag älskar följande vers i ”En grundval blev lagd” —

När blint ut i mörkret du kallas att gå,
i sorg och i nöd skall du ändock bestå.
Jag rikt dig välsignar och står nära dig,
jag helgar dig blott uppå lidandets stig. [Psalmer, nr 38; denna vers saknas i den svenska psalmboken]

Och äldste James E Talmage skrev: ”All den smärta någon man eller kvinna på jorden lider kommer att kompenseras på något sätt … om det möts med tålamod.”

Å andra sidan kan dessa ting krossa oss med sitt mäktiga inflytande om vi ger efter för svaghet, klandersjuka och kritik.

”Ingen smärta vi genomlider, ingen prövning vi utstår är bortkastad. Den bidrar till vår fostran, till att utveckla sådana egenskaper som tålamod, tro, själsstyrka och ödmjukhet. Allt vi lider och allt vi uthärdar, speciellt när vi genomgår det med tålamod, bygger upp vår karaktär, renar vårt hjärta, utvidgar vår själ och gör oss mer ömsinta och kärleksfulla, mer värdiga att kallas Guds barn … och det är genom sorg och lidande, hårt arbete och prövningar som vi får den utveckling som vi kommit hit för att få och som gör oss mer lika vår Fader och Moder i himmelen. …” (Orson F Whitney)

Det finns människor som blir bittra när de ser hur deras nära och kära utstår ändlös smärta och kval. En del beskyller Herren för hårdhet, likgiltighet och orättvisa. Vi är så inkompetenta att döma! …

Prästadömets kraft är obegränsad men Gud har i sin visdom givit oss alla särskilda begränsningar. Jag kan utveckla min prästadömskraft när jag fullkomnar mitt liv, men ändå är jag tacksam att jag genom prästadömet inte kan bota alla sjuka. Jag skulle kunna helbrägdagöra människor som borde dö. Jag skulle kunna ta bort lidanden från människor som borde lida. Jag känner att jag löper risken att gå emot Guds vilja.

Hade jag obegränsat med makt, men ändå begränsad framsynthet och insikt, skulle jag kanske ha räddat Abinadi undan lågorna när han brändes på bålet, och genom att göra det skulle jag ha kunnat tillfoga honom obotlig skada. Han dog som martyr och fick en martyrs belöning — upphöjelse.

Jag skulle troligen ha tröstat Paulus i hans smärtfyllda utrop om min makt var obegränsad. Jag skulle helt säkert ha botat hans ”törntagg i köttet”. [2 Kor 12:7] Och genom att göra detta skulle jag ha kunnat omintetgöra Herrens avsikter. Tre gånger bad han att Herren skulle avlägsna ”törntaggen” från honom, men Herren besvarade inte hans böner genom att göra detta. [Se 2 Kor 12:7–10.] Paulus kunde många gånger ha gått vilse om han varit vältalig, frisk, ståtlig och fri från det som gjorde honom ödmjuk …

Jag är rädd för att om jag hade befunnit mig i Carthagefängelset den 27 juni 1844 så skulle jag ha avlett de kulor som genomträngde profetens och patriarkens kropp. Jag skulle ha räddat dem undan lidanden och ångest, men berövat dem en martyrs död och belöning. Jag är glad över att jag inte behövde fatta detta beslut.

Med sådan oinskränkt makt skulle jag helt säkert ha velat för-skona Kristus från ångesten i Getsemane, kränkningarna, törnekronan, skymferna under rättegången, de fysiska skadorna. Jag skulle ha tagit hand om hans sår och helat dem, gett honom svalkande vatten istället för ättika. Jag skulle ha befriat honom från lidande och död och berövat världen hans försoningsoffer.

Jag skulle inte våga ta på mig ansvaret att kunna återföra till livet mina nära och kära. Kristus själv erkände skillnaden mellan hans vilja och Faderns när han bad att lidandets kalk skulle tas ifrån honom, men ändå tillade han: ”Men ske inte min vilja utan din.” (Luk 22:42)⁷

Döden kan öppna dörren till härliga möjligheter.

För den som dör går livet vidare och hans handlingsfrihet fortsätter, och döden, vilken för oss ter sig som en katastrof, kan så småningom visa sig vara till välsignelse …

Om vi säger att tidig död är en olycka, något förfärligt, en tragedi, skulle det inte vara detsamma som att säga att dödligheten är att föredra framför ett tidigare inträde i andevärlden och till slutlig frälsning och upphöjelse? Om dödligheten vore det fullkomliga tillståndet, då skulle döden vara något hemskt, men evangeliet lär oss, att det inte finns någon tragedi i döden, endast i synden. ”Välsignade äro de döda som dö i Herren.” (L&F 63:49)

Vi vet så lite. Vårt omdöme är så begränsat. Vi dömer Herrens vägar utifrån vårt eget begränsade perspektiv.

Jag talade vid en begravningsgudstjänst för en ung elev vid Brigham Young-universitetet som avled under andra världskriget. Hundratusentals unga män hade i förtid störtat in i evigheten på grund av detta krigs hemsökelser, och jag hävdade att det var min åsikt att denna rättfärdige unge man hade kallats till andevärlden för att predika evangeliet för dessa behövande själar. Detta kanske inte gäller alla som dör, men jag kände att det gällde honom.

I sin syn om ”de dödas återlösning” såg president Joseph F Smith detta … Han skriver:

”Jag insåg att Herren icke personligen gick för att undervisa de ogudaktiga och olydiga som hade förkastat sanningen. Men se, bland de rättfärdiga organiserade han sina styrkor … Sedan förordnade han dem att gå åstad och föra evangeliets ljus till dem …

Vår Återlösare tillbringade sin tid … i andarnas värld med att undervisa och bereda de trofasta[s] … andar, som hade vittnat om honom i köttet, så att de måtte föra budskapet om återlösning till alla döda, till vilka han icke kunde gå personligen på grund av deras uppror och överträdelse …

Jag såg att denna tidshushållnings trofasta äldste, när de lämna detta dödliga liv, fortsätta sitt arbete med att predika evangelium om omvändelse och återlösning.” [L&F 138: 29–30, 36–37, 57)

Döden kan därigenom öppna dörren till möjligheter, bland annat möjligheten att undervisa om Kristi evangelium⁸.

I tider av prövningar måste vi förlita oss på Gud.

Trots det faktum att döden öppnar nya dörrar så eftersträvar vi den inte. Vi uppmanas att be för dem som är sjuka och använda vår prästadömskraft till att bota dem.

”Kyrkans äldster, två eller flera, skola tillkallas och de skola bedja för och lägga sina händer på honom i mitt namn; och dör han, så dör han i mig, och lever han, så lever han i mig.

Du skall så leva tillsammans i kärlek, att du begråter förlusten av dem som dö, och i synnerhet av dem som dö utan hopp om en härlig uppståndelse.

Och det skall ske, att de som dö i mig icke skola smaka döden, ty den skall vara söt för dem, men ve dem som icke dö i mig, ty deras död är bitter.

Åter, det skall ske, att den som har tro på mig att bliva botad skall bliva botad, om det icke är bestämt, att han skall dö.” (L&F 42:44–48)

Herren försäkrar oss att den sjuke skall bli helad om det i välsignelsen finns tillräckligt med tro, och om den sjuke inte är bestämd att dö. Men det finns andra faktorer, vilka alla spelar en roll. Många åtlyder inte välsignelsen, och många är ovilliga eller oförmögna att frambringa nödvändig tro. Men denna tidigare nämnda faktor är också viktig: Om det inte är bestämt att han skall dö.

Alla måste dö. Döden är en viktig del av livet. Vi är naturligtvis aldrig helt beredda på förändringen. Eftersom vi inte vet när den ska komma så kämpar vi rättmätigt för att bevara vårt liv. Ändå bör vi inte vara rädda för döden. Vi ber för de sjuka, vi smörjer och välsignar de plågade, vi vädjar till Herren om att hela och minska smärtan och rädda liv och uppskjuta döden, och med all rätt, men inte därför att evigheten är så skrämmande. …

Precis som Predikaren säger (Pred 3:2) är jag övertygad om att det finns en tid för att dö, men jag tror också att många människor dör ”före sin tid” eftersom de är oförsiktiga, missbrukar sin kropp, tar onödiga risker, eller utsätter sig för risker, olyckor och sjukdom …

Gud styr vårt liv, leder och välsignar oss, men ger oss vår handlingsfrihet. Vi kan leva vårt liv i enlighet med hans plan för oss eller också kan vi helt dåraktigt avkorta det.

Jag är säker på att Herren har planerat vårt öde. En gång kommer vi att förstå fullkomligt och när vi ser tillbaka från framtidens utsiktspunkt kommer vi att bli glada över många händelser i detta liv som tycktes oss så svåra att förstå.

Ibland önskar vi att vi visste vad som ligger framför oss, men nykter eftertanke gör att vi tar livet en dag i taget och gör det bästa av denna dag …

Vi visste innan vi föddes att vi skulle komma till jorden för att få en kropp och få erfarenhet och att vi skulle känna glädje och sorg, smärta och välbehag, sorglöshet och prövningar, hälsa och sjukdom, framgång och misslyckanden. Vi visste också att vi skulle dö. Vi accepterade alla dessa möjligheter med glatt hjärta, villiga att ta emot både det fördelaktiga och det ofördelaktiga. Vi accepterade villigt möjligheten att komma till jorden även om det bara skulle bli för en dag eller ett år. Kanske brydde vi oss inte så mycket om ifall vi skulle dö av en sjukdom, av en olycka eller av ålderdomssvaghet. Vi var villiga att komma och ta livet som det kom och som vi kunde organisera och kontrollera det, och detta utan att knorra, klaga eller ställa orimliga anspråk.

När vi står inför det som liknar en tragedi måste vi förlita oss på Gud, och veta att trots vårt begränsade perspektiv så kommer hans avsikter inte att misslyckas. Trots alla sina svårigheter erbjuder livet oss enorma möjligheter att tillväxa i kunskap och visdom, tro och gärningar, och förbereda oss för att återvända och ta del av Guds härlighet⁹.

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

Varför beskyddar Herren oss inte från all sorg och allt lidande? (Se s 13–15.)
Studera sidorna 15–16, och sök efter vad vi skulle gå miste om ifall Herren inte tillät oss att uppleva prövningar. Hur bör vi reagera på våra prövningar och lidande? Hur har Herren stärkt dig i dina prövningar?
Läs det sista stycket på sidan 16. Varför är det så svårt att se nära och kära lida? Vad kan vi göra för att undvika att bli bittra eller modfällda vid sådana tillfällen?
Gå igenom sidorna 16–21, och sök efter vad som lärs ut om prästadömsvälsignelser. När har du bevittnat prästadömets helande eller tröstande kraft? Hur kan vi reagera när vi får veta att det inte är Herrens vilja att en nära och kär ska bli helad eller att döden ska skjutas upp?
Hur skulle du förklara president Kimballs lärdomar om döden för ett barn?
President Kimball lärde: ”När vi står ansikte mot ansikte inför det som liknar en tragedi måste vi förlita oss på Gud” (s 21). Vad kan den person som litar på Gud göra i prövningens stund?

Skriftställen som hör till detta ämne: Psaltaren 116:15; 2 Nephi 2:11–16; 9:6; Alma 7:10–12; L&F 121:1–9; 122:1–9