Kapitel 24

Sprida evangeliet

Vi måste ta längre steg när det gäller att sprida evangeliet till andra människor.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

Under en resa till Quito i Ecuador befann sig äldste Spencer W Kimball, som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, i en hotellrestaurang tillsammans med en grupp som inkluderade fyra unga missionärer. ”Han nämnde för dem att deras servitör var en stilig ung man och att han skulle bli en bra missionär för kyrkan. Äldste Kimball beställde bröd och mjölk och fråga sedan servitören om denne hade några barn hemma. ’En son’, svarade servitören. ’Bröd och mjölk gör honom frisk’, sade äldste Kimball, ’men han blir ännu friskare om ni ger honom den mat som dessa unga män har att ge’. Servitören såg förbryllad ut. Därefter förklarade äldste Kimball att de unga männen var missionärer som hade i uppgift att undervisa om Jesu Kristi evangelium. Servitören uttryckte intresse av att låta missionärerna undervisa honom”¹.

President Kimball hänvisade ofta till Frälsarens uppmaning att evangeliet skulle föras ut till ”hela världen”. (Mark 16:15) Han bad om fler heltidsmissionärer, särskilt unga män och äldre par, och han påminde alla medlemmar i kyrkan om att delta i detta gudomligt beordrade verk. ”Vårt stora behov och vår stora kallelse”, lärde han, ”är att till denna världs människor föra ljuset eller insikten som skall upplysa deras väg ut ur dunkel och mörker och in i evangeliets glädje, frid och sanningar”².

Spencer W Kimballs lärdomar

Herren lovar oss stora välsignelser när vi delar med oss av evangeliet.

Det är ett andligt äventyr att utföra missionärsarbete, ge hänvisningar, i att följa med missionärerna då de undervisar. Det är spännande och givande. Timmarna, ansträngningen, ovissheten, alltsammans är värt det om så bara en själ visar prov på omvändelse, tro och en önskan att bli döpt. Föreställ dig hur underbart det skulle kännas när de säger: ”När du är här, och när vi samtalar om de här sakerna, så känns det som om jag minns sådant som jag visste förut”, eller, ”du får inte gå iväg förrän du har berättat för oss allt du vet om den återställda kyrkan”.³

Om vi delar med oss av evangeliet medför detta frid och glädje i våra egna liv, det ökar vår förmåga att älska och hysa omsorg om andra, ökar vår egen tro, stärker vårt eget förhållande till Herren och ökar vår egen insikt i evangeliets sanningar⁴.

Herren har utlovat stora välsignelser till oss, i förhållande till hur vi delar med oss av evangeliet. Vi får hjälp från andra sidan slöjan då andliga under inträffar. Herren har sagt oss att våra synder kommer snabbare att förlåtas oss när vi för själar till Kristus och är ståndaktiga i att bära vittnesbörd för världen, och förvisso söker vi alla ytterligare hjälp med att få våra synder förlåtna. (Se L&F 84:61.) I ett av våra förnämsta missionärsskriftställen, kapitel 4 i Läran och förbunden, står det att om vi tjänar Herren i missionärsarbete ”av allt [vårt] hjärta, all [vår] förmåga, själ, sinne och styrka” kan vi ”stå ostraffliga inför Gud på den yttersta dagen” (v 2).

Vidare säger Herren:

”Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faders rike!

Och om I kunnen glädja eder storligen över en enda själ, som I haven fört till mig i min Faders rike, huru mycket större glädje skolen I icke hava, om I fören många själar till mig!” (L&F 18:15–16)

Om vi arbetar hela vårt liv och därigenom för in blott en enda själ! Vilken glädje! En själ! Hur dyrbar är den inte! Å, måtte Gud ge oss detta slags kärlek till själar!⁵

Herren har anförtrott samtliga medlemmar i kyrkan ansvaret att verka som hans budbärare.

Jag önskar vi kunde än mer verksamt och trofast inplantera i alla kyrkans medlemmars hjärtan insikten om att om en person är gammal nog att vara medlem, är han gammal nog att vara missionär. Och han behöver inte avskiljas speciellt för den kallelsen. Varje medlem har förpliktelsen och kallelsen att föra evangeliet till människor omkring sig. Vi vill att varje man, kvinna och barn tar på sig sitt rättmätiga ansvar. Det är mycket viktigt, ty detta är evangeliets budskap: Vi får välsignelser genom evangeliet, och sedan går vi ut och delar dessa välsignelser med andra.

Nu är det så att vi är ett mycket upptaget folk. Men Herren sade inte: ”Om det passar dig nu, skulle jag gärna vilja att du predikar evangeliet.” Han har sagt: ”Var och en skall nu lära sin plikt” (L&F 107:99), och ”det tillkommer var och en som blivit varnad att varna sin nästa”. (L&F 88:81)

Vi måste komma ihåg att Gud är vår förbundne. Han är vår medhjälpare. Han öppnar vägen, ty han gav buden⁶.

Hur spännande är det inte, mina kära bröder och systrar som liksom jag är medlemmar i Guds rike, att av Herren ha blivit betrodda som budbärare av hans ord till våra bröder och systrar som inte är medlemmar i kyrkan. Låt oss för ett ögonblick anta att rollerna var ombytta, att du inte var medlem i kyrkan men att din nuvarande granne som är icke-medlem var en sista dagars helig. Skulle du vilja att han delade med sig av evangeliet till dig? Skulle du sedan glädja dig åt de nya sanningar du fått lära? Skulle du få större kärlek och respekt till denna granne som delat med sig av dessa sanningar till dig? Naturligtvis lyder svaret på alla dessa frågor: Ja!⁷

Bröder och systrar, jag undrar om vi gör allt vi kan. Är vi samvetsgranna i vår uppgift att undervisa andra om evangeliet? Är vi beredda att ta längre steg? Att få en större vision?⁸

Dagen för att föra evangeliet till allt fler platser och människor är här och nu. Vi måste börja tänka på vår plikt att dela med oss av budskapet snarare än på vår egen bekvämlighet. Kallelser från Herren är sällan förenliga med bekvämlighet. Tiden är här då uppoffringar måste bli än mer framträdande i kyrkan. Vi måste öka vår hängivenhet så att vi kan utföra det verk Herren har åt oss … Mästarens avskedsord till sina apostlar strax före sin himmelsfärd var: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.

Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark 16:15–16)

Vi får inte vackla eller förtröttas av att göra gott. Vi måste ta längre steg. Inte endast vår eviga välfärd står på spel, utan också många av våra bröders och systrars eviga välfärd, vilka inte nu är medlemmar i denna, den sanna kyrkan. Jag uppfylls av glädje över profeten Joseph Smiths ord i ett brev som han sände till kyrkan från Nauvoo 6 september 1842: ”Skola vi icke fortsätta i denna stora sak! Gån framåt … Mod … Framåt, framåt till seger!” (L&F 128:22)⁹

Genom vårt rättfärdiga inflytande och våra ansträngningar kan vi hjälpa andra att ta emot det återställda evangeliet.

Medlemsmissionärsarbete är nyckeln till kyrkans framtida tillväxt¹⁰.

Jag känner att Herren på ett mycket naturligt sätt inom vår krets av vänner och bekanta satt många människor som är redo att komma in i hans kyrka. Vi ber er att under bön ta reda på vilka dessa personer är och sedan be om Herrens hjälp med att presentera evangeliet för dem¹¹.

Det bör vara uppenbart för oss att vi vanligtvis måste värma våra grannar innan vi kan varna dem på ett rätt sätt. Våra grannar måste uppleva vår genuina vänskap. Vi vill att medlemmarna ska fråga sina grannar, inte klandra dem eller skrämma dem¹².

Evangeliet är sant. Genom att studera och efterleva dess principer och söka den Helige Andens hjälp kan varje uppriktig sökare själv veta att det är sant. Men hur mycket lättare är det inte att förstå och acceptera om sanningssökaren också kan se hur evangeliets principer fungerar i andra troendes liv. Man kan inte bidra på ett bättre sätt till denna kyrkans missionsverksamhet än att på ett positivt sätt exemplifiera kristna dygder i vårt liv¹³.

Rättfärdiga medlemmar, som lever efter evangeliet på ett föredömligt sätt både i ord och handling, är kyrkans bästa ansikte utåt¹⁴.

Vad varje medlem borde göra, genom gott exempel och genom att bära vittnesbörd, är att för ickemedlemmar visa glädjen i att efterleva och förstå evangeliet och sålunda föra dem till den punkt där de accepterar en mera formell undervisning¹⁵.

Det verkliga målet för effektiv proselytering är att medlemmarna finner undersökare som missionärerna sedan undervisar … När medlemmarna gör den uppsökande verksamheten, har de ett personligt intresse för vänskapsprogrammet, färre undersökare förloras före dopet och de som blir döpta förblir i allmänhet aktiva¹⁶.

Vårt mål bör vara att så fort som möjligt fastställa vilka av vår Faders barn som är andligen förberedda att gå hela vägen till dop in i riket. Ett av de bästa sätten att finna ut detta är att snarast möjligt låta vänner, släktingar, grannar och bekanta träffa heltidsmissionärerna¹⁷.

Ibland glömmer vi bort att det är bättre att riskera lite obehag i relationen till en vän än det är att beröva honom evigt liv genom att förbli tyst¹⁸.

Dra inte ut alltför länge på vänskapsprogrammet eller vänta för länge på det exakt rätta ögonblicket. Vad du måste göra är att ta reda på om de är utvalda. ”Mina utvalda höra min röst, och förhärda icke sina hjärtan.” (L&F 29:7) Om de hör och har hjärtan som är öppna för evangeliet kommer det genast att visa sig. Om de inte vill lyssna och deras hjärtan är förhärdade av misstro eller negativa kommentarer, är de inte redo. Fortsätt i sådana fall att älska dem och var vän med dem och vänta på nästa möjlighet att se om de är redo. Du förlorar inte deras vänskap. De kommer fortfarande att respektera dig.

Naturligtvis kan vi bli besvikna, men inget är för alltid förlorat. Ingen förlorar någonsin en vän, bara för att denne inte vill träffa missionärerna längre. Medlemmen kan fortsätta umgås utan att vänskapen eller det särskilda förhållandet till familjen ifråga hotas. Ibland tar det mer tid för vissa än för andra att komma in i kyrkan. Medlemmen bör fortsätta att vara en vän och försöka igen vid en senare tidpunkt. Bli inte nedslagna om framgången tillfälligt uteblir. Det finns hundratals berättelser om värdet av uthållighet i missionärsarbetet¹⁹.

Kärleksfulla och ihärdiga vänskapskontakter med nyomvända och mindre aktiva medlemmar är en del av missionsarbetet.

När vi döper någon är det oförsvarligt att bara låta dem glida långsamt bort från kyrkan och bort från evangeliet på grund av brist på vänskap. Att vara en vän är ett viktigt ansvar. Vi borde vara vänner till alla som kommer in i kyrkan. Det är därför som vi vill att medlemmarna ska utföra missionsarbetet såväl som att få hjälp av missionärerna. Vi vill att medlemmarna … ska gå ut och utföra detta verk eftersom de också i fortsättningen är grannar till personen som låter döpa sig. De kan fortfarande vara vänner med dem. De kan fortfarande åka hem till dem och ta med dem till prästadömsmötet. De kan fortfarande uppmuntra dem och hjälpa dem med deras hemaftnar, och så vidare²⁰.

Vi kan inte tillräckligt betona behovet av att missionärsarbete samordnas genom prästadömet så att undersökarna genom vänskapsprogrammet vävs in i kyrkans program på ett sådant sätt att de genast blir aktiva och trofasta medlemmar. Detta är alltså ett annat sätt varpå alla kyrkans medlemmar aktivt och fortlöpande kan vara engagerade i missionärsarbete, genom vänskapskontakter och genom att uppmuntra nya medlemmar i kyrkan²¹.

Det är mycket viktigt att de som döps som vuxna omedelbart tilldelas hemlärare, som för in dem i gemenskapen på ett mycket personligt och omtänksamt sätt. Dessa hemlärare bör, i samarbete med prästadömets ämbetsmän, se till att varje omvänd och mogen person ges någon uppfordrande uppgift liksom tillfälle och uppmuntran att öka sin kunskap om evangeliet. Han bör få hjälp att inleda ett sällskapligt förhållande med kyrkans medlemmar så att han inte känner sig ensam när han börjar sitt liv som aktiv sista dagars helig²².

Det är inspirerande och glädjande att se … de heliga omfamna och hjälpa och be för dem som dagligen inträder i Herrens rike. Fortsätt med att sträcka er ut till varandra — och de många fler som ska komma in i kyrkan. Välkomna dem och älska och umgås med dem²³.

Vårt ansvar som bröder och systrar i kyrkan är att hjälpa dem som kan ha gått vilse att finna vägen tillbaka och hjälpa dem som förlorat det som är dyrbart att finna sin skatt igen. Skrifterna lär oss klart och tydligt att varje medlem har förpliktelsen att stärka andra medlemmar.

Frälsaren betonade kärleksfullt men kraftfullt detta då han sade till Petrus: ”Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.” (Luk 22:32) Får jag säga samma sak till var och en av er: När ni har omvänt er, så styrk era bröder och systrar. Det finns så många som hungrar, ibland utan att känna till orsaken till hungern. Det finns andliga sanningar och principer som kan utgöra en fast grund i deras liv, skänka trygghet till deras själar och frid i deras hjärtan och sinnen om vi bara ville be för dem och hysa aktiv omsorg om dem …

Det kan nog hända att någon säger: ”Ja, men vi känner en man eller en kvinna som aldrig kan påverkas.” Naturligtvis kan han eller hon påverkas! Han eller hon kan alltid få välsignelser och hjälp! Vi har skriftens löfte. Där står: ”Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:8) Aldrig! Kärlek som utövas länge nog, utför alltid under antingen i den som behöver hjälp, i oss själva, i oss båda eller i andra i personens omgivning …

Jag [tror] att det inte finns någon som inte kan omvändas — eller jag kunde kanske säga återaktiveras — om den rätta personen handlar på rätt sätt vid rätt tillfälle i den rätta andan. Jag vet att vår himmelske Faders välsignelser åtföljer våra ansträngningar om vi bereder oss, om vi glatt lever efter evangeliets principer och om vi söker vår himmelske Faders bistånd …

Må prästadömets kvorums hemlärare, Hjälpföreningens besökslärare, män och hustrur, föräldrar och barn samt medlemmar överallt vilka älskar Herren och önskar göra hans vilja sträcka ut sin hand och med kärlek och inspiration göra de rättfärdiga gärningar som behövs genom att hjälpa de behövande. Tillfälligt uppflammande intresse och entusiasm uppnår inte de önskade resultaten. Men våra önskade resultat kan komma, och kommer oftare än någon av oss kan tänka sig, om vi under bön anstränger oss mera. Inte endast Herrens rika välsignelser skall komma oss och andra till del, utan vi kommer också att komma närmare Herren och känna hans kärleks och hans andes närhet²⁴.

Föräldrar bör hjälpa sina barn att förbereda för att verka som heltidsmissionär.

Det behövs att de unga männen i kyrkan i missionsåldern stiger fram i än större antal än de i dag gör så att de kan åta sig sina rättmätiga ansvar, förmåner och välsignelser som Herrens tjänare i missionärsarbetet. Hur skulle det icke stärka oss och dem om alla unga män gjorde sig redo för Herrens verk!²⁵

När jag ber om fler missionärer ber jag inte om missionärer som saknar vittnesbörd eller är ovärdiga. Jag ber att vi ska börja tidigare med att utbilda våra missionärer bättre i varje gren och församling i världen. Det är en annan utmaning — att ungdomarna ska förstå att det är ett stort privilegium att gå på mission och att de måste vara fysiskt starka, mentalt starka, andligt starka och att ”Herren kan ej betrakta synd med den allra minsta grad av överseende”. [Alma 45:16]

Jag ber om missionärer som har blivit omsorgsfullt lärda och utbildade i familjen och kyrkans organisationer och som kommer till missionen fyllda av en stor önskan att tjäna. Jag ber … att vi utbildar blivande missionärer mycket bättre, mycket tidigare och mycket längre, så att var och en av dem kan se fram emot sin mission med stor glädje²⁶.

Vi måste tänka i större antal. Vi måste förbereda våra missionärer bättre, inte bara i språk utan med skrifterna och framför allt med ett vittnesbörd och en brinnande låga som sätter kraft bakom deras ord²⁷.

Sänd era pojkar på mission. Börja undervisa dem från första gången du håller dem i din famn. De hör dina böner, morgon och kväll. De hör dig be till Herren om hjälp att öppna dörrarna till alla nationer. De hör om missionsarbete. De hör dig be för din biskop och din missionspresident och alla andra som betjänar dig, och det sjunker in i deras medvetande²⁸.

Nästan varje gång jag ser en liten pojke säger jag: ”Du ska bli en jättebra missionär, eller hur?” Det planterar ett frö i hans sinne. Det är på samma sätt som med växter. De växer och växer, och om en far och en mor samtalar med sina små pojkar … om att gå på mission — redan då de är små — kommer detta lilla frö att växa och växa²⁹.

Det är förståndigt om föräldrarna redan tidigt i barnens liv börjar lära dem spara pengar. Låt dem få del av sparsamhetens anda. Låt dem också ha en anda av att studera och be om evangeliet, av att själva se hur evangeliet verkar i deras egna liv och i människors liv omkring dem. Låt dem känna tjänandets anda under uppväxtåren och uppleva att tillsammans med andra tala om den glädje evangeliets budskap ger i deras liv. Låt seminariets och institutets undervisning och upplevelser utgöra en grund till att erhålla andlig kunskap av stort värde för dem själva och andra. Låt dem bereda sig genom att hålla sina liv rena och värdiga och genom att av allt sitt hjärta vilja hjälpa Herren föra evangeliet till dem som är redo för det³⁰.

Jag hoppas att varje familj håller hemafton varje måndag kväll utan undantag. Missionsarbetet bör vara en av huvudpunkterna som tas upp där. Och fadern och modern och barnen kan i tur och ordning uppsända böner som handlar om detta mycket viktiga tema — att nationernas dörrar ska öppnas för oss och, för det andra, att missionärerna, kyrkans unga män och kvinnor, ska bli ivriga att fullgöra sina missioner och föra människor in i kyrkan³¹.

Kyrkan behöver gifta par att verka som missionärer.

Om hälsa och andra omständigheter tillåter, kan också föräldrarna se fram emot den dag då också de kan gå på mission³².

Vi har glömt bort, vi äldre, som är pensionerade och funnit en trevlig plats att åka till med vår campingutrustning och med våra andra möjligheter. Vi har funnit ett lätt sätt att tillfredsställa våra egna tankar och vårt eget samvete om att verket måste gå vidare — vi skickar våra pojkar, säger vi.

Vi har alla detta ansvar. Vi har inte alla förmåga därtill, men många, många av oss har det³³.

Vi har användning för hundratals par, äldre medlemmar som en del av er, vars familjer vuxit upp, som dragit sig tillbaka från affärslivet, som har möjlighet att … undervisa om evangeliet. Vi har användning för hundratals par. Gå bara och tala med er biskop — det är allt ni behöver göra. Säg honom: ”Vi är redo att fara, om du har användning för oss.” Jag skulle tro att ni då blir kallade³⁴.

Detta är Herrens verk. Vi går hans ärenden. Han har givit oss en särskild befallning, men ändå finns det många av världens människor som inte känner till oss. Det är dags att vi omgjordar våra länder och går framåt med förnyad hängivenhet till detta stora verk. Vi, du och jag, har slutit förbund att göra det. Må vi alla säga tillsammans med den unge man, som blev funnen i templet av oroliga föräldrar, sittande mitt ibland lärarna: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” [Luk 2:49]³⁵

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

På vilka sätt är missionsarbete ”ett andligt äventyr”? (s (s 262) Vilka ”spännande och givande” erfarenheter kan vi ha då vi delar med oss av evangeliet? (På sidan 261 finns en berättelse som åskådliggör detta.)
Gå igenom sidorna 262–263], och sök efter välsignelser vi får ta emot när vi delar med oss av evangeliet. När har du fått uppleva någon av dessa välsignelser?
Läs det femte stycket på sidan 264. Vad tror du det innebär att ”ta längre steg” och ”få en större vision”? Hur kan vi följa detta råd inom missionärsarbetet?
Gå igenom avsnittet som börjar på sidan 265. Fundera över eller diskutera de konkreta råd som du finner om att dela med sig av evangeliet till familj och vänner. Till exempel: (a) Vad kan vi göra för att ”värma våra grannar”? (b) På vilka sätt kan vi vara ett gott ansikte utåt för kyrkan? (c) Vilka är några tänkbara nackdelar med att vänta på det ”exakt, rätta ögonblicket” att dela med sig av evangeliet? (d) Hur bör vi reagera om vår familj och våra vänner inte accepterar vår inbjudan att inhämta kunskap om evangeliet?
Nämn några av de behov som nya medlemmar har. De mindre aktiva? Vad kan vi göra för att hjälpa dem? (Se s 267–269.)
Vilka egenskaper vill kyrkans ledare att en heltidsmissionär ska ha? (På sidorna 269–271 finns några exempel.) Vad kan föräldrar och andra göra för att hjälpa barn att utveckla dessa egenskaper? Vilka är några sätt varpå föräldrar och barn kan följa president Kimballs råd om att spara pengar för att gå på mission?
President Kimball uppmanade äldre par att verka som missionärer (s 272). Vilka är några alternativ och möjligheter som kyrkan ger äldre missionärspar? Vad kan gifta par göra för att förbereda sig på att verka? Hur lyckas du för närvarande själv med att utföra missionärsarbete?

Skriftställen som hör till detta ämne: Mosiah 3:20; Alma 26:1–16; Helaman 6:3; Moroni 6:3–4; L&F 84:88