Kapitel 9

Att förlåta av hela vårt hjärta

Herren befaller oss att förlåta andra så att vi kan få förlåtelse för våra egna synder och välsignas med frid och glädje.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

När president Spencer W Kimball undervisade om att söka förlåtelse framhöll han också den viktiga principen om att förlåta andra. I samband med att han bönföll alla människor om att utveckla en förlåtande anda återgav han följande upplevelse:

”Jag kämpade med ett problem i en liten församling … där två framstående män, ledare i samhället, var inbegripna i en långvarig och oförsonlig fejd. En del missförstånd mellan dem hade gjort dem till bittra fiender. Allteftersom dagar, veckor och månader gick blev klyftan mellan dem allt vidare. De inblandades familjer började engagera sig i frågan och till sist var nästan alla människor i församlingen inblandade. Rykten spreds, motsättningar vädrades och skvallret blev till eldstungor och det lilla samhället delades av en djup klyfta. Jag sändes dit för att klara ut det hela … Jag [anlände] till det drabbade samhället omkring klockan 18 på söndagskvällen. Jag hade genast ett möte med de två huvudmotståndarna.

Så vi kämpade! Hur jag vädjade, varnade och uppmanade! Ingenting tycktes kunna rubba dem. Båda antagonisterna var så säkra på att just han hade rätt att det var omöjligt att få någon av dem att ge efter.

Timmarna gick — det var nu långt efter midnatt och förtvivlan tycktes omsluta platsen. Atmosfären var fortfarande förgiftad av motvilja och elakhet. Det envisa motståndet ville inte ge vika. Då hände det. Förstrött öppnade jag åter Läran och förbunden och där, mitt framför mig hade jag svaret! Jag hade läst det många gånger under årens lopp men det hade då ingen speciell innebörd. Men i kväll var det svaret. Det var en vädjan, en uppmaning och ett hot och det tycktes komma direkt från Herren. Jag läste det [kapitel 64] från och med sjunde versen, men de trätande gav inte med sig en tum förrän jag kom till den nionde versen. Då såg jag dem rycka till, häpna, undrande. Kunde det vara så? Herren sade till oss alla: ’Därför säger jag eder, att I skolen förlåta varandra.’

Detta var en plikt. De hade hört det förut. De hade sagt det då de upprepade Fader vår. Men nu: ’… ty den som icke förlåter sin broder hans försyndelser är fördömd inför Herren …’

I sina hjärtan hade de kanske sagt: ’Jag kan kanske förlåta om han omvänder sig och ber om förlåtelse, men han måste ta det första steget.’ Sedan tycktes de bli slagna av den sista radens fulla innebörd: ’… ty en större synd vilar på honom.’

Vad? Betyder det att jag måste förlåta även om min motståndare förblir kall, likgiltig och elak? Ja, det är inget tvivel om det.

Att tro att den felande måste be om ursäkt och ödmjuka sig innan man behöver förlåta honom är ett vanligt fel. Visserligen skall den som gjort fel rätta till allt för sin del, men för den förfördelade gäller att han måste förlåta oavsett den andres attityd. Ibland kan människor finna glädje i att se den andra parten på sina knän, krälande i stoftet, men detta är inte evangeliets sätt.

Omskakade satte sig de båda männen upprätt, lyssnade, begrundade en stund och började sedan ge efter. Detta skriftställe ovanpå alla de andra skriftställen som lästs för dem fick dem på knä. Klockan två på morgonen var det två bittra fiender som skakade hand, log, bad om förlåtelse och förlät. Två män omfamnade varandra. Detta var en helig stund. Gammalt groll förläts och glömdes och fiender blev vänner igen. Ingen nämnde någonsin de gamla motsättningarna. Skeletten begravdes, skåpen fyllda med gamla torra ben låstes och nyckeln kastades bort. Allt var frid och fröjd igen”¹.

Under hela sin verksamhet uppmanade president Kimball kyrkans medlemmar att vara förlåtande: ”Om det förekommer missförstånd, klara upp dem, förlåt och glöm, låt inte gamla oförrätter förändra och påverka er själ och förstöra er kärlek och ert liv. Sätt ert hus i ordning. Älska varandra och älska era grannar, era vänner, de människor som bor i närheten av er, allt eftersom Herren ger er denna kraft”².

Spencer W Kimballs lärdomar

Vi måste förlåta för att bli förlåtna.

Då förlåtelse är ett absolut krav för att få evigt liv, är det naturligt att människan undrar: Hur kan jag på bästa sätt försäkra mig om denna förlåtelse? Av många grundläggande faktorer är det en som omedelbart framstår som oundgänglig: Man måste förlåta för att bli förlåten³.

”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.

Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14–15)

Svårt? Naturligtvis. Herren har aldrig lovat oss en lätt väg, eller ett enkelt evangelium, eller låga normer, eller en kort måttstock. Priset är högt, men det goda som uppnås är värt allt vad det kostar. Herren själv vände andra kinden till, han lät sig själv bli slagen och misshandlad utan protester. Han led varje oförrätt utan att säga ett fördömande ord. Och hans fråga till oss alla är: ”Vad slags män bören I då icke vara!” Och hans svar till oss är: ”Sådana som jag är.” (3 Nephi 27:27)⁴

Vi måste förlåta andra uppriktigt och fullständigt.

Befallningen att förlåta och den förbannelse som följer av att man inte gör det, kunde inte uttryckas tydligare än i denna nutida uppenbarelse till profeten Joseph Smith:

”Mina lärjungar fordom sökte sak mot varandra och förläto icke varandra av hjärtat. Fördenskull ledo de bedrövelser och tuktades hårt.

Därför säger jag eder, att I skolen förlåta varandra, ty den som icke förlåter sin broder hans försyndelser är fördömd inför Herren, ty en större synd vilar på honom.

Jag, Herren, förlåter vem jag vill, men av eder fordras det, att I skolen förlåta alla människor.” (L&F 64:8–10) …

Detta är en lektion för oss idag. Många människor säger, när de skall försonas med andra, att de förlåter, men de fortsätter att känna illvilja, fortsätter att misstänka den andre, fortsätter att misstro den andres uppriktighet. Detta är en synd, för när en försoning har uppnåtts och när omvändelse har skett, bör var och en förlåta och glömma, omedelbart bygga upp de staket som brutits ned och återställa den tidigare enigheten.

Lärjungarna i forna dagar hade uppenbarligen sagt att de förlät och på ytan gjort de handlingar som erfordrades, men ”förläto icke varandra av hjärtat”. Detta var ingen verklig förlåtelse, den hade en anstrykning av hyckleri, falskhet och undanflykter. I den förebild för bönen som Kristus gav framgår att det måste vara en handling av hjärtat och ett renande av sinnet. [Se Matt 6:12; se också verserna 14–15.] Förlåtelse innebär glömska. En viss kvinna hade ”gått med på” en försoning och hade gjort de handlingar och sagt de ord som tydde på detta, hon talade med sin mun förlåtande ord. Sedan sade hon, med flammande ögon: ”Jag förlåter henne, men jag har ett minne som en elefant. Jag glömmer aldrig.” Hennes låtsade förändring var värdelös och innehållslös. Hon härbärgerade fortfarande bitterheten. Hennes vänskapliga ord var lika ett spindelnät, hennes uppbyggda stängsel var som av halm, och hon själv fortsatte att lida utan frid i sitt sinne. Och vad värre var, hon stod ”fördömd inför Herren”, och inför honom förblev hon i en ännu större synd än den som hon anklagade för att ha skadat henne.

Föga insåg denna motspänstiga kvinna att hon inte hade förlåtit alls. Hon hade endast gjort vissa handlingar. Hennes hjul slirade och hon kom ingenstans. I det skriftställe som ovan citerats, har frasen av hjärtat en djup innebörd. Man måste rensa bort onda känslor och bittra tankar. Endast ord tjänar ingenting till.

”Ty se, om en människa som är ond kommer med en gåva, gör hon det med missunnsamhet. Därför tillräknas det henne som om hon hade behållit gåvan själv, och därför anses hon som ond för Gud.” (Moroni 7:8)

Henry Ward Beecher uttryckte denna tanke på följande sätt: ”Jag kan förlåta men jag kan inte glömma är ett annat sätt att säga jag kan inte förlåta.”

Jag vill tillägga att om någon inte förlåter sin broder hans försyndelser av allt sitt hjärta, är han inte beredd att ta del av sakramentet⁵.

Vi bör överlämna domen åt Herren.

För att vara rättfärdiga måste vi förlåta, och vi måste göra det vare sig vår motpart omvänder sig eller inte, oavsett hur allvarlig omvändelsen är, om han ber om förlåtelse eller inte. Vi måste följa Mästarens undervisning och exempel då han sade: ”I skolen säga i edra hjärtan: Gud må döma emellan mig och dig och belöna dig efter dina gärningar.” (L&F 64:11) Men människor är ofta ovilliga att lämna detta åt Herren, måhända av fruktan att han kommer att vara alltför nådig och mindre sträng än vad som vore lämpligt⁶.

Vissa människor är inte endast oförmögna eller ovilliga att förlåta och glömma andras överträdelser, de går till motsatt ytterlighet och förföljer den de anser vara en överträdare. Många brev och samtal har kommit till mig från personer som är fast beslutna att ta rättvisans svärd i egen hand och se till att en överträdare straffas. ”Den där mannen bör uteslutas”, sade en kvinna, ”och jag tänker inte vila förrän hans fall tas upp på rätt sätt.” En annan sade: ”Jag kan inte vila så länge den där personen är en medlem i kyrkan.” Ytterligare en annan sade: ”Jag går aldrig in i kapellet så länge den där personen tillåts komma in. Jag vill att hans medlemskap skall prövas.” En man gjorde till och med många resor till Salt Lake City och skrev en mängd långa brev för att protestera emot biskopen och stavspresidenten som inte vidtog summariska disciplinära åtgärder mot en person som enligt hans åsikt bröt mot kyrkans lagar.

För dem som vill ta lagen i egna händer, läser vi återigen Herrens bestämda uttalande: ”… en större synd vilar på honom.” (L&F 64:9) Uppenbarelsen fortsätter: ”I skolen säga i edra hjärtan: Gud må döma emellan mig och dig och belöna dig efter dina gärningar.” (L&F 64:11) När kända överträdelser i rätt ordning rapporteras till vederbörande ämbetsmän i kyrkan, kan den enskilde sluta tänka på saken och överlämna ansvaret till kyrkans ämbetsmän. Om dessa ämbetsmän tolererar synd bland medlemmarna, är detta ett oerhört ansvar för dem och de kommer att hållas ansvariga⁷.

Herren kommer att döma med samma mått som vi själva mäter. Om vi är hårda, bör vi inte vänta oss annat än hårdhet. Om vi är barmhärtiga mot dem som sårar oss, är han barmhärtig mot oss i våra felsteg. Om vi är oförlåtande, kommer han att lämna oss som offer för våra egna synder.

Skrifterna klargör tydligt att människan skall mätas med samma måttstock med vilken hon mäter sin nästa, men utmätandet av en gällande dom skall inte göras av lekmannen utan av rätt auktoritet i kyrkan och staten. Den slutliga domen kommer att utmätas av Herren …

Herren kan döma människorna såväl genom deras tankar som genom vad de säger och gör, ty han känner till deras hjärtans avsikter. Men detta gäller inte för människor. Vi hör vad folk säger, vi ser vad de gör, men då vi inte kan urskilja deras tankar eller avsikter, dömer vi ofta orätt om vi försöker förstå avsikterna och motiven bakom deras handlingar och tolka dem på vårt eget sätt⁸.

Även om det verkar svårt kan vi förlåta.

På tal om förlåtelsens anda frågade en broder mig: ”Javisst, man borde göra allt det här, men hur skall det gå till? Krävs det inte en övermänniska till detta?”

”Ja”, sade jag, ”men vi är befallda att vara övermänniskor. Herren sade: ’Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.’ (Matt 5:48) Vi är ämnen till att bli gudar, och Herren kräver fullkomning av oss.”

”Ja, Kristus förlät dem som gjorde honom illa, men han var mer än människa”, återtog han.

Och mitt svar blev: ”Men det finns många människor som funnit det möjligt att göra detta gudomliga.”

Det finns uppenbarligen många som liksom denne broder omfattar den bekväma åsikten att den förlåtelsens anda … är mer eller mindre förbehållen personer i skrifterna eller uppdiktade personligheter och knappast kan förväntas finnas hos vanliga människor i dagens värld. Detta är inte fallet⁹.

Jag kände en ung mor som hade förlorat sin make. Familjen hade levat under små omständigheter, och försäkringsbeloppet var endast 2000 dollar [men det var som en gåva från himlen]. Försäkringsbolaget sände genast checken på beloppet så snart dödsattesten företetts. Den unga änkan beslutade sig för att spara pengarna för oförutsedda utgifter, och deponerade dem i en bank. Andra kände till hennes besparingar och en släkting övertalade henne att låna honom pengarna mot en hög ränta.

Åren gick och hon fick varken kapital eller ränta. Hon märkte att den som lånat undvek henne och kom med undvikande löften när hon frågade honom om pengarna. Nu behövde hon pengarna, men kunde inte få dem.

”Så jag hatar honom!” sade hon till mig, och hennes röst andades vrede och bitterhet, hennes ögon blixtrade. Att en frisk och stark karl kunde bedra en ung änka med en familj att försörja! ”Jag avskyr honom!” upprepade hon gång på gång. Sedan berättade jag … för henne [om en man som förlät den som mördat hans far]. Hon lyssnade uppmärksamt. Jag såg att berättelsen gjorde intryck på henne. Då jag slutat hade hon tårar i ögonen, och hon viskade: ”Tack. Ett uppriktigt tack. Jag måste naturligtvis också förlåta min fiende. Jag tänker nu rensa ut bitterheten ur hjärtat. Jag väntar mig inte att någonsin få tillbaka pengarna, men jag överlämnar den som gjort illa i Herrens händer.”

Flera veckor senare sågs vi igen, och hon bekände att de mellanliggande veckorna varit de lyckligaste i hennes liv. En ny frid hade kommit över henne. Hon kunde be för syndaren och förlåta honom, trots att hon aldrig fick tillbaka en enda dollar¹⁰.

När vi förlåter andra befriar vi oss själva från hat och bitterhet.

Varför ber Herren dig att älska dina fiender och återgälda ont med gott? För din skull. Den person som du hatar skadas inte särskilt mycket, särskilt inte om han befinner sig långt borta och inte kommer i kontakt med dig, men hat och bitterhet fräter på ditt oförlåtande hjärta …

Kanske Petrus hade träffat människor som fortsatte att förgripa sig på honom, och han frågade:

”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse?”

Och Herren sade:

”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21–22) …

När de har omvänt sig och kommit ner på sina knän för att be om förlåtelse kan de flesta av oss förlåta, men Herren har krävt att vi ska förlåta även om de inte omvänder sig eller ber oss om förlåtelse …

Det borde helt klart framgå för oss att vi fortfarande måste förlåta utan vedergällning eller hämnd, för Herren kommer att göra det som är nödvändigt för oss … Bitterhet skadar den som hyser den, den förhärdar, förtorkar och fräter upp¹¹.

Det händer ofta att förseelser begås utan att den som begår dem är medveten om det. Någonting som han har sagt eller gjort misstolkas eller missförstås. Den förorättade ältar förolämpningen i sitt hjärta och bifogar till den sådant som kan ge ytterligare bränsle till elden och rättfärdiga hans slutsatser. Kanske detta är en av anledningarna till att Herren kräver att den som förorättats bör vara den som tar initiativet till samförstånd.

”Om din broder eller syster felar emot dig, skall du taga det upp emellan eder allena, och om han eller hon bekänner, skall du låta försona dig.” (L&F 42:88) …

Följer vi denna befallning eller ältar vi vår bitterhet och väntar på att den som försyndat sig mot oss ska få kännedom om det och ångerfullt böja knä inför oss?¹²

Vi blir kanske arga på våra föräldrar, eller en lärare, eller biskopen, och går in i anonymitetens mörker och förtärs av bitterhetens och hatets gift. Samtidigt som den som vi hatar fortsätter att utföra sina sysslor, föga anande det lidande som den hatande utstår, den senare lurar sig själv …

Att sluta gå till kyrkan bara för att ställa till förtret för ledarna eller ge utlopp för sårade känslor är att lura sig själv¹³.

I den disharmoniska omgivning av hat, bitterhet och hämnd som så ofta tar sig uttryck i dagens värld, kommer förlåtelsens mjukhet som en helande balsam. Inte minst har den inverkan på den som förlåter¹⁴.

När vi förlåter andra välsignas vi med glädje och frid.

Paulus har, inspirerad av Herren Jesus Kristus, givit oss lösningen på de problem i livet som kräver förståelse och förlåtelse. ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.” (Ef 4:32) Om denna anda av god, barmhärtig förlåtelse kunde föras in i varje hem så skulle själviskhet, misstro och bitterhet som nu splittrar så många hem försvinna och människor skulle leva i frid¹⁵.

Förlåtelse är den undergörande ingrediens som ger oss harmoni och kärlek i hemmet eller församlingen. Utan den finns där stridigheter. Utan förståelse och förlåtelse uppkommer misshälligheter, följda av disharmoni. Denna skapar illojalitet i hem, i grenar och i församlingar. Förlåtelse, å andra sidan, står i samklang med evangeliets anda, med Kristi ande. Detta är den ande vi alla måste äga om vi vill få förlåtelse för våra egna synder och stå oklanderliga inför Gud¹⁶.

Ofta kommer vår stolthet i vägen och blir en stötesten. Men var och en av oss borde ställa frågan: ”Är stoltheten viktigare än friden?”

Alltför ofta låter den som åstadkommit mycket gott stoltheten beröva honom den rika belöning han annars gjort sig förtjänt av. Vi bör alltid bära säck och aska, ett förlåtande hjärta och en botfärdig ande. Vi bör alltid vara villiga att visa äkta ödmjukhet som publikanen gjorde [se Luk 18:9–14], och be Herren hjälpa oss förlåta¹⁷.

Så länge som jordelivet varar lever och arbetar vi med ofullkomliga människor, och det kommer att förekomma missförstånd, förolämpningar och sårade känslor. De bästa motiv blir ofta missförstådda. Det är tillfredsställande att finna många som, i sin själsliga storhet, har fått ordning på sina tankar, svalt sin stolthet och förlåtit det som de har uppfattat som personliga förolämpningar. Otaliga andra som har vandrat kritiska, ensamma, törnbeströdda stigar i ett eländigt tillstånd, har slutligen accepterat tillrättavisning, erkänt fel, rensat sitt hjärta från bitterhet och åter igen funnit frid, den dyrbara frid som är så iögonfallande i sin frånvaro. Och klandersjukans och bitterhetens vanmakt, och det resulterande utanförskapet, har gett vika för värme och ljus och frid¹⁸.

Det kan ske. Människan kan besegra sig själv. Människan kan segra. Människan kan förlåta alla som handlat illa mot henne och fortsätta framåt och erhålla frid i detta liv och evigt liv i det tillkommande¹⁹.

Om vi kunde eftersträva fred och själva ta initiativet till att lösa meningsskiljaktigheter — om vi kunde förlåta och glömma av hela vårt hjärta — om vi kunde rena vår egen själ från synd, anklagelser, bitterhet och skuldkänslor innan vi kastar sten på andra — om vi kunde förlåta alla verkliga och inbillade förolämpningar innan vi ber om förlåtelse för våra egna synder — om vi kunde betala våra skulder, stora som små, innan vi tvingar våra gäldenärer att betala oss — om vi kunde frigöra våra egna ögon från förblindande bjälkar innan vi förstorar flisorna i andras ögon — vilken underbar värld det här skulle vara då! Skilsmässorna skulle skäras ner till ett minimum. Domstolarna skulle bli fria från obehagliga rutinärenden. Familjelivet skulle bli himmelskt. Rikets uppbyggande skulle gå framåt i ökad takt och den frid som övergår allt förstånd [se Fil 4:7] skulle till oss alla skänka den glädje och lycka som ”människohjärtat inte kunnat ana”. [1 Kor 2:9]²⁰

Må Herren välsigna oss alla att vi ständigt i vårt hjärta ska bära den sanna botfärdighetens och förlåtelsens anda tills vi har fullkomnats, och söka efter de upphöjelsens härligheter som väntar de mest trofasta²¹.

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

Gå igenom berättelsen på sidorna 91–93. Varför är det ibland så svårt för människor att förlåta varandra? Vad innebär orden ”ty en större synd vilar på honom” (L&F 64:9) för dig?
Gå igenom Matteus 6:14–15, som citerades av president Kimball på sidan 94. Varför tror du att vi måste förlåta varandra för att erhålla Herrens förlåtelse?
Vilka attityder och handlingar visar att vi har förlåtit andra på ett helhjärtat och fullständigt sätt? (Se s 94–96.) Varför måste förlåtelse vara en ”handling av hjärtat”?
Gå igenom avsnittet som börjar på sidan 96. Vilka evangelielärdomar kan hjälpa oss att vara villiga att överlämna domen åt Herren?
När du läser berättelsen om den unga modern på sidorna 98–99, sök då efter vad som först hindrade henne från att förlåta och vad som slutligen gjorde det möjligt för henne att förlåta. Hur kan vi övervinna de hinder som inkräktar på vår önskan och våra försök att förlåta andra?
Vilka är några följder av att vägra förlåta? (Se s 99–102.) Vilka välsignelser har du erfarit av att förlåta andra? Fundera över hur du ska tillämpa förlåtelsens anda i dina relationer med andra.

Skriftställen som hör till detta ämne: Matteus 5:43–48; Lukas 6:36–38; Kolosserbrevet 3:12–15; L&F 82:23