Kapitel 5

Bönen, inkörsporten till andlig kraft

Genom ärlig och innerlig bön får vi kärlek, kraft och styrka från vår himmelske Fader.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

Jag har alltid känt mycket starkt för bönen, dess makt och välsignelser”, sade president Spencer W Kimball. ”Jag har under min livstid tagit emot fler välsignelser än jag någonsin kan tacka tillräckligt för. Herren har varit så god mot mig. Jag har haft så många erfarenheter av sjukdom och hälsa att det tagit bort varje skugga av tvivel i mitt hjärta och sinne på att det finns en Gud i himmelen, att han är vår Fader och att han hör och besvarar våra böner”¹.

En av dessa erfarenheter inträffade när president Kimball och hans hustru Camilla reste till en konferens på Nya Zeeland. När de kom fram till staden Hamilton var de så sjuka att president Kimball bad president N Eldon Tanner, förste rådgivare i första presidentskapet, att representera honom vid en kulturafton som planerats för den kvällen. Några timmar senare vaknade president Kimball ”med ett ryck och frågade Dr Russell Nelson, som satt och vakade över honom: ’Broder Nelson, när skulle kvällens program börja?’

’Klockan sju, president Kimball.’

’Hur mycket är klockan nu?’

’Nästan sju.’

Spencer var våt av svett. Hans feber hade gått ner … Han sade: ’Tala om för syster Kimball att vi ska åka!’

Camilla steg upp och de klädde båda snabbt på sig och körde därefter den korta biten till arenan där programmet just hade börjat. President Tanner hade i början av mötet förklarat att de var alltför sjuka för att närvara. Under inledningsbönen hade en tonåring från Nya Zeeland ivrigt bett: ’Vi är tre tusen ungdomar från Nya Zeeland. Vi har samlats här efter att ha förberett oss för att sjunga och dansa för din profet. Vill du bota honom och föra honom hit!’ När bönen var över kom bilen med Spencer och Camilla, och människorna på arenan utbröt i ett spontant, öronbedövande rop i reaktion på bönesvaret!²

Spencer W Kimballs lärdomar

Vi är befallda att be, liksom vi är befallda att hålla alla andra bud.

Bönen är inte en frivillig aktivitet; den är en grundläggande del av vår religion³.

Varför bör vi be? Därför att vi är söner och döttrar till vår himmelske Fader, som vi är beroende av för allting vi åtnjuter — vår mat och våra kläder, vår hälsa, livet självt, vår syn och hörsel, vår röst, vår rörelseförmåga, ja, till och med vårt medvetande …

Tillskriver ni er själva att ni kan andas, leva, existera? Kan ni förlänga ert liv med en enda timme? Har ni sådan styrka utan himlens gåvor? Har er hjärna skapats av sig själv, formade ni den? Kan ni ge liv eller förlänga det? Har ni makt att klara er utan er Herre? Ändå finner jag att många underlåter att be …

Ni som ber då och då, varför inte be mera regelbundet, oftare, mera hängivet? Är tiden så dyrbar, livet så kort, eller tron så klen? …

Vi står alla under en tung förpliktelse mot vår Herre. Ingen av oss har nått fullkomning. Ingen av oss är fri från fel. Att be krävs av alla människor liksom det krävs kyskhet, iakttagande av sabbatsdagen och tiondelagen, lydnad mot visdomsordet, närvaro vid möten och inträde i det celestiala äktenskapet. Det är lika mycket ett bud från Herren som någonting annat⁴.

När jag under tidigare år besökte kyrkans stavar och missioner, träffade jag ofta människor som befann sig i svårigheter och hade stora behov. Min första fråga till dem var: ”Hur är det med dina böner? Hur ofta ber du? Hur djupt engagerad är du i din bön?” Jag har funnit att synden ofta kommer när kommunikationslinjerna är svaga. Av den anledningen sade Herren till profeten Joseph Smith: ”Vad jag säger en, det säger jag alla: Bedjen alltid att den onde icke får makt över eder.” (L&F 93:49)⁵

I dagens värld finns det ett stort behov av bön som kan hålla oss i kontakt med Gud och hålla kommunikationskanalerna öppna. Ingen av oss bör bli så upptagen att vi inte kan meditera och be. Bönen är inkörsporten till andlig kraft⁶.

Våra böner bör innehålla uttryck för tacksamhet och en ödmjuk vädjan till vår himmelske Fader om att välsigna oss och vår omgivning.

Vad ska vi be om i våra böner? Vi skall uttrycka en glädjefylld och allvarlig tacksamhet för de välsignelser vi erhållit. Herren har sagt: ”I måsten tacka Gud i anden för alla välsignelser, som I välsignas med.” (L&F 46:32) En underbar och trygg ande kommer över oss då vi uttrycker en allvarligt menad tacksamhet till vår himmelske Fader över våra välsignelser — för evangeliet och kunskapen om detta som vi välsignats med att motta, för föräldrars och andras ansträngningar för vår skull, för familj, släkt och vänner, för möjligheter, för sinne och kropp och liv, för goda erfarenheter till vår hjälp livet ut, för all vår Faders hjälp samt hans godhet och de böner han besvarat.

Vi kan be för våra ledare. Paulus skrev:

”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor,

för kungar och alla i ledande ställning.” (1 Tim 2:1–2)

Vi utvecklar lojalitet mot vårt land och de lagar som styr oss, om vi ber på detta sätt. Vi utvecklar även kärlek till och tro på kyrkans ledarskap, och barnen kommer att respektera dem. Man kan nämligen knappast vara kritisk mot ämbetsmän i kyrkan, om man sänder upp uppriktiga böner för deras räkning. Det är en glädje för mig att jag under hela mitt liv har stött mina ledare, bett för deras välbefinnande. Och under senare år har jag känt en stark kraft strömma till mig på grund av liknande böner från de heliga, böner som sänts upp till himmelen för min räkning.

Det allomfattande missionärsarbetet bör ständigt vara föremål för våra böner. Vi ber att dörrar till nationer skall öppnas så att evangeliet där blir mottaget. Vi ber om tillfälle och vägledning så vi kan dela med oss av det härliga evangeliets budskap till andra. Ett barn som ber under hela sitt liv för missionärsarbetet, blir en bra missionär …

Vi ber för den människa som vi upplevde som vår fiende, för vi erinrar oss Herrens vackra och kraftfulla råd: ”Men till er som lyssnar säger jag: Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er.” (Luk 6:27:–28) Kan någon under en längre tid ha en fiende, när han ber för de människor i omgivningen som han kunde hysa agg mot?

Vi ber om visdom, omdöme, förståelse. Vi ber om skydd på farliga platser, om styrka i frestelsens stund. Vi kommer ihåg dem vi älskar och dem som står oss nära. Vi uttalar korta böner i ord eller tanke, högt eller i djupaste tystnad. Vi har alltid en bön i vårt hjärta om att vi skall göra väl ifrån oss under dagens arbete. Kan en människa göra det som är ont, när hon i sitt hjärta och på sina läppar har en uppriktig bön?

Vi ber för vårt äktenskap, våra barn, grannar, arbeten, beslut, uppgifter i kyrkan, känslor, vårt vittnesbörd och mål. Vi tar i sanning emot Amuleks viktiga råd, och ber om barmhärtighet. Vi ber om vår utkomst och vårt levebröd, om vårt hem och emot våra fienders makt. Vi ber ”emot djävulen, som är all rättfärdighets fiende”, samt för grödan på våra åkrar. Och när vi inte åkal-lar Herren, ”låter vi våra hjärtan vara fyllda och överflöda i bön till honom utan återvändo för vår välfärd och för deras välfärd, som omger oss.” (Se Alma 34:18–27.)⁷

Vi ber om förlåtelse. Jag har intervjuat många blivande missionärer. Alltför ofta finner jag att de inte ber, trots att de gjort dåraktiga saker som de inte fått förlåtelse för. ”Varför ber du inte”, frågade jag, ”när du har en sådan stor skuld att betala tillbaka? Tror du att du bara kan stryka över den eller rycka på axlarna och förklara bort den med att alla andra göra det? Skäms du för att knäfalla, skäms du för Kristus? Saknar du tro på Gud? Vet du inte att han lever och älskar, och förlåter när omvändelse föreligger? Vet du inte att synder inte kan suddas bort, överträdelser inte förlåtas genom undanflykter och ren och skär glömska?” …

Vi ber om allting som vi behöver och som är lämpligt. Jag hörde hur en pojke på ungefär fjorton år i familjebönen bad Herren att beskydda familjens får på kullen. Det snöade och var bitande kallt. Jag hörde en familj be om regn när en svår torka pågick och situationen var desperat. Jag hörde en ung flicka be om hjälp med provet hon skulle avlägga den dagen.

Vi ber också för de sjuka och lidande. Herren hör våra uppriktiga böner. Han kanske inte alltid botar dem, men han ger dem frid, mod och styrka att klara av sin situation. Vi glömmer inte i våra böner de människor som behöver välsignelser nästan mer än de fysiskt ofullkomliga — de frustrerade och förvirrade människorna, de frestade, de syndfulla, de upprörda.

Vi ber om våra barns välfärd. Ibland när barnen växer upp kommer det i deras liv in ett upproriskt sinnelag trots allt vi säger eller gör. Alma fann att hans son inte gav akt på hans råd och han bad för [honom], och hans böner var mäktiga. Ibland är detta det enda som återstår för föräldrar att göra. En rättfärdig människas bön är mycket mäktig, står det i skrifterna, och det gäller i sådana fall. [Se Jak 5:16; Mosiah 27:14.]⁸

Det är ett sådant privilegium och en sådan glädje att be till vår Fader i himmelen, en sådan välsignelse för oss. Men upplevelsen är inte slut när vi har bett färdigt. Amulek undervisade helt riktigt: ”Se, mina älskade bröder … om I, när I haven [bett], vänden eder bort från de behövande och de blottställda och icke besöken de sjuka och lidande samt icke delen eder egendom, om I haven någon, med dem som stå i behov därav — jag säger eder, att om I icke gören något av detta, se, då är eder bön förgäves och gagnar eder intet, och I ären såsom skrymtare, vilka förneka tron.” (Alma 34:28) Vi får aldrig glömma bort att vi måste leva efter evangeliet lika ärligt och uppriktigt som vi ber⁹.

I våra privata, personliga böner kan vi samtala med Gud och lära känna hans vilja.

Vi ber bäst om somliga ting när vi ber enskilt och inte behöver tänka på tiden eller på att det vi säger kan bli allmänt känt. Bön i ensamhet är ovärderlig. Att be enskilt hjälper oss lägga bort skamkänslor och anspråksfullhet, ja, varje antydan till svek. Den bönen hjälper oss att öppna vårt hjärta och bli fullständigt ärliga och hederliga då vi ger uttryck för våra förhoppningar och vår inställning.

Jag har under lång tid känt starkt för behovet av avskildhet i våra personliga böner. Frälsaren fann det från tid till annan nödvändigt att gå upp i bergen och ut i öknen för att bedja. På samma sätt vände sig aposteln Paulus till öknen och ensamheten efter att ha blivit kallad till verket. Enos befann sig på avsides belägna platser för att samtala med Gud. Joseph Smith fann avskildhet i lunden, där endast fåglar och träd samt Gud lyssnade till hans bön. Lägg märke till några betydelsefulla punkter i hans berättelse: ”Enligt detta beslut att ’utbedja sådan av Gud’ gick jag ut i skogen för att försöka … Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett sådant försök, ty trots all min ängslan hade jag ännu aldrig försökt att bedja med hörbara ord.” (J S skrifter 2:14; kursivering tillagd.)

Även vi bör om möjligt finna ett rum, en vrå, en garderob, en plats vi kan ”gå ut” i för att bedja med ”hörbara ord” i avskildhet. Vi kan erinra oss de många tillfällen då Herren uppmanat oss att bedja med hörbara ord: ”Åter befaller jag dig, att du skall bedja högt såväl som i ditt hjärta, ja, för världen såväl som i hemlighet, offentligt såväl som i enrum.” (L&F 19:28)¹⁰

Om vi i dessa speciella bönestunder undanhåller något för Herren, kan det innebära att vissa välsignelser kan undanhållas oss. När allt kommer omkring vädjar vi till en allvetande himmelsk Fader, så varför skulle vi någonsin tänka på att hålla tillbaka tankar eller känslor som rör våra behov och våra välsignelser?¹¹

I våra böner får det inte finnas något överskylande, inget hyckleri, eftersom det här inte kan förekomma något bedrägeri. Herren vet vårt sanna tillstånd. Talar vi om för Herren hur bra vi är, eller hur svaga? Vi står blottade inför honom. Uppsänder vi vår vädjan i anspråkslöshet, uppriktighet, och med ett ”förkrossat hjärta och en bedrövad ande”, eller likt farisén som skröt hur väl han gav akt på Mose lag? [Se Ether 4:15; Luk 18:11–12.] Uppsänder vi några få triviala ord och utslitna fraser, eller talar vi direkt till Herren så länge som situationen kräver det? Ber vi då och då när vi borde be regelbundet, ofta och ständigt?¹²

Bönen är ett sådant stort privilegium — inte bara att tala till vår Fader i himmelen, utan också att ta emot kärlek och inspiration från honom. I slutet av våra böner behöver vi lyssna intensivt — till och med under åtskilliga minuter. Vi har bett om råd och hjälp. Nu måste vi ’bli stilla och besinna att [han] är Gud’. (Ps 46:11)¹³

Vi bör varje dag ta oss tid att be familjebön.

Kyrkan manar till familjebön varje kväll och varje morgon. Det är en knäfallande bön med alla eller så många av familjens medlemmar som möjligt … Samtliga medlemmar i familjen, vilket inbegriper de små, bör ha möjlighet att vara språkrör i bönen, enligt vägledning från den som presiderar, vilket vanligtvis är fadern som bär prästadömet, men i hans frånvaro modern, och i deras frånvaro det äldsta närvarande barnet¹⁴.

Vår Fader i himmelen har givit oss bönens välsignelse för att hjälpa oss att nå framgång i våra viktiga verksamhet i hemmet och i livet. Då vi stiger upp på morgonen, då vi går till vila till kvällen och runt bordet vid måltiderna, bör vi be ivrigt och rättfärdigt, enskilt och tillsammans med familjen. Jag vet att när vi gör detta så kommer vi inte endast nära varandra i familjen utan vi tillväxer också andligt. Vårt behov av vår himmelske Fader är så stort då vi söker lära oss evangeliets sanningar och efterleva dem och då vi söker hans hjälp i de beslut vi fattar i vårt liv¹⁵.

Familjebönen bör i längd och utformning anpassas efter behovet. Ett gift pars bön bör skilja sig från den som hålls i en familj med vuxna barn eller från den som hålls med små barn. Den bör helt visst inte vara lång när små barn är närvarande, för då kan de förlora intresset och tröttna på bönen och börja tycka illa om den. När barnen ber är det inte troligt att de ber särskilt länge. Herrens bön, som gavs som ett exempel, är bara ungefär trettio sekunder och helt visst kan mycket tackande och anhållande äga rum inom två eller tre minuter, även om det uppenbarligen finns tillfällen då det kan vara lämpligt att samtala längre¹⁶.

När vi knäböjer i familjebön lär vi våra barn vid vår sida vanor som kommer att följa dem genom hela livet. Om vi inte tar oss tid att be, säger vi i själva verket till våra barn: ”Tja, det är ju i alla fall inte så viktigt. Det är ingenting att oroa sig för. Om vi kan ha bön utan besvär, så ber vi, men om skolklockan ringer och bussen kommer eller arbetet kallar — tja, bönen är inte så viktig och vi ber när vi tycker det är lämpligt.” Om vi inte planerar in bönen tycks den aldrig komma lämpligt¹⁷.

Ingen mor skulle obetänksamt sända sina små barn till skolan en vintermorgon utan varma kläder till skydd mot snön och regnet och kylan. Men det finns många fäder och mödrar som sänder sina barn till skolan utan det skydd som de kan få genom bönen — ett skydd mot okända faror, onda människor och lumpna frestelser¹⁸.

Förr kanske det räckte med familjebön en gång om dagen. Men i framtiden räcker det inte, om vi ska kunna rädda våra familjer¹⁹.

I familjekretsen lär sig våra barn hur de ska samtala med sin himmelske Fader, genom att de lyssnar till föräldrarna. Snart nog märker de om våra böner kommer från hjärtat och är ärligt menade. Om våra böner är forcerade, ja om de har en benägenhet att bli en tanklös ritual, lägger de märke till även detta. Därför är det bäst att vi såväl inom våra familjer som enskilt, ber som Moroni uppmanade oss till: ”Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta.” (Moroni 7:48)²⁰

Familjebönen är mer än bara ett uppsändande av tacksamhet. Den är ett steg mot enighet i familjen och familjesolidaritet. Den bygger upp ett medvetande om familjen och upprättar en anda av ömsesidigt beroende. Här är en stund under den hektiska dagen då skräniga radioapparater stängs av, ljuset dämpas och allas sinne och hjärta vänds mot varandra och mot oändligheten. En stund då världen stängs ute och himlen får en plats i familjen²¹.

När vi ber som grupp bör vi be på ett sätt som är anpassat till situationen.

Då vi samlas till bön, vare sig det är i vårt hem, i kyrkan, i vänners lag eller offentligt, bör vi minnas anledningen till vår bön — att vara i förbindelse med vår Fader i himmelen. När jag bett tillsammans med andra har jag funnit att, fast det kan tyckas svårt, det är bättre för vår inställning att bekymra och intressera oss för att ömt, kärleksfullt och ärligt stå i förbindelse med Gud, än att oroa oss över vad de som lyssnar kan tänka. Naturligtvis är det nödvändigt att ta hänsyn till när och med vem vi ber. Det är en av anledningarna till att offentliga böner och böner i familjen inte kan vara våra enda böner²².

Offentliga böner bör alltid anpassas efter situationen. En invigningsbön kan vara längre men en inledningsbön ska vara mycket kortare. Den bör ta upp de behov som föreligger vid detta särskilda tillfälle. Avslutningsbönen kan vara ännu kortare — en bön av tacksamhet och avskedstagande. Smörjandet med olja är en kort och specifik del av en förordning och bör inte föregripa den efterföljande välsignelsen, vilken kan vidareutvecklas allteftersom det är lämpligt att nedkalla välsignelser över mottagaren. Matbönen behöver inte vara lång, men bör uttrycka tacksamhet för och nedkalla välsignelse över maten. Den bör inte vara en upprepning av den familjebön som just har hållits²³.

Hur ofta hör vi inte människor som är så vältaliga i bönen att det låter som en hel predikan? Åhörarna tröttnar och effekten går förlorad²⁴.

Eftersom vår himmelske Fader känner oss och hyser fullkomlig kärlek till oss kan vi lita på att han besvarar våra böner.

Är bön bara enkelriktad kommunikation? Nej! …

Att lära sig bönens språk är en glädjefylld, livslång erfarenhet. Ibland flödar sinnet över av tankar när vi lyssnar efter det att vi bett. Ibland blir vi hårt ansatta av känslor. En stillhetens ande försäkrar oss om att allt kommer att bli väl. Emellertid, om vi varit ärliga och uppriktiga, kommer vi att uppleva en god känsla — en varm känsla för vår Fader i himmelen och förstånd om den kärlek han hyser för oss. Det har gjort mig ledsen att några av oss inte lärt sig betydelsen av denna stillhet, andliga värme, ty de är ett vittne för oss om att våra böner har blivit hörda. Och eftersom vår Fader i himlen älskar oss med större kärlek än vi till och med har för oss själva betyder det att vi kan lita på hans godhet, vi kan lita på honom. Det betyder att om vi fortsätter med att be och leva som vi borde kommer vår Faders hand att vägleda och välsigna oss.

Därför säger vi i våra böner, ”Ske din vilja” — och menar det. Vi bör inte be en ledare om råd och sedan låta bli att följa det. Vi får inte be Herren om välsignelser och därefter försumma svaret. Därför ber vi, ”Ske din vilja, o Herre. Du vet bäst, käre Fader. Jag skall ta emot och följa din ledning med tacksamhet”²⁵.

Vi bör be i tro, men vara medvetna om att när Herren svarar är det kanske inte det svar som vi förväntar oss eller önskar. Vi måste tro på att Gud väljer det rätta för oss²⁶.

Efter ett liv i bön känner jag till den kärlek, kraft och styrka som kommer genom uppriktig och allvarlig bön. Jag känner till vår Faders beredvillighet då det gäller att hjälpa oss under jordelivets erfarenheter, då det gäller att undervisa oss, leda oss, vägleda oss. Därför säger Frälsaren med stor kärlek: ”Vad jag säger en, det säger jag alla. Bedjen alltid.” (L&F 93:49)

Om vi vill göra detta, skall vi vinna en personlig kunskap om att vår Fader i himmelen verkligen hör och besvarar böner. Den kunskapen vill han att vi var och en skall få. Sök den, mina älskade bröder och systrar! Sök den!²⁷

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

Hur skulle ditt liv vara annorlunda om du inte bad? Begrunda orsakerna till varför Herren befaller oss att be (s 50–51).
Gå igenom sidorna 51-54. Hur påverkas vi när vi uttrycker tacksamhet i bönen? när vi ber för andra?
Gå igenom det andra stycket på sidan 54. Varför är våra böner ofullständiga om vi inte ”leva evangeliet lika ärligt och uppriktigt som vi ber”?
President Kimball sade: ”Bön i ensamhet är ovärderlig” (s 54). Vad kan vi göra för att få tid till meningsfulla personliga böner? Varför tror du att det är till hjälp att då och då be högt i våra personliga böner? Varför är lyssnandet en viktig del av bönen?
På sidorna 55–57 berättar president Kimball om välsignelser som är en följd av familjeböner. Vilka erfarenheter har du haft av dessa välsignelser? Vad kan familjer göra för att ta sig tid till familjebön varje morgon och kväll?
President Kimball lärde att böner i grupp bör anpassas till den rådande situationen (s 58). När vi blir ombedda att be sådana böner, vilket ansvar har vi då? Vad kan vi lära oss av den unge nya zeeländarens exempel i berättelsen på sidorna 49–50?
Läs stycket som börjar längst ner på sidan 58. Hur har bönen påverkat ditt förhållande till din himmelske Fader?

Skriftställen som hör till detta ämne: Psaltaren 55:17; Matteus 6:5–15; Jakobs brev 1:5–6; 2 Nephi 32:8–9; 3 Nephi 18:18–21