Kapitel 4

Förlåtelsens under

Genom uppriktig omvändelse och Frälsarens återlösande kraft kan vi uppleva förlåtelsens under.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

President Spencer W Kimball lärde att ”omvändelse … alltid [är] nyckeln till ett bättre, lyckligare liv. Vi behöver den alla”¹.

Han observerade också att ”hoppet är … den stora drivfjädern till omvändelse, ty utan det skulle ingen göra den svåra och långvariga ansträngning som krävs”. För att illustrera detta berättade han om en upplevelse som han hade med att hjälpa en kvinna som kom till honom missmodig över den synd som hon begått. Hon sade: ”Jag vet vad jag har gjort. Jag har läst skrifterna, och jag känner till följderna. Jag vet att jag är fördömd och aldrig kan bli förlåten. Varför skulle jag då försöka omvända mig?”

President Kimball svarade: ”Min kära syster, du känner inte skrifterna. Du känner inte Guds kraft eller hans godhet. Du kan bli förlåten denna svåra synd, men det kräver mycket uppriktig omvändelse att uppnå detta.”

Därefter citerade han ett flertal skriftställen angående den förlåtelse som kommer dem till del som uppriktigt omvänder sig och lyder Guds bud. När han fortsatte att undervisa henne såg han hur ett hopp vaknade i henne tills hon slutligen utropade: ”Tack, tack! Jag tror dig. Jag skall verkligen omvända mig och tvätta mina smutsiga kläder i Lammets blod och få denna förlåtelse.”

President Kimball erinrade sig att kvinnan efter en tid återvände till hans kontor ”som en ny människa. Hennes ögon sken, hennes steg var lätta och hon var full av hopp när hon talade om för mig att hon sedan den minnesvärda dag då hon sett hoppet skina och klamrat sig fast vid det aldrig återfallit till [synden] eller tagit något steg i den riktningen”²…

Spencer W Kimballs lärdomar

Förlåtelsens under skänker frid och hjälper oss komma närmare Gud.

Ett härligt underverk väntar varje själ som är beredd att ändra sig. Omvändelse och förlåtelse gör mörkaste natt till ljusan dag. När själar föds på nytt, när liv förändras — då kommer det stora undret som förskönar, värmer och lyfter. När den andliga döden hotat och nytt liv kommer i stället — när detta sker är det underverkens underverk. Sådana storslagna under kommer inte att upphöra så länge det finns en enda som tillämpar Frälsarens återlösande makt och sina egna goda gärningar till att åstadkomma sin pånyttfödelse …

Det väsentliga med förlåtelsens under är att det ger frid till en själ som tidigare varit ängslig, rastlös, vanmäktig och kanske plågad. I denna värld av oro och stridigheter är detta i sanning en kostbar gåva³.

Det är inte lätt att känna frid i dagens oroliga värld. Frid är med nödvändighet något som man måste skaffa själv … Den ernås endast genom att ständigt omvända sig, söka förlåtelse för både stora och små synder och på så sätt komma allt närmare Gud. För kyrkans medlemmar är detta det väsentliga i förberedelsen, att vara redo att möta Frälsaren när han kommer … De som är redo kommer att ha frid i sina hjärtan. De kommer att få del av den välsignelse som Frälsaren lovade sina apostlar: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Joh 14:27)

[En av] Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas uppgift[er] är att ropa omvändelse till människor överallt. Alla som hörsammar ropet, medlemmar eller icke medlemmar i kyrkan, kan få del av förlåtelsens under. Gud torkar bort ångestens, samvetskvalens, förfärans, rädslans och skuldmedvetandets tårar från deras ögon. Tårfyllda ögon blir torra och förnöjsamhetens leenden ersätter den oroliga, ängsliga blicken.

Vilken lättnad! Vilken tröst! Vilken glädje! De som är nedtyngda av överträdelser, sorg och synder kan bli förlåtna, renade och obefläckade om de återvänder till Herren, lär av honom och håller hans bud. Och alla vi som behöver omvända oss från felsteg och svagheter från dag till dag kan likaså få del av detta under⁴.

Vi behöver alla omvända oss.

”… intet orent kan inträda [i Guds rike] …” (1 Nephi 15:34) Vidare ”Intet orent kan bo hos Gud …” (1 Nephi 10:21) För profeterna innebär termen oren i detta sammanhang detsamma som det innebär för Gud. För människan kan ordet ha en relativ betydelse — så gör exempelvis en liten smutsfläck inte en vit skjorta eller klänning oren. För Gud som är fullkomligheten, betyder renlighet moralisk och personlig renhet. Varje avvikelse, i någon grad, är orenhet och kan således inte finnas hos Gud.

Om det inte vore för omvändelsens och förlåtelsens välsignade gåvor skulle detta vara en hopplös situation för människan. Ty ingen utom Mästaren har någonsin levt syndfri på jorden⁵.

Det finns inte en enda dag i en människas liv då inte omvändelse är väsentlig för hennes välbefinnande och eviga utveckling.

Men, när de flesta av oss tänker på omvändelse, har vi en benägenhet att begränsa vårt synfält och se den som något för våra män, våra hustrur, våra föräldrar, våra barn, våra grannar, våra vänner, världen — vem som helst och alla utom oss själva. På samma sätt finns det en ständig, kanske undermedveten, känsla av att Herren avsåg omvändelse bara för dem som begår mord, äktenskapsbrott, stöld eller andra avskyvärda brott. Naturligtvis är det inte så. Om vi är ödmjuka och önskar efterleva evangeliet kommer vi på, att omvändelse skall tillämpas på allt vi gör i livet, det må vara av andlig eller timlig natur. Omvändelsen är till för var och en som ännu inte nått fullkomlighet⁶.

Omvändelse är nyckeln till förlåtelse. Den öppnar vägen till lycka och frid, och pekar ut vägen till frälsning i Guds rike. Den släpper lös ödmjukhetens ande i människohjärtat och gör henne ångerfull och undergiven Guds vilja.

”… synd är brott mot lagen” (1 Joh 3:4), och för överträdelser är ett straff bestämt enligt den eviga lagen. Varje normal människa är ansvarig för de synder hon begår, och blir på samma sätt underkastad det straff som vidhänger de brutna lagarna. Men Kristi död på korset erbjuder oss befrielse från det eviga straffet för de flesta synder. Han tog på sig själv straffet för hela världens synder, varvid skulle gälla att de som omvänder sig och kommer till honom får förlåtelse för sina synder och befrias från straffet⁷.

Erkännande av synden och botfärdighet ingår i sann omvändelse.

Omvändelsen är en god och barmhärtig lag. Den når långt och omfattar allt … Den [utgörs] av många beståndsdelar, av vilka alla är oundgängliga för en fullständig omvändelse …

Det finns ingen kungsväg till omvändelse, ingen privilegierad stig till förlåtelse. Varje människa måste följa samma kurs vare sig hon är rik eller fattig, bildad eller obildad, kort eller lång, prins eller tiggare, kung eller undersåte. ”… ty Gud är inte partisk.” (Rom 2:11) …

Innan omvändelsens många beståndsdelar sätts i rörelse måste det förekomma ett första steg. Det första steget är vändpunkten vid vilken syndaren medvetet erkänner sin synd. Detta är uppvaknandet, övertygelsen om skulden. Utan detta kan ingen sann omvändelse äga rum eftersom synden inte erkänns …

När vi har uppmärksammat hur allvarlig vår synd är, kan vi ”programmera” vår hjärna till att iaktta sådana tillvägagångssätt som befriar oss från syndens verkningar. Alma försökte förmedla denna till Corianton när han sade: ”Låt endast dina synder göra dig orolig med den ängslan som leder dig till omvändelse … Försök ej att urskulda dig i allra minsta mån” (Alma 42:29–30)⁸

Den Helige Anden kan spela en viktig roll när det gäller att övertyga syndaren om hans överträdelse. Den hjälper till att ”lära känna all sanning” (Moroni 10:5), att lära oss allt och påminna oss om allt (Joh 14:26) och att låta världen få veta sanningen i fråga om synd. (Joh 16:8)

Människor antyder ofta att de har omvänt sig när de inte har gjort något annat än uttryckt ånger över en felaktig handling. Men sann omvändelse utmärks av en rättfärdig ånger som förändrar, omvandlar och frälser. Att ångra sig räcker inte … Paulus lade fram det på följande sätt för de heliga i Korint:

”Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss.

Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död.” (2 Kor 7:9–10)⁹

För varje förlåtelse finns ett villkor. Plåstret måste vara lika brett som såret. Fastan, bönen, ödmjukheten måste vara i proportion till synden. Man måste ha ett bedrövat hjärta och ett botfärdigt sinne. Man måste bära ”säck och aska”. Tårar och en verklig inre förändring måste förekomma¹⁰.

I syndernas övergivande ingår byggandet av ett nytt liv.

Naturligtvis räcker det inte ens med en övertygelse om skulden. Den kunde bli förhärjande och förödande om den inte åtföljdes av ansträngningar att befria sig själv från den. Med övertygelsen måste alltså följa en allvarlig önskan att rensa upp efter skulden och ersätta förluster som lidits genom misstaget¹¹.

Det finns ett avgörande prov på omvändelse. Det är att överge synden. En person omvänder sig på rätt sätt, om han överger synden på grund av rätt motiv — genom en växande medvetenhet om syndens allvar och genom villighet att lyda Herrens lagar. Herren har givit följande rättesnöre: ”Av följande kunnen I veta, om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och övergiver dem.” (L&F 58:43; kursivering tillagd.)

Med andra ord är det inte en verklig omvändelse förrän man har övergett sin felaktiga väg och börjat på en ny stig … Den frälsande kraften utsträcks inte till den som enbart vill förändra sitt liv. Sann omvändelse eggar till handling.

Man får inte bli förvånad över att det krävs arbete och inte enbart önskan. När allt kommer omkring så är det arbete som utvecklar såväl vår moral som vår kropps muskler¹².

Då man överger synden kan man inte bara önska sig bättre förhållanden. Man måste skapa dem. Man måste kanske börja hata de besudlade plaggen och avsky synden. Man måste vara säker på att man inte bara har övergett synden utan att man har förändrat förhållandena omkring synden. Man bör undvika de platser, situationer och förhållanden där synden ägde rum, ty dessa kan mycket lätt åstadkomma den igen. Man måste överge de människor som man begick synden tillsammans med. Man hatar kanske inte vederbörande men man måste undvika dem och allt annat som har anknytning till synden. Man måste slänga alla brev, smycken och saker som påminner om ”de flydda dagarna” och ”den gamla tiden”. Man måste glömma adresser, telefonnummer, människor, platser och situationer från det syndiga förflutna, och bygga upp ett nytt liv. Man måste göra sig av med allt som kan väcka de gamla minnena till liv¹³.

När vi överger det onda, omvandlar liv, förändrar personlighet, formar eller omformar karaktären, så behöver vi hjälp av Herren. Och vi kan vara säkra på att få det om vi gör vår del. Den människa som förlitar sig starkt på Herren blir herre över sig själv och kan utföra allt hon bestämmer sig för att göra, vare sig det är att hämta mässingsplåtar, bygga ett skepp, övervinna en vana eller besegra en djupt rotad överträdelse¹⁴.

Bekännelse lättar bördan.

Att bekänna sina synder är en nödvändig del i omvändelsen och därigenom i erhållandet av förlåtelse. Det är ett av proven på sann omvändelse, ty: ”Av följande kunnen I veta, om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och övergiver dem.” (L&F 58:43; kursivering tillagd.) …

Bekännelsen är kanske ett av de svåraste hindren för den botfärdige syndaren att övervinna. Hans skamkänsla hindrar honom ofta från att tillkännage sin skuld och bekänna sitt misstag. Ibland är det hans låtsade brist på förtroende för de män han borde bekänna sin synd för som ger honom ursäkt för att hemlighålla det hela i sitt eget hjärta …

Herren, som känner människornas hjärtan, deras avsikter och deras förmåga att omvända och förnya sig själva, väntar med sin förlåtelse tills omvändelsen har mognat. Syndaren måste ha ”ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande” och vara villig att ödmjuka sig och göra allt som fordras av honom. Att han bekänner sina synder för vederbörlig auktoritet i kyrkan är ett av de krav som Herren har ställt. Dessa synder omfattar äktenskapsbrott, otukt, andra sexuella överträdelser och synder av jämförbar svårighetsgrad. Bekännelsemetoden garanterar att kyrkan och dess medlemmar har vederbörlig uppsikt, får riktigt beskydd och för in syndaren på vägen till sann omvändelse.

I skam och stolthet har många syndare med några få tysta böner till Herren lugnat sina samveten, åtminstone tillfälligt. De har förklarat detta förnuftsmässigt med att det räckte som bekännelse för synderna. ”Men jag har bekänt mina synder för min himmelske Fader”, envisas de, ”och det är allt som behövs.” Detta är inte fallet då det gäller en större synd. Då fordras två omgångar förlåtelse för att ge syndaren frid — en från de rätta auktoriteterna i Herrens kyrka, och en från Herren själv. [Se Mosiah 26:29.] …

Den idealiska bekännelsen är frivillig, inte framtvingad. Den framkallas inifrån syndarens själ och åstadkoms inte därför att han ertappas i synden. En sådan bekännelse är … ett tecken på en tilltagande omvändelse. Den visar syndarens övertygelse om sin synd och hans önskan att överge de dåliga sederna. Den frivilliga bekännelsen är oändligt mycket behagligare i Guds ögon än en framtvingad bekännelse, som brister i ödmjukhet och framtvingas ur vederbörande genom utfrågning då skulden är uppenbar. En sådan framtvingad bekännelse är inte tecken på det ödmjuka hjärta som framkallar nåd från Herren: ”… jag Herren förlåter synder och är full av nåd emot dem som bekänna sina synder med ödmjukt hjärta.” (L&F 61:2; kursivering tillagd.)¹⁵

Medan de större synderna, som de som nämndes tidigare … fordrar en bekännelse inför vederbörlig auktoritet i kyrkan, är det tydligt att en sådan bekännelse varken är nödvändig eller önskvärd i fråga om alla synder. De som är av ringare svårighetsgrad men har sårat andra — äktenskapliga gräl, mindre vredesutbrott, meningsskiljaktigheter och liknande — bör istället bekännas för den eller dem som förolämpats och saken bör klaras upp av berörda parter, normalt utan att dra in någon av kyrkans auktoriteter¹⁶.

Bekännelse medför frid … En bekännelse är inte bara ett avslöjande av fel inför de rätta auktoriteterna, utan också delandet av bördor för att göra dem lättare. Men lyfter åtminstone en del av sin börda och lägger den på de andra skuldror, som är i stånd och är villiga att hjälpa till att bära. Därefter kommer tillfredsställelsen över att ha tagit ännu ett steg mot befrielse från överträdelsens börda¹⁷.

Gottgörelse är en nödvändig del av omvändelsen.

När någon har erfarit den djupa sorg och ödmjukhet som kommer av en övertygelse om synd, när han har kastat av sig synden och fast bestämt sig för att sky den i fortsättningen, när han ödmjukt har bekänt sin synd inför Gud och berörda personer på jorden, då återstår kravet på gottgörelse. Han måste gottgöra det som han skadat, stulit eller förorättat¹⁸.

Den botfärdige syndaren måste om det är möjligt ge gottgörelse. Jag säger ”om det är möjligt” därför att det finns synder som det inte går att ge en lämplig gottgörelse för, och andra för vilka det bara är möjligt med en partiell gottgörelse.

En tjuv eller rånare kan ge en partiell gottgörelse genom att återlämna det som stals. En lögnare kan göra sanningen känd och till en viss grad rätta till den skada som skett genom lögnen. En pratmakare som har förtalat någon annans karaktär kan ge en partiell gottgörelse genom att ihärdigt försöka återställa den skadades goda namn. Om den felande genom synd eller vårdslöshet har förstört ägodelar kan han gottgöra eller betala för dem, helt eller delvis.

Om en mans handlingar har medfört sorg och vanära för hans hustru och barn, så måste han i sin gottgörelse göra varje ansträngning för att återställa deras förtroende och kärlek genom ett övermått av hängivenhet och trofasthet. Detta gäller också för hustrur och mödrar. Om barn har förorättat sina föräldrar måste … en del av deras omvändelseprogram vara att rätta till förorätterna och hedra föräldrarna.

Som regel finns det mycket som en botfärdig själ kan göra för att gottgöra det han förbrutit. ”Ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande” brukar hitta på sätt att återställa något av det som förlorats. Omvändelsens sanna ande fordrar att den som gjort skadan skall göra allt som står i hans förmåga för att gottgöra den¹⁹.

Under omvändelseförloppet måste vi gottgöra fullständigt där det är möjligt, och i annat fall gottgöra i största möjliga utsträckning. Och hela tiden måste vi komma ihåg att den bedjande syndare som vill gottgöra sina handlingar också måste förlåta andra för alla de överträdelser som begås mot honom själv. Herren förlåter oss inte såvida inte vårt hjärta är helt rensat från allt hat, all bitterhet och alla anklagelser mot våra medmänniskor²⁰.

I sann omvändelse ingår beslutsamhet att leva efter Herrens befallningar.

I sitt företal till nutida uppenbarelser klargjorde Herren ett av de svåraste kraven i samband med sann omvändelse. För en del är detta den svåraste delen eftersom det innebär att man måste vara på sin vakt under resten av sitt liv. Herren säger:

”… jag, Herren, kan icke se på synd med den allra minsta grad av överseende.

Dock skall den, som omvänder sig och håller Herrens bud, få förlåtelse.” (L&F 1:31–32. kursivering tillagd.)

Detta skriftställe är mycket tydligt. Först omvänder man sig. Efter att ha kommit så långt måste man sedan efterleva Herrens bud för att behålla det man uppnått. Detta är nödvändigt för att få fullständig förlåtelse …

Eftersom vi alla i större eller mindre grad syndar, behöver vi ständigt omvända oss, ständigt höja våra normer och förbättra vårt uppträdande. Man kan knappast lära sig efterkomma Herrens bud på en dag, en vecka, en månad eller ett år. Detta är en process som kräver ständiga ansträngningar under återstoden av ens liv …

Omvändelse måste innebära en total hängivenhet mot Herrens verk. Den överträdare som försummar sitt tionde, är borta från möten, bryter sabbatsbudet, inte håller familjeböner, inte stödjer kyrkans ledare, bryter mot visdomsordet och inte älskar Herren eller sin nästa, har inte helt omvänt sig … Gud kan inte förlåta med mindre överträdaren visar prov på sann omvändelse vilken omfattar alla delar av livet …

Efterlevnad av buden omfattar många handlingar som krävs av den trofaste … Goda gärningar i allmänhet och hängivenhet parad med en positiv attityd är vad som behövs. Dessutom är överbringandet av evangeliets ljus till andra som inte nu har del däri ett sunt sätt att neutralisera syndens verkningar i ens liv. Detta kan innebära både att arbeta med inaktiva medlemmar och med icke medlemmar — det senare fallet är kanske vanligast. Märk nu vad Herren säger om syndernas förlåtelse i förhållande till att bära vittnesbörd i de sista dagarna:

”Ty jag vill förlåta eder edra synder med den befallningen, att I skolen förbliva trofasta i edra sinnen i högtidligt allvar, i bönens anda och i att bära vittnesbörd för världen om det som givits eder.” (L&F 84:61; kursivering tillagd.)²¹

Kan vi inte förstå varför Herren i tusentals år har vädjat till människan att komma till honom? Ja, Herren talade om förlåtelse genom omvändelse och den lättnad från syndabelastning som kan fås när han efter sin underbara bön till sin Fader uttalade denna upphöjda vädjan och löfte:

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.

Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt 11:28–30)

Det är min förhoppning och min bön att män och kvinnor överallt skall hörsamma denna milda inbjudan och sålunda låta Mästaren åstadkomma förlåtelsens under i deras liv²².

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

President Kimball kallade förlåtelse ”underverkens underverk” (s 36). I vilken bemärkelse är förlåtelse ett underverk? (På sidorna 35–37 finns några exempel.)
När du läser det stycke som börjar på sidan 37, fundera då över vilken situation vi skulle befinna oss i utan Frälsaren och hans försoning.
Läs de femte, sjätte och sjunde styckena på sidan 39. Hur tror du att ”rättfärdig ånger” skiljer sig från andra uttryck för ånger? Nämn några exempel i skrifterna på rättfärdig ånger som är tillämpliga på oss idag.
På sidorna 40–41 ger president Kimball exempel på hur vi ska överge synden och ”bygga upp ett nytt liv”. Hur kan vi tillämpa detta råd på all synd som vi försöker övervinna — till exempel pornografi, världslighet, eller hasardspel?
Gå igenom sidorna 41–43. Varför tycker en del att det är så svårt att bekänna sina synder? Vilka välsignelser kommer av att bekänna för Herren? för biskopen eller grenspresidenten? för dem som vi har förorättat?
Begrunda det första stycket på sidan 44. Hur gottgör man sina synder? Hur kan en botfärdig person bäst avgöra hur hon ska gottgöra sina synder?
Hur skiljer sig president Kimballs lärdomar i detta kapitel från den falska föreställningen att omvändelse innebär utförandet av en serie rutinartade handlingar?

Skriftställen som hör till detta ämne: Jesaja 1:18; Mosiah 4:3; Alma 36:12–26; L&F 19:15–20; 64:8–9