Pappa, döp mig!
José Armando González Mondragón, Mexiko
När jag kom in genom dörren en kväll satt Jessie, min sexåriga dotter, på en stol i köket. Hennes ansiktsuttryck gjorde mig orolig. Jag frågade vad som hade hänt.
”Pappa är det sant att jag är ett barn till djävulen?” frågade hon mycket allvarligt.
Hennes fråga kändes som en kalldusch. Jessie sade att hennes väns tre månader gamla syster redan hade döpts. Jessie hade blivit förvånad och frågat sin vän varför hennes lillasyster hade döpts när hon var så liten. Hennes vän svarade att alla bebisar måste döpas.
”Har inte du blivit döpt?” frågade hennes vän. När Jessie sade nej envisades hennes vän med att säga att hon var ett barn till djävulen.
”Pappa, döp mig!” bad Jessie. ”Jag vill inte vara ett barn till djävulen!”
Jag insåg att den här situationen behövde lösas omedelbart. Jag förklarade hur viktigt det var med dop och att barn inte behöver döpas förrän de är åtta år gamla (se Moroni 8:11–23). Eftersom Jessie bara var sex år sade jag att hon måste vänta lite längre innan hon kan döpas. Jag försäkrade henne om att hon var ett Guds barn och att han älskade henne. Hennes fråga ledde oss till Moroni 10:4–5 där Moroni talar om hur vi kan få veta ”sanningen om allting”.
När vi hade läst de här verserna frågade jag om hon ville be till sin himmelske Fader och fråga om det vi hade pratat om var sant. Hon sade ja.
Vi knäböjde tillsammans och Jessie böjde huvudet och bad: ”Himmelske Fader, jag vill veta om det som pappa har sagt till mig är sant. I Jesu Kristi namn, amen.”
Jag insåg att jag hade lett min dotter till att be en av sina viktigaste böner i livet. Jag började vädja i mitt hjärta som aldrig förut och bad min himmelske Fader besvara hennes bön.
Efter några minuter sade hon: ”Jag har inte hört något.” Jag lade armarna om henne och sade: ”Vår himmelske Fader gav oss Hjälparen som svarar oss med …” Jag lade handen över mitt hjärta. Hon avbröt mig och sade: ”Med en varm känsla i hjärtat! Jag känner det, pappa!”
Jag kramade henne hårt och tackade min himmelske Fader för att han hade besvarat hennes bön. Jag hade också en varm känsla i hjärtat. Jag sade att det hon hade känt var ett svar på hennes bön och att hon nu visste att hon var en dotter till Gud och att hon skulle döpas när hon blev åtta. Hon sade att hon skulle vänta.
Många år har gått sedan den upplevelsen men den påminner mig fortfarande om att vår himmelske Fader håller sina löften.
Jag började vädja i mitt hjärta som aldrig förut och bad min himmelske Fader besvara min dotters bön.