Min brors valthorn

Sandy Lauderdale Cane, Missouri, USA

Jag växte upp till ljudet av valthornet som min äldre bror övade på. Dag efter dag, år efter år strömmade ljudet av hans valthorn ut från vårt hus. Jag kunde till och med höra det flera kvarter bort när jag gick hem från skolan.

Om jag hade blivit tillfrågad skulle jag säkerligen ha hävdat att min bror var den bästa valthornsspelaren som fanns. Men hans ändlösa spelande generade mig ibland och en gång bad jag mamma att få honom att sluta. Han tog till och med med sig valthornet på semestrarna!

Flera år senare var min bror och jag med i en musiktävling i norra Kalifornien på ett stort universitet där jag aldrig hade varit förut. Medan vi var där fick madrigalkören som jag var med i höga poäng, vilket innebar att vi fick göra ytterligare ett framträdande den dagen. Vi fick direktiv om var och när vi skulle träffas och så gick vi. Snart stod jag ensam mitt på universitetsområdet och tittade på de höga byggnaderna. Jag kunde inte se någon jag kände men jag kom ihåg vad mamma hade sagt att jag skulle göra om jag gick vilse: ”Stanna där du är.”

Jag stannade kvar men var för blyg för att fråga efter vägen. Förresten visste jag inte vart jag skulle gå. Jag kom inte ihåg något av det vi hade fått veta om var och när vi skulle träffas. Men plötsligt kom tanken att jag skulle be min himmelske Fader om hjälp. Jag var inte medlem i kyrkan vid den här tiden, men jag hade gått till kyrkan regelbundet med mina vänner som var medlemmar och hade lärt mig att vår himmelske Fader besvarar böner.

Så jag stod där och bad en tyst bön. Innan jag ens hann säga amen hörde jag något. Långt borta hörde jag ett svagt välbekant ljud — ett ljud jag hade hört under större delen av mitt liv. När jag gick i riktning mot musiken blev den allt högre. Kunde det vara min brors valthorn? Jag var säker på att det var det.

Men sedan hörde jag andra valthorn som började spela. Jag tvekade. Trodde jag verkligen att jag skulle kunna urskilja vilket av valthornen som var min brors? Men varje gång jag tvekade hörde jag hans valthorn, som om det lockade på mig. När jag kom in i byggnaden, gick uppför trapporna och kom närmare musiken blev jag rädd. Tanken på att öppna fel dörr och hitta någon annan där fick mig att rodna. När jag kom upp på tredje våningen lyssnade jag en gång till, fattade beslutet, tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Där var han!

Vår himmelske Fader ger oss sin Ande för att undervisa oss, vittna för oss, skydda oss och vägleda oss till säkerhet när vi känner oss ensamma och övergivna. Vi lär oss hur hans röst låter genom att lyssna på den ofta och bli så bekanta med den att vi kan känna igen den mitt bland många andra röster som vill leda oss vilse.

Vi ska inte känna oss generade över hans röst eller tveka att följa den. Om vi ber vår himmelske Fader om hans hjälp och sedan lyssnar, redo att lyda, vet jag att vi hör honom.