Med små och enkla medel
När jag tänker på mina ungdomsupplevelser tänker jag på ansamlingen av alla små och enkla medel som stärkte mitt vittnesbörd (se Alma 37:6–7). Församlingen jag tillhörde när jag var ung var som en stor familj. När vi hade församlingsmiddag kom alla. När Hjälpföreningen hade en basar eller Primär hade en parad så kom alla. Vår församling utgjorde vårt sociala liv.
När jag tänker tillbaka på min första talangafton i församlingen kommer jag tydligt ihåg övningarna under tidiga morgnar, bönerna, samtalen medan vi väntade på att få spela vår roll, och kamratskapet vi kände medan vi målade kulisser, övade och lärde tillsammans. Under den tiden fick jag se hur evangeliet fungerade i verkliga livet, för verkliga personer. Jag såg hur mina rådgivande hanterade problem, hur ledare reagerade under press, hur makar relaterade till varandra, och jag fattade tyst beslut om att följa de principer som jag fått undervisning om på söndagarna. Jag kände Anden när vi bad om underverk, till exempel att vi skulle komma ihåg vad vi skulle säga i vår roll, eller om någon av våra ungdomars hälsa.
Jag kommer inte ihåg mina repliker från talangaftonen, inte heller kommer jag ihåg alla andra detaljer. Men jag kommer ihåg hur det kändes när vi framträdde och när jag tittade församlingsmedlemmarna i ögonen och såg deras godkännande och kände deras kärlek.