De talade till oss
De som är annorlunda
Från ett tal som hölls under en utsändning av en stavskonferens i Utah County i Utah, USA den 7 september 2008.
Må Gud välsigna oss så att vi inser att ett viktigt mått på våra framsteg när det gäller att komma till Kristus är hur väl vi behandlar andra, särskilt de som är annorlunda.
Två år innan jag föddes 1942 födde min mor min äldre bror Gary. Gary är en mycket speciell person. När han föddes hade hans hjärna skadats av brist på syre. Hans hjärnkapacitet stannade vid en sex- eller sjuårings nivå.
I över 60 år såg jag mina föräldrar ta hand om Gary. De hjälpte honom att borsta tänderna, kamma håret och knyta slipsen på söndagarna. Eftersom han älskade hästar och cowboyer tog de med honom på rodeor och westernfilmer. De visade honom kärlek och vänlighet på oräkneliga sätt.
Tråkigt nog är inte alla så vänliga mot dem som är annorlunda. Tyvärr var några barn — till och med barn från aktiva familjer i kyrkan — ovänliga mot min bror. De lät honom inte vara med och leka, kallade honom fula namn och retade honom obarmhärtigt.
Gary var som ett barn och alltid snabb att förlåta. Han älskade och accepterade alla. Jag tror att förutom mina föräldrar har min speciella bror gjort mer för mig under min barndom för att forma min syn på livet än någon annan. Ibland tänker jag på hur det blir efter uppståndelsen när, som Alma beskriver det, ”allt skall återställas till sin rätta och fullkomliga form” (Alma 40:23). Då får vi lära känna den riktige Gary, och jag tror att vi kommer att vara mycket tacksamma för allt det goda vi har gjort för honom och mycket ledsna över de gånger när vi kunde ha varit mer kärleksfulla och förstående inför hans speciella omständigheter.
Behovet av kärlek och förståelse
Det finns många andra människor som Gary i vår värld. Också inom kyrkan finns det vissa bröder och systrar som kan anses vara ”annorlunda” och som har ett särskilt behov av vår kärlek och förståelse. Deras behov av kärlek och förståelse härrör delvis från en kultur som har utvecklats allteftersom vi har strävat efter att följa Guds plan för oss. Liksom alla kulturer består den kultur som utvecklats ur våra ansträngningar att leva enligt Jesu Kristi evangelium av vissa förväntningar och moraliskt bindande seder. Äktenskap och familj värderas högt, till exempel, och fäder och mödrar har gudomligt tilldelade roller att uppfylla. Barn och ungdomar uppmuntras att följa vissa normer och gå föreskrivna vägar för att uppnå vissa utbildningsmässiga och andliga mål.
De önskade resultaten av ett evangelieinriktat liv hålls upp som ideal som vi alla uppmuntras att sträva efter. Sådana ideal är doktrinärt baserade och representerar önskvärda mål i vår strävan mot evigt liv, men de kan ibland bli källor till besvikelse och smärta för dem vars liv kanske avviker från det idealet.
Obehag och ouppfyllda förväntningar kan till exempel finnas hos en frånskild medlem i kyrkan, hos en person som fortfarande är ensamstående fastän han eller hon är i rätt ålder, hos en person som kämpar med depressioner eller ätstörningar, eller hos föräldrar till ett barn på avvägar. Andra medlemmar i kyrkan som kan känna sig annorlunda kulturellt sett är personer som är i minoritet i fråga om ras, de som kämpar med attraktion till personer av samma kön, eller unga män som av någon anledning väljer att inte gå ut som missionär vid den åldern när man normalt gör det. Medlemmar som omvänder sig och vars överträdelser kräver formella, och därmed mer offentliga, disciplinåtgärder av kyrkan känner också att det sociala umgänget i kyrkan blir ganska besvärande.
Också medlemmar som är värdiga men vars liv inte passar idealet och därför anses som annorlunda känner sig ofta underlägsna och skyldiga. De här känslorna förvärras när vi som deras bröder och systrar misslyckas med att vara så omtänksamma och lyhörda gentemot dem som vi borde vara. Tänk till exempel på den oavsiktliga inverkan på ett barnlöst gift par när en medlem i församlingen frågar när de ska ha barn, och inte inser att de har velat ha barn länge utan att ha lyckats med det.
Medan vi arbetar på att lösa de här svåra situationerna är det viktigt att inse att lösningen inte ligger i att ta bort eller ens sänka nivån på idealet. Det har alltid varit profeternas och apostlarnas plikt att undervisa och uppmuntra oss att sträva efter idealet. Det var det Frälsaren gjorde. Hans uppmaning var: ”Var alltså fullkomliga” (Matt 5:48), inte bara: ”Ha det så bra.”
Vi är alla annorlunda
Jag fick en insikt som varit till hjälp för mig för flera år sedan när jag läste Frälsarens lärdomar om mannen som hade ett får som sprang bort. Frälsaren frågar: ”Lämnar han då inte de nittionio i bergen och går ut och letar efter det som gått vilse?” (Matt 18:12).
Som prästadömsledare hade jag under många år alltid tänkt på mig själv som herden — den som var ute och letade efter det bortsprungna fåret. Men under en stund av begrundan insåg jag att vi alla på ett eller annat sätt är det bortsprungna fåret. Vi har alla våra brister, och vårt liv avviker i någon mån från idealet. Vi är alla annorlunda! Det är en ödmjukande och nyttig insikt.
Det är också bra att komma ihåg att när Frälsaren undervisade om idealet så sade han att idealet inte alltid kan uppnås omedelbart. När Frälsaren talade om andliga gåvor — den Helige Andens underbara gåvor — sade han: ”De är givna till nytta för dem som älskar mig och håller alla mina bud.” Att behöva hålla alla buden för att kunna få andliga gåvor känns som en omöjligt hög norm, men lyckligtvis tillägger Frälsaren att andliga gåvor också ges till nytta ”för den som strävar efter att så göra” (L&F 46:9; kursivering tillagd). Att sträva efter att hålla buden — fastän vi ibland inte når upp till idealet — är något som vi alla kan göra och som vår himmelske Fader är nöjd med.
Eftersom vi alla vid dopet ingick förbund om ”att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:9) är en viktig aspekt av våra ansträngningar för att bli Kristi lärjungar att vi är medkännande och lyhörda gentemot dem som befinner sig i speciella omständigheter — de som är annorlunda. Nephi skrev om Jesus: ”Han gör ingenting utom det som är till nytta för världen” (2 Nephi 26:24). Det är otänkbart att Frälsaren skulle göra eller säga något som skulle förvärra smärtan hos eller skada något av Guds barn. Faktum är att Alma lärde att som en del av försoningen tog Kristus frivilligt på sig våra smärtor, sjukdomar och skröpligheter ”så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk” (Alma 7:12).
Vi kan finna stor tröst i Kristi förmåga att relatera till våra upplevelser — en egenskap vi kallar empati. Uppteckningarna om Kristi verksamhet är fyllda av exempel på hans empati och den vänlighet han visade dem som var annorlunda.
När den nuvarande Barnens sångbok sammanställdes 1989 behövdes en sång som talade till barnen — och således till oss alla — om dem som, på grund av att de är annorlunda, har ett särskilt behov av vår kärlek och förståelse. Den enkla sången, ”Jag går med dig”, sammanfattar på ett fint sätt hur vi kan visa varandra kärlek och förståelse:
Om någon inte går såsom vi,
många går bara snabbt förbi,
men jag gör ej så!
Om någon inte pratar som vi,
kan han kanske retad bli,
men jag gör ej så!
Jag pratar och jag går med dig
och visar att jag älskar dig.
Jesus svek ej någon som
i nöd och sorg till honom kom.
Jag följer hans spår.
Jesus hjälper mig och dig
och säger sen: Kom följen mig.
Jag följer hans spår,
följer hans spår.
Jag pratar och jag ler mot dig
och visar att jag älskar dig.1
Må Gud välsigna oss så att vi inser att ett viktigt mått på våra framsteg när det gäller att komma till Kristus är hur väl vi behandlar andra, särskilt de som är annorlunda. Och må vi komma ihåg att vi alla är annorlunda på något sätt.
En gång bortsprungen, av Del Parson, kopiering förbjuden
Fotoillustration Robert Casey