Tills vi möts igen
Knyt en knut och håll fast i den
Jag växte upp i en litet samhälle i Kanada. När jag var 13 år förlorade pappa sitt jobb och familjen flyttade till Edmonton för att överleva. Några månader efter det att vi hade flyttat till staden hade mamma och pappa ett våldsamt gräl som resulterade i att mamma fick ligga på sjukhus i sex månader. Efter en tid lät hon pappa komma tillbaka hem. Det gjorde mig helt förkrossad och jag vände mig till alkohol och droger för att fly från ilskan som vällde upp inom mig.
Just vid den här tiden hittade missionärerna mig. När jag träffade familjer i den lokala församlingen blev jag imponerad över respekten makarna hade för varandra och ömheten som föräldrarna visade sina barn. Jag döptes när jag var 16 år.
Mitt första år som medlem visade att jag skulle behöva utstå en del växtvärk. Jag hade lämnat vännerna och livsstilen bakom mig som hade varit min tillflykt från våldet hemma. Tyvärr verkade det inte som om min nya församling erbjöd tryggheten i nya vänskapsband för att fylla i hålen. Jag kände mig inte välkommen och var redo att gå tillbaka till mina gamla vanor när en missionär uppmanade mig att hålla fast vid mina dopförbund. Motvilligt gick jag med på det men det kändes som om jag hängde i ett rep som höll på att halka mig ur händerna.
En kort tid efter det kallades jag att bli president för Laurel-klassen. Jag kände mig ytterst otillräcklig. Det fanns flera andra laurelflickor i församlingen som var mycket mer kvalificerade. När mitt nya ämbete tillkännagavs uttryckte en av flickorna i församlingen sitt missnöje. ”Hur kunde de kalla dig?” sade hon. ”Du kommer ju knappt till kyrkan. Vad vet du?”
Hon hade rätt. Jag visste ingenting. Jag var säker på att mitt ämbete skulle göra många laurelflickor inaktiva — även mig. Hela situationen verkade vara för svår att hantera. Om det fanns någon som inte visste vad hon skulle ta sig till så var det jag.
När jag pratade med min rådgivande i klassen, Marlene Evans, sade jag att någon hade gjort ett stort misstag. Men hon försäkrade mig om att jag hade kallats av en anledning. Hon arbetade outtröttligt med mig och jag gick hem till henne regelbundet för att lära mig mina ansvarsuppgifter. Med hennes uppmuntran kunde jag så småningom leda ett möte utan att knäna darrade.
En gång fick jag ett kort av syster Evans som löd: ”När du kommer till änden av repet, knyt en knut och håll fast i den.” Hon sade att repet representerade livet, och om vi inte gör det som är rättfärdigt låter vi livet glida oss ur händerna. Knuten representerade beslutet att hålla fast vid evangeliet och den trygghet det ger.
Jag tänkte på den lärdomen under månaderna som följde. Jag gick heltid på high school förutom att jag tog korrespondenskurser. Jag arbetade på kvällar och lördagar. Jag betalade själv för anmälningsavgift, andra utgifter, böcker, kläder, bostad och mat. Det kändes många gånger som jag hade kommit till ”änden av repet”. Var jag en supertjej som gjorde allt själv? Nej, men jag hade knutit en knut och höll fast i den.
I dag har jag tagit examen från universitetet och jobbar som socialarbetare. Jag gifte mig i templet och har fyra barn. De har varit i templet och verkat som missionärer. Och jag har verkat i ledarpositioner i Unga kvinnors organisation. Varje gång jag gör det tar jag varje tillfälle i akt att återge syster Evans budskap för ungdomarna. Hennes omsorg och budskap förändrade mitt liv.
Jag skulle inte ha haft alla välsignelser jag har i dag om jag inte hade lärt mig att knyta en knut och hålla fast i den.
Foto John Luke