Evangeliet i mitt liv
En i familjen
Jag trodde att jag kanske aldrig skulle accepteras av medlemmarna i min församling — men jag upptäckte att jag hade fel.
När jag umgås med andra ensamstående vuxna har jag märkt att det ibland kan vara lätt för oss att fokusera så mycket på att vi är ensamstående att vi inte lägger märke till dem som är omkring oss. När jag till exempel började gå till en familjeförsamling i stället för till en församling för unga vuxna tyckte jag att jag förtjänade lite extra uppmärksamhet, medlidande och omhändertagande eftersom jag var ensamstående. Jag har fortfarande inte hittat något tillfälle när den attityden ledde till något bra.
Under det första året i församlingen förvånades jag över att många av mina uppfattningar visade sig vara myter. Jag upptäckte att gifta personer kan vara vän med ensamstående personer och att jag kunde påverka andra människors liv. Några mödrar är överlyckliga över att ha en vän som kommer på besök när deras make är borta på grund av jobb eller kallelser i kyrkan. Föräldrar är ofta tacksamma när en vuxen ger lite uppmärksamhet åt deras barn, och de flesta är mycket villiga att ”låna ut” sina barn till att gå på bio eller andra aktiviteter.
Jag insåg också att jag inte var den enda som var ensamstående. Andra församlingsmedlemmar har utflugna barn, är frånskilda, änkor eller änklingar och kämpar också för att ensamma hantera livets problem. Och trots att jag trodde att gifta personer är lyckligare träffade jag några som kämpade med depressioner, arbetslöshet eller handikappade eller vilsegångna barn. De som hade sådana prövningar uppskattade alltid ett lyssnande öra.
Men de här insikterna och vänskapsbanden kom inte med en gång. De tog tid och ansträngningar. Jag gick till kyrkan regelbundet, verkade i mina ämbeten och letade efter möjligheter att tjäna. När min biskop bad mig att undervisa sexåringarna kände jag mig otillräcklig. Men efter en månad kom flera föräldrar och tackade mig och berättade hur mycket deras barn tyckte om att komma på lektionerna. Än i dag är de där barnens familjemedlemmar några av mina närmaste vänner i församlingen.
Jag försöker alltid vara tillgänglig för att hjälpa andra i församlingen, men ibland har det varit jag som har behövt hjälp. En gång när jag behövde måla ett rum hemma innan jag skulle flytta var jag mitt i examensveckan och behövde också åka bort på ett bröllop. När jag nämnde de här omständigheterna för en syster i församlingen sade hon att hon skulle samla ihop några systrar och måla rummet. Deras tjänande gjorde att jag kunde spara mycket tid och pengar.
Medlemmarna i min församling verkar inte identifiera mig efter mitt civilstånd eftersom inte jag gör det. I samtal pratar jag inte om att jag inte är gift. I stället berättar jag om mitt jobb, studier, hobbyer och min familj. Genom att fokusera på sådana ämnen ser andra ofta att jag har mer att erbjuda än det jag saknar.
En klok vän sade en gång att vänskap är dubbelriktad. Man kan inte ge något utan att få något tillbaka. Jag inser att alla mina vänner aldrig kan ge samma upplevelser som en make och barn kan, men jag vet också att vår himmelske Fader älskar alla sina barn. Oavsett vilka omständigheter vi befinner oss i är det möjligt att känna sig älskad och accepterad.
Illustration Dilleen Marsh