Seminariet eller idrotten?
Jag kände inte längre att jag hade balans. Jag kunde inte fortsätta med kyrkan, studierna och sporten.
När jag började gymnasiet var jag med i skolans idrottslag. Löpning var min passion. Jag hade varit löpare sedan jag var nio år och jag tränade hårt. Jag tränade minst tre gånger i veckan på kvällarna. Jag fick till och med möjlighet att representera min stad vid Costa Ricas nationella mästerskap.
Vi tränade ofta till sent på kvällen. Det gjorde att det blev extra svårt att gå upp och vara med på seminariet som började klockan 5, men jag fortsatte göra den uppoffringen.
Men halvvägs genom gymnasiet, när jag var 16 år, insåg jag att jag inte deltog i seminariet helhjärtat. Jag gick dit, men jag var inte så utvilad, förberedd eller uppmärksam som jag kunde ha varit. Jag insåg också att min fysiska förmåga påverkades av de sena och mycket tidiga timmarna och det var inte rättvist mot mitt lag.
Fastän jag alltid hade tyckt om att delta i många aktiviteter och hunnit med kyrkan, skolan och idrotten dittills kände jag inte längre att jag hade någon balans. Jag började undra om jag behövde sluta med något av det. Löpning var en sund, hälsosam aktivitet och jag var bra på det. Den gav mig möjlighet att använda mina talanger och införa ett disciplinmönster. Och i skolan var det prestigefyllt att vara idrottare. Jag hade goda vänner i laget och om jag slutade skulle jag gå miste om det umgänget.
Å andra sidan hade jag ett mål att ta examen från seminariet, och jag visste att om jag stannade kvar i laget så skulle jag inte kunna göra det.
Medan jag vägde för och emot tänkte jag på vad som skulle vara till störst nytta för alla områden i livet, både på gymnasiet och under resten av livet. Jag tänkte på mina långsiktiga mål. Jag insåg att min inställning till seminariet skulle påverka resten av livet — och evigheten också. Jag förstod vad jag behövde göra.
I slutet av mitt andra år på gymnasiet talade jag om för min tränare och mina lagkamrater att jag inte skulle vara med i laget längre. De blev chockade. Ingen förstod varför jag gav upp min passion för tävlingslöpning — något jag hade gjort i nästan halva mitt liv — ”för att gå till kyrkan klockan fem på morgonen”. Jag förklarade för dem att det var mitt ansvar och min prioritering och att jag skulle bli en lyckligare person av att välja det rätta. Som väl var respekterade de flesta av mina vänner mitt beslut, trots att de inte förstod det.
Under de två följande åren i skolan hade jag mer tid till att läsa och begrunda skrifterna. Eftersom jag inte hade så bråttom hela tiden märkte jag att jag fick inspiration oftare. Det gav mitt liv en balans, frid och lycka som jag aldrig hade upplevt förut.
I slutet av gymnasiet tog jag examen från seminariet. Den bedriften betydde en hel del för mig. Jag började älska skrifterna och berättelserna och lärdomarna de innehöll. Jag fick större disciplin av att gå upp tidigt och jag välsignades med fina vänskapsband som stärktes av den tidiga morgontimman vi tillbringade tillsammans varje dag. Men framför allt lärde jag mig genom seminariet att se till att jag alltid satte Herren först.
Det mönstret fortsätter att välsigna mig nu när jag studerar vid ett universitet. Kurserna är svårare än vad de var i gymnasiet. Jag har fler ansvarsuppgifter i kyrkan. Men eftersom jag skapade vanan att sätta Herren först har det varit lätt att fortsätta göra rätta prioriteringar, och jag hoppas att jag kan fortsätta med det mönstret i hela mitt liv.
Illustration Scott Greer