En kram till Jennifer
”Var vid gott mod” (Matt 9:22).
Jennifer stängde dörren till sitt rum och kastade sig på sängen. Hon torkade de varma våta tårarna från kinderna och försökte sluta gråta.
Hon hade just bråkat med sin storebror och storasyster. Mamma och pappa hade åkt till mataffären och det kändes som om de aldrig skulle komma tillbaka.
Jennifer hade en hemsk känsla i magen. Hon försökte få läpparna att sluta darra men kände sig ändå jätteledsen. ”Om mamma och pappa var hemma skulle det kännas mycket bättre”, tänkte hon.
Sedan kom Jennifer ihåg något hon hade hört i Primär om bön. ”Man kan be när som helst”, hade hennes primärlärare sagt. ”Man kan be när man är glad och när man är ledsen.”
Jennifer knäböjde bredvid sängen. Hon lade filten över huvudet så att hon inte skulle bli avbruten om någon öppnade dörren. Hon torkade tårarna igen, knäppte händerna och började be.
”Himmelske Fader”, sade hon, ”förlåt för att jag bråkade med min bor och min syster i dag. Och hjälp mig att må bättre. I Jesu Kristi namn, amen.”
Nu kände inte Jennifer för att gråta längre. Sakta ersattes den ledsna känslan med en varm, fridfull känsla. Det kändes så bra och hon kände sig lika älskad som om någon gav henne en kram.
När hennes föräldrar kom hem senare hade Jennifer bett om förlåtelse och lekte med sin bror och syster igen. När mamma kom in genom dörren sprang Jennifer fram och gav henne en välkomstkram. En kram av mamma kändes jättebra, men Jennifer hade lärt sig att hon kunde känna vår himmelske Faders tröstande kärlek också när mamma inte var hemma.
Illustration James Johnson