En del av något utomordentligt
På senvåren 1967 blev vår församling ombedd att välja ut 16 ungdomar som skulle dansa i kyrkans dansfestival. För vårt lilla jordbrukssamhälle i Idaho var det ett äventyr. Festivalen skulle hållas på den enorma stadion vid Utah-universitetet och ha tusentals åskådare. Jag var ingen dansare och deltog motvilligt i våra första övningar, men snart började jag tycka om att vara tillsammans med de fina unga män och kvinnor som förberedde sig för dansfestivalen. Tanken på att få åka till den stora staden Salt Lake City och bo på ett hotell med swimmingpool motiverade oss.
Vi kom till Salt Lake City dagen då festivalen skulle hållas och började klä oss för vårt framträdande. Plötsligt insåg jag att jag inte hade de svarta byxor jag skulle ha på mig under dansuppvisningen. Jag hade glömt dem hemma. Vi tänkte inte ens tanken att åka till en affär för att köpa ett nytt par byxor för det skulle ha varit för dyrt. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Lösningen kom när min ledare för Unga män, broder Lowe, erbjöd sig att låta mig ha hans mörka byxor. När jag tog på mig byxorna var jag glad att de hade rätt längd. Men jag insåg snabbt att jag hade ett annat problem: Byxorna var flera centimeter för stora i midjan. ”Vad ska jag göra?” tänkte jag. Jag var tacksam för broder Lowes vänlighet men kände mig mycket generad över att ha på mig de stora byxorna. Broder Lowe och mina vänner försäkrade mig om att ingen skulle veta något eftersom jackan skulle täcka det mesta och att jag kunde hålla dem uppe med ett bälte.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag kom till stadion och såg hundratals unga män och kvinnor från hela landet som delade min tro och min övertygelse. Det var ett stort ögonblick för mig att inse hur viktig kyrkan var för så många.
När det var vår tur gick vi ut på planen. När dansen började kände jag till min fasa hur de stora byxorna började kana ner. Det fanns ingen tid till att åtgärda situationen. Musiken hade börjat. Dilemmat krävde att jag lade till några nya steg till dansen. Jag var inte bara tvungen att komma ihåg allt vi hade lärt oss, utan jag var också tvungen att uppfinna några nya rörelser för att hålla byxorna på plats. Ibland irriterade de här stegen min begåvade danspartner, men de räddade mig från en bekymmersam avslutning.
Jag har aldrig glömt min korta vacklande karriär som sällskapsdansare. Men det som var ännu viktigare var att jag aldrig har glömt känslan av att vi alla var en del av något utomordentligt — inte bara en dansfestival — utan den återställda kyrkan och Jesu Kristi evangelium.