Rädslan ersattes av kärlek
Ashley Johnson Evanson, Utah, USA
Jag såg honom på bussen varje dag när jag var på väg hem från universitetet. Han hade alltid samma säckiga T-shirt, utslitna tennisskor och stora leende. Och han satt alltid för sig själv. Han var en speciell passagerare för han var mentalt handikappad.
Varje dag manade Anden mig att säga hej till honom. Men varje gång hindrades jag av mitt högmod. Jag var rädd att någon skulle se att jag umgicks med någon som skilde sig åt från alla andra. Jag hade trots allt ett rykte att uppehålla.
En vintereftermiddag när Anden var särskilt stark och jag hade lite större mod, gick jag på bussen, såg honom på sin vanliga plats och satte mig ner bredvid honom. Men inte alltför nära i fall jag skulle ångra mig. När jag nästan hade kommit fram till min hållplats blundade jag, bad en tyst bön och vände mig mot honom.
”Hej”, sade jag med osäker men vänlig stämma, ”jag heter Ashley.”
När han log mot mig försvann min rädsla och mitt högmod genast.
”Jag heter Lenny”, svarade han blygt.
Med dessa få ord började vår vänskap.
Nästa dag satte jag mig bredvid Lenny igen. Men det var lättare nu för vi hade blivit vänner. När jag satte mig ner tog han fram ett handgjort alla hjärtansdags-kort ur sin ryggsäck. Det var adresserat till ”Den söta flickan jag träffar på bussen varje dag”.
Alla hjärtans dag var förbi sedan länge men Lenny hade gjort det här speciella kortet till mig och hade väntat tålmodigt på möjligheten att ge det till mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna som rann nerför kinderna. Jag var så tacksam för att Anden inte hade gett upp och att jag äntligen lade mitt högmod åt sidan och mötte rädslan för att prata med Lenny.
Nu kommer han hem på söndagsmiddag varje vecka och har blivit som en ny medlem av familjen. Varje dag får Lenny mig att komma ihåg välsignelserna av att glömma sitt högmod och ha mod nog att göra det som är rätt. När jag ser honom varje dag påminns jag om 1 Johannesbrevet 4:18: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.”
”Hej”, sade jag med osäker men vänlig stämma, ”jag heter Ashley.”