Budskap från områdets ledare
Hör det då i himlen
En av de dyrbaraste gåvorna som mina föräldrar gav mig under min barndom var sin kärlek till templet. Deras önskan att tillbedja i templet var konstant och vacklade aldrig, trots det långa avståndet och de höga kostnaderna för att resa till det närmaste templet.
I slutet av 1980-talet, då templet i Bern i Schweiz renoverades, reste min familj till Frankfurt i Tyskland. Jag minns fortfarande tydligt dagen vi kom till templet. Jag var bara nio år, och även om jag och min bror hade följt med våra föräldrar till templet många gånger var den här upplevelsen annorlunda för mig. När vi kom in i gästhemmets reception kände jag en glädje och samhörighet som jag aldrig hade känt tidigare. Jag minns att jag satt där med en känsla av att allt var nytt, överväldigad av en omslutande kärlek. Jag minns att min mor förklarade att känslorna kom från Herrens Ande, som vittnade för mig om att jag var i hans heliga hus. Även om jag inte helt förstod det då så var det uppenbart för mig att det jag kände var en personlig gåva från Herren.
Under 900-talet före Kristus, efter många generationer, hade Israels folk äntligen byggt ett tempel åt Herren. I Kungaboken står invigningsbönen som uppsändes av kung Salomo. Kungen hade samlat folket till en invigningsceremoni och fest till Herrens ära. När de hade placerat förbundsarken i ”det allra heligaste”1 sänktes ett moln över templet och ”Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus”2. Liksom för deras fäder som vandrade i öknen gav Herren sitt folk en tydlig manifestation om sin egen närvaro i templet.3 Herren gjorde ingen skillnad på ett tillfälligt tabernakel av tyg och ett dyrbart sådant i sten; bägge togs emot av honom eftersom de representerade det bästa som folket kunde uppoffra vid den tiden.
Som en del av invigningsbönen vädjar kung Salomo flera gånger: ”hör den bön som din tjänare ber”4 och att han ska höra sitt folk närhelst de omvänder sig och vänder sig till hans hus. När Salomo ber vet han att templet inte bara välsignar folk och nationer, utan särskilt enskilda och familjer, och säger därför också: ”Om då någon människa … ber och ropar till dig när de var och en känner plågan i sitt hjärta och räcker ut sina händer mot detta hus, hör det då i himlen där du bor och förlåt och utför ditt verk. Ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta.”5
Med åren har den personliga glädje och kärlek som jag kände i Frankfurt den dagen växt till kunskap och större förståelse av vår Fader i himlen, och har välsignat mig med att känna hans kärlek och skräddarsydda råd. I templet har jag börjat förstå att Herren känner till ”plågan i mitt hjärta” och att han hör mig när jag kommer till templet med tro. En annan sak som jag lärde mig är att det krävs uppoffringar, tro och en önskan att bygga en personlig relation med och ha kunskap om Kristus i templet. Som äldste Bednar har sagt: ”Det är skillnad mellan kyrkobesökande, tiondebetalande medlemmar som då och då skyndar till templet för att gå på en session, och de medlemmar som troget och konsekvent tillber i templet.”6
President Nelson sade också: ”Att bygga och underhålla tempel kanske inte förändrar era liv, men er tid i templet gör säkerligen det.”7 Må vi alla upptäcka glädjen i att tillbe i hans heliga hus där Gud känner till ”plågan i [vårt] hjärta”5 och hör de böner som vi ber4.