Mitt sinne blev ljusare och mer upplyst
Jag har alltid varit intresserad av historia. Därför släppte jag in missionärerna när de en dag stod utanför dörren med en Mormons bok som de förklarade var en historisk uppteckning om ett forntida amerikanskt folk. Undervisningen blev något av en katastrof, särskilt för mig och den nya äldsten som knappt kunde svenska. När de sedan ville att jag skulle avsluta med en bön, så fick jag inte fram ett ord där vi stod på knä. De besökte mig en gång till med ett liknande resultat och när de tredje gången mötte mig i dörren på väg ut med en vinflaska i påsen gav de upp. Men jag fick behålla Mormons bok och en tid senare började jag ta fram den då och då. Jag märkte efter ett tag att jag fick frid och trygghet när jag läste den. Så jag fortsatte med det, särskilt på kvällarna innan sängdags. När jag även märkte att mitt sinne blev ljusare och mer upplyst, ville jag omvända mig. Men då var tiden inne för min militärtjänst, och jag tänkte i min enfald att jag skulle göra det efter lumpen.
När jag en vecka efter att ha muckat satt i min truck på Volvo BMs anläggning i Eskilstuna, hörde jag tydligt en röst inom mig som sa: ”Ja Leif, nu har du gjort lumpen. Hur ska du ha det?” Då började en stor kamp inom mig. Det var som om två sidor slogs om mig. Den ena sidan la fram sina argument, och den andra sina. Efter flera timmars plåga bestämde jag mig för att jag ville göra det goda. Jag ville tillhöra Gud. Då kom Guds Ande över mig där jag satt i trucken. Jag kände Guds godhet. När Gud presenterade Jesus Kristus för mig, och jag kände hans kärlek till mig, grät jag hejdlöst. Jag kunde inte förstå hur han kunde älska mig, jag som var så usel och ovärdig. Jag såg också Kristus utsträckta armar i en syn för mitt inre. De var fulla med blod. Inte så där som det ofta återges på en del bilder, utan underarmarna var täckta av blod som rann ned från armbågarna. Då kände jag och förstod vad Kristus hade gjort för mig och att han är min personliga Frälsare. Sedan den stunden började jag på min omvändelse. Jag gjorde allt vad jag förstod och trodde var rätt.
Jag letade efter kyrkan, men den var nerlagd och fanns inte i Eskilstuna längre, så jag besökte en del andra kyrkor. När jag en dag kom till statskyrkan i Fröslunda där jag bodde, blev jag bekant med prästen där. Han blev mycket förvånad över att jag kommit till tro genom Mormons bok, så han gav mig en Bibel och den läste jag också, tillsammans med Mormons bok.
Efter en tid hörde jag av en kamrat att hans mamma hade haft besök av missionärerna, så på kvällarna åkte jag till det området och letade efter dem. Någon månad senare ringde det på min dörr och där stod det tre missionärer iförda hatt. ”Kom in, kom in”, sa jag till dem. ”Jag vill döpa mig.” De förklarade att de måste undervisa mig först. ”Det behövs inte”, sa jag. ”Jag vet att kyrkan är sann.” Men de fick som de ville, och det var bra det.
Några veckor senare döptes jag i Västerås, där kyrkan fanns. Så dit åkte jag på söndagarna. Där träffade jag Harry och Mildred Gustafson som också bodde i Eskilstuna. Senare kom Bo Renman med familj och då kunde Eskilstuna organiseras som en beroende gren till Västerås.
I Liahonas oktobernummer för 2022 berättar Leif Carlberg om hur han 1981 gifter sig med Gun och hur hon tar emot evangeliet. Paret har två söner, Martin och Dennis, som med sina familjer tillhör Drammens församling i Norge respektive Västerås gren.