Två mycket speciella kallelser
Liahonas lokala sidor har haft artiklar där vi fått lära känna de bröder i Sverige som tjänar som patriarker. Vi har läst om Arne Hedberg som tjänar i Stockholms stav, Erik Nilsson i Göteborgs stav och Bruno Klarin i Stockholms södra stav. Nu har turen kommit till Jörgen Svensson som tjänar som patriark i Malmö stav. Medan de tre tidigare bröderna haft trofasta föräldrar som gått framför dem i kyrkan är broder Svensson, främst tack vare sin hustru Viveka, omvänd till evangeliet i vuxen ålder. Jörgen och Viveka har varit gifta i 37 år och de bor i Helsingborg. De har sina sex barn och sju barnbarn bosatta i Skåne, Blekinge, Halland och Uppland. Jörgen har jobbat på lasarettslaboratoriet i Helsingborg, som chef för driftslabbet på Boliden Kemi och som ombudsman på fackföreningen SIF. Nu har han en enskild firma inom trädgårdsskötsel och jobbar när han har lust och när vädret är fint.
Jag träffade min hustru Viveka på dansgolvet 1983 och där diskuterade vi Bibeln! Ja, vi dansade också. Viveka var nydöpt och hade varit i Kristianstad, min hemstad, på besök i kyrkan på Lyckans väg. Det var så vi började prata om evangeliet och det var det som ledde till att jag så småningom ingick förbund med Herren och blev medlem i hans kyrka. Detta dröjde dock ytterligare nästan fem år och då hade jag och Viveka varit gifta i två och ett halvt år.
Jag tog till mig mer och mer av det jag lärde av medlemmar och missionärer. Jag kommer speciellt ihåg att en profet lärde att det inte bara var familjen man skulle avsätta tid för varje vecka, utan också att föräldrarna regelbundet skulle ta sig tid tillsammans utan barn. ”Det bästa du kan göra för dina barn är att älska deras mor”, var ett annat råd jag lyssnade till. Jag hade ett havererat äktenskap bakom mig och visste av erfarenhet hur viktiga de här lärdomarna är.
Genom president Monson bekräftades dessa råd för mig också då Malmö stav skulle organiseras 1996. Jag blev kallad att träffa honom för en intervju på lördagsförmiddagen. Men då hade jag sedan tidigare lovat min hustru att jag skulle ta hand om barnen. Viveka kunde inte flytta sin aktivitet, så jag sa till personen som ringde att jag ”tyvärr inte kunde komma”. När jag senare ändå fick träffa president Monson sa han: ”Jag vet att du har dina prioriteringar rätt när du sätter din hustru före mig.” Han kallade mig sedan till den förste biskopen i Helsingborgs församling.
En annan av de principer som jag tidigt tog till mig var oberoende. Jag tycker om att odla och tanken på oberoende tilltalade mig. Jag har aldrig tyckt om att vara skuldsatt heller. ”Den som är i skuld är inte fri.” Som nygifta skaffade jag och Viveka oss ett hemförråd av sådant vi använde. Pojkarna tyckte speciellt om vårt förråd av choklad, snacks och andra godsaker. Vi kompletterade hemförrådet efterhand och det enda som är kvar från den tiden är lite helt vete och en handkvarn.
Även om jag hade frågor kvar när jag döpte mig, hade jag sett att det som kyrkan lärde ut fungerade. Jag vågade ta steget fullt ut den 7 december 1987. Innan dess hade många ansett mig vara en ”torr medlem”. Förutom min tro på kyrkans principer, var det äktenskapet med Viveka, samt vänskapen med medlemsfamiljerna Rasmusson och Wrang som var avgörande. De respekterade mig som jag var och tjatade inte på mig hela tiden att jag skulle döpas. Viveka och jag läste Mormons bok tillsammans på kvällarna och det var när vi hade läst ut den, och efter en resa till södra Kina, som jag bestämde mig. Viveka och jag hade fått andliga upplevelser tillsammans i Kina, bland annat när vi besökte kyrkan i Hongkong (det nuvarande templet). Vi träffade en medlem som städade där. Han hette Sei och han visade oss runt. Vi sjöng en psalm tillsammans, han på mandarin och vi på svenska.
Det var Claus Wrang som döpte mig och Bertil Rasmusson som konfirmerade mig. I välsignelsen nämnde Bertil att jag skulle bli en ”frälsare på Sions berg”. Jag tror inte jag riktigt förstod vad det betydde, men tre månader senare träffade jag min morbror Sven tillsammans med min mor. Sven hade gjort en del släktforskning som jag fick ta del av. Men det bästa med besöket var att han också delade med sig av många historier om min morfar och mormor, berättelser som jag spelade in på band. Morfar dog när jag var tre år och mormor innan jag fyllt ett. Med morbror Svens hjälp, hans inspelade berättelser på klingande göingska och genom besök på landsarkivet i Lund har jag lärt känna min morfar och mormor. Tillsammans besökte vi också platser där mina släktingar bott, bland annat den gård där min mor föddes. Mor var så glad att få komma tillbaka, att känna igen sig och minnas sin barndom där. Jag är så glad att jag har kunnat göra ställföreträdande arbete för dem och många andra släktingar i templet.
Det är underbart att vara patriark, med min hustru som skrivare vid min sida. Jag känner Faderns och Kristus obegränsade kärlek till alla människor på jorden, speciellt de jag lägger mina händer på för att förmedla den patriarkaliska välsignelsen. Det är samma känsla jag får när jag verkar som beseglare i templet i Köpenhamn. Detta är verkligen två mycket speciella kallelser. Herrens Ande är stark i templet. Viveka och jag lärde oss mycket under de tre år jag verkade som rådgivare till tempelpresident Ingvar Olsson och Viveka som assistent till Barbro Olsson. Det var verkligen speciellt att få öppna templet för besökarna, och på kvällen innan jag stängde, få gå runt alldeles ensam i Herrens hus. Herren finns i templet. Det är verkligen hans hus.
Jag är tacksam för det tjänande Viveka och jag har fått göra tillsammans. Vi hade förmånen att vara administrativt ansvariga för FSY Skandinavien 2022. Det var mycket jobb, men allt vägdes upp av att få se kyrkans ungdomar glada och entusiastiska, ungdomar som lever efter evangeliets normer, tar hand om varandra, lär och har en underbar tid tillsammans. Kyrkan är i goda händer när dessa ungdomar växer upp och blir ledare.
Andra andliga upplevelser, eller uppenbarelser, får jag i naturen. Jag tycker om att vara ute, att ligga på knä och rensa ogräs, se maten växa på odlingslotten, känna doften från jorden när jag höstgräver och vinden från havet i ansiktet vid Pålsjöbadet.
Jag är så tacksam för dem som ledde mig till kyrkan och evangeliet, för att jag till sist vågade ta steget att döpas och att sedan lära mig steg för steg att leva för det celestiala riket. Framför allt är jag tacksam för Jesus Kristus som tog på sig mina fel och brister och gjorde det möjligt för mig att komma tillbaka till mina himmelska föräldrar med hela min familj.