Lokala sidor
Med Gud i svampskogen
Jag följde ofta med mina föräldrar ut i skogen och plockade bär och svamp som barn. Bärplockandet har jag fortsatt med och även dragit med mina egna barn på med jämna mellanrum. Men svamp hade jag inte plockat som vuxen på samma sätt tills för några år sedan då intresset väcktes till liv igen.
Jag började smått med svampar jag kände igen men upptäckte snabbt att min kunskap var ganska begränsad. Jag införskaffade en svamp-app och började plugga på. Inför varje svampsäsong lärde jag mig känna igen ett par nya svampar som jag glatt höll utkik efter. Men en svamp höll sig väl gömd för mitt öga och det var just den jag verkligen ville ha – kantarellen. Som liten hade jag älskat smörstekta kantareller och det var den svampen som väckt mitt intresse till liv igen. Jag ville så gärna tillaga egna smörstekta kantareller.
Någon enstaka gul kantarell hittade jag på mina turer, men jag längtade efter att hitta ett orört hav av kantareller. Jag insåg dock att jag hade ett litet problem. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och för att hitta det gula guldet jag sökte efter så skulle jag behöva bege mig djupt in i skogen där ingen varit och plockat dyrgriparna. Trots gps på mobilen var jag lite försiktig med att ge mig i väg så långt in som jag skulle behöva. Det fanns ju inga garantier om mobiltäckning och fungerande gps.
Jag vände mig till min himmelske Fader i bön. Det kan tyckas vara en ganska banal sak, att be om hjälp med att hitta svamp. Och egentligen var det inte livsviktigt heller, men likväl tog jag upp det i mina kvällsböner.
En fredagskväll när jag var ute hos mina föräldrar som bor på landet utanför Enköping kom tanken till mig att jag skulle ut i skogen och leta svamp. Jag hade egentligen inte tid och avfärdade tanken. Tanken återkom och denna gång med instruktioner om vart jag skulle åka för att leta efter svampen. Återigen valde jag att avfärda tanken med ursäkten att jag behövde åka hem tidigt nästa morgon och att det redan var så sent att det inte var mycket dagsljus kvar. Tanken återkom tills jag gav med mig och jag bestämde mig för att lite snabbt åka förbi nästa morgon och se om det fanns svamp i den skog jag känt att jag ska till.
Tidigt på lördag morgon satte jag mig i bilen och körde cirka 10 minuter tills jag kom till skogen. Jag parkerade bilen vid sidan av vägen, klev ur och började gå uppför en backe. I just den skogen hade vi plockat blåbär året innan och det var inte en särskilt stor skog så jag hade inga direkta förhoppningar om att hitta några stora mängder svamp, men jag tänkte att jag måste göra ett försök nu när jag känt mig manad. Väl uppe på backkrönet stannade jag till och sände upp en tyst bön om hjälp med att veta åt vilket håll jag skulle gå. Jag berättade även att jag inte hade särskilt mycket tid på mig då jag skulle hemåt under förmiddagen.
Jag tittade åt höger, sedan rakt fram och till sist åt vänster. Jag fick en känsla av att jag skulle gå åt höger. Jag klev rakt in i skogen och hann endast ta några steg innan jag såg något gult lysa bland blåbärsris och löv. Kantareller! Jag plockade dem och lade dem i en hink jag lånat av mina föräldrar då jag inte ens tänkt tanken på att ta med mig svampkorgen när jag åkt hemifrån dagen innan. Jag ställde mig upp och tittade mig återigen omkring för att få en känsla för åt vilket håll jag skulle gå. Återigen fick jag en känsla av riktning. Den här gången skulle jag rakt fram. Efter några meters promenad hittade jag ännu fler kantareller. Så höll jag på. Plockade kantarellerna, tittade upp och kände efter åt vilket håll jag skulle gå, gick åt det hållet och plockade lite fler kantareller.
Jag minns att jag tydligt kände att så länge jag var på rätt väg så hade jag en god känsla inom mig. En känsla om att här hittar jag rätt. Här hittar jag det gula guldet. När jag gick för långt, eller när jag valde fel väg så infann sig inte samma goda känsla. Men känslan återkom när jag korrigerade kursen. Vid ett par tillfällen kände jag att jag skulle gå åt ett visst håll och jag började gå, men efter ett tag var den goda känslan borta trots att jag gått åt det håll jag hade känt att jag borde gå. Jag stannade upp och kände efter och fick en ny ingivelse och hittade efter några steg kantareller. Jag insåg då att hade jag inte först känt mig manad att gå åt ett visst håll för att sedan svänga av mot ett annat håll så hade jag inte hittat just de kantarellerna. Från det andra hållet hade kantarellerna varit så väl gömda att jag inte hade sett dem.
Jag var inte i skogen särskilt länge den dagen men kom ändå hem med en hink nästan helt fylld med gula, fina kantareller.
Jag har många gånger efteråt funderat på den händelsen och alla lärdomar och paralleller jag kan dra till evangeliet.
1. Gud hör bön och bryr sig om det lilla
En bön om att hitta svamp i skogen kan tyckas ganska alldaglig och rätt oviktig i det stora hela när man ser hur världen ser ut. När man ser hur mycket större behov det finns av lindring och hjälp i världen så är en önskan att hitta svamp ganska långt ner på listan med prioriteringar. Och faktum är att det inte var det viktigaste i mitt liv, det var något jag gärna ville men inget jag skulle sörja över om jag inte fick vara med om.
Men Gud bryr sig. Han bryr sig om våra stora drömmar och våra små drömmar och önskningar. Han vill välsigna oss, han vill skänka oss glädje och han bryr sig om oss i det lilla. Äldste Jeffrey R. Holland har sagt: ”Gud väntar ivrigt på möjligheten att besvara era böner och uppfylla era drömmar, liksom han alltid har gjort. Men han kan inte göra det om ni inte ber och han kan det inte om ni inte drömmer. Kort sagt kan han inte göra det om ni inte tror.” (Jeffrey R. Holland, ”Denna, den största av alla tidsutdelningar”, Liahona juli 2007, s. 20).
2. Vi får ett steg i taget
Precis som Kristus gick ”från nåd till nåd” (Läran och förbunden 93:13) så får vi lära oss en sak i taget. Det är sällan vi får hela bilden klar för oss direkt. Vi har en riktning eller en tanke, men vet inte riktigt alla steg vi ska ta eller hur vi ska lösa allt vi står inför. Det är så Gud arbetar. Vi får lite i taget och vi måste ta ett steg i tro för att sedan få nästa steg.
Så var det i svampskogen. Jag fick inte en stor karta över var alla svampar låg som jag sedan bara kunde följa för att gå och plocka svamparna tills jag hittat alla. Jag fick ett steg i taget, en riktning åt gången. Jag fick emellanåt stanna upp och be om mer vägledning, lyssna och känna efter och sedan agera på känslan. Ibland fick jag börja gå åt ett håll för att sedan få en känsla av att jag skulle åt ett annat håll. Men hela tiden ett steg i taget och hela tiden i rörelse.
Gud kan vägleda oss när vi rör på oss, när vi visar tro och vill gå framåt. När vi vänder oss till honom och överväger alternativen kan han ge oss svar på vilket steg som är bäst just nu.
3. Anden kan leda oss på våra vägar
Anden leder oss på vår väg. Vår uppgift är att söka hans vägledning. I det ingår att fundera över våra alternativ, själv hitta lösningar och fatta beslut om vad vi tycker är bäst. Vi behöver även be till vår himmelske Fader och be om hjälp och vägledning och sedan agera på de maningar vi får. Jag är tacksam över att jag till slut lyssnade på maningen att gå ut i svampskogen.
Ibland gör vi fel i livet av olika anledningar. När vi gör fel kan det vara svårt att känna Anden. Så var det för mig när jag letade svamp. När jag gick åt fel håll försvann den goda känsla jag hade när jag gick åt rätt håll, men när jag vände om och gick åt rätt håll återkom den goda känslan. På samma sätt kan vi vända om och ta oss tillbaka på rätt stig igen när vi gör fel i livet. När vi gör det får vi återigen njuta av den goda känslan av Andens sällskap.
Ibland är felstegen medvetna eller avsiktliga. Ibland är de inte det. Det kan kännas som att vi har gått fel trots att vi följt de maningar vi fått. Men i de situationerna är vi inte på fel väg utan vi ser helt enkelt inte det Gud ser. Som med kantarellerna jag inte hade hittat om jag inte först gått åt ett håll för att sedan fortsätta åt ett annat håll.
Så är det emellanåt även med Guds maningar. Han leder oss i en riktning för att vi ska lära oss något som vi behöver kunna inför något annat han har planerat för oss. Eller för att vi inte kan ta oss till en viss plats den väg vi tänkt gå. Vi kanske måste vara på en plats för att träffa personer vi behöver hjälpa eller som får möjlighet att hjälpa oss. Anden kanske manar oss att göra saker, som att tacka ja till ett jobb eller påbörja utbildningar eller andra viktiga saker i livet, men när vi väl är där inser vi att det inte är rätt för oss. Ibland manas vi till att göra saker just för att vi ska veta att det är fel väg att ta, så att vi fullt ut kan släppa taget om de sakerna.
Oavsett om vi går fel medvetet, om vi hamnar fel av misstag eller om vi letar efter rätt väg så kan Anden leda oss. Han kan hjälpa oss ett steg i taget. Vi behöver våga lita på vägledningen vi får och ta ett eller flera steg i tro och lita på att mer vägledning kommer när vi behöver det. För vägledningen kommer. Gud överger oss inte och låter oss inte gå förlorade.
Det här är bara några av de lärdomarna jag tog med mig från den turen ut i svampskogen. Jag känner en stor tacksamhet över att Gud bryr sig om mig i det lilla och vill att jag ska vara lycklig. Jag är tacksam över att Anden vägleder mig och hjälper mig när jag utövar tro i livet. Jag är tacksam över att Gud vandrar med mig på min stig oavsett om den leder mig ut i svampskogen eller på andra vägar.