Modet att dela med mig av det jag värdesätter mest

Tannie M. Flammer

Jag följde min biskops och hans frus exempel och satte som mål att dela ut en Mormons bok varje gång jag reste som hejarklacksledare.

Under min uppväxt tyckte jag om att titta på hur mormors hönor samlade sina kycklingar under sina vingar när det stormade för att skydda dem. Den här sinnebilden blev viktigare för mig efter att ha läst om den i Mormons bok (se 3 Nephi 10:4–6). Som ung vuxen berättade min biskop och hans fru, som reste mycket för sitt företag, att de delade ut en Mormons bok till någon under varje resa.

Det inspirerade mig. Jag beundrade dem och deras exempel berörde mig. Jag bestämde mig för att om jag någonsin fick chansen att resa utanför Utah så skulle jag följa deras exempel och dela med mig av Mormons bok varje gång.

Som hejarklacksledare för Brigham Young University reste jag ofta med hejarklackslaget. Före min första resa köpte jag en Mormons bok och skrev ner mitt vittnesbörd i den. Jag ville utveckla modet att dela med mig av det jag värdesatte mest till andra: mitt vittnesbörd och Mormons bok. Jag ville vara som min biskop och hans fru. Jag ville vara som Jesus Kristus. Jag ville hjälpa till att samla in andra och hjälpa dem att komma till honom.

Jag lärde mig snabbt att om jag före varje resa bad om att bli ledd till den som behövde den, så skulle en person dyka upp vid rätt tidpunkt och på rätt plats så att jag kunde dela med mig av Mormons bok på ett naturligt och enkelt sätt. Ju mer jag övade desto lättare blev det att dela med mig. Mina resor blev mer meningsfulla för mig. Jag blev alltid överlycklig över att hitta min himmelske Faders välsignade mottagare av detta heliga Kristi testamente.

När jag reste funderade jag: ”Vart ska jag gå för att hitta den som min himmelske Fader sänder mig till den här gången? Vad kan jag säga till honom eller henne för att förmedla hur dyrbar Mormons bok är för mig?” Mina tankar och handlingar fokuserade bortom mina egna behov och mitt eget nöje, och jag kände större kärlek till alla jag mötte. Jag försökte se dem genom Frälsarens ögon. Jag bad att de skulle ta emot den gudomliga gåva som min himmelske Fader hade sänt mig att erbjuda dem.

Jag var ledsen när sista året var över. Att vara hejarklacksledare för BYU var en livslång dröm för mig. Jag skulle ha tyckt om den otroliga upplevelsen att vara hejarklacksledare oavsett, men möjligheten att få dela med mig av ett exemplar av Mormons bok på varje resa berikade mitt liv på vackra, oväntade sätt.

Att dela med mig av Mormons bok var ett värdefullt och enkelt sätt att ge min universitetsupplevelse extra innebörd. Jag vet att de som jag gav Mormons bok till var särskilt vägledda att ta emot den. Jag vet också att min himmelske Fader vävde in kärleksfull och öm barmhärtighet i mitt livs fantastiska väv. Han lät mig känna sin kärlek till sina barn på ett speciellt sätt under varje resa jag företog.

Efter min examen bestämde jag mig för att alltid fortsätta söka efter någon som jag kan bära mitt vittnesbörd för. Med tiden utvecklade jag en större förmåga och trygghet i att bära mitt vittnesbörd. Jag lärde mig att inte längre vara rädd för att bära det. Jag tror att alla kan bli mer bekväma med att bära sitt vittnesbörd om de övar och ber om gudomlig hjälp.

Valet att följa min gode biskops och hans frus exempel gjorde mitt liv mer meningsfullt på många sätt. Det lärde mig att se att Herren är medveten om vart och ett av sina barn. Han älskar oss och är ivrig att samla oss alla under sina vingar. Vilken välsignelse det är att förstå det vackra bildspråk han använder när han beskriver sin insamling. Han samlar oss som en höna samlar och ömt skyddar sina kycklingar.

Författaren bor i Utah, USA.