De två sanningarna som hjälper mig att förstå ödmjukhet

David Adriano

Ödmjukhet kan hjälpa till med både högmod och känslor av otillräcklighet.

Bild

unga vuxna män i ett klassrum i kyrkan

Foto av medlemmar i Paraguay: Leslie Nilsson

Faktum: Jag är ett Guds barn. Och det är en förunderlig och gudomlig sanning.

Ett lika viktigt faktum: Eftersom alla andra på jorden också är Guds barn är de också förunderliga och gudomliga varelser.

Båda de här sanningarna verkar förmodligen uppenbara, men det tog mig ett tag att verkligen införliva dem och förstå vad de betyder i mitt liv. Ibland gör jag mig skyldig till att ha hanterat en situation högmodigt och antar att mitt sätt är det rätta sättet eller att jag är mer kapabel än andra människor. Andra gånger gör jag det motsatta och känner att jag är mindre värdig eller värdefull än andra omkring mig.

Svaret på båda svårigheterna är detsamma:

Ödmjukhet.

Var jag inte tillräcklig?

En upplevelse som verkligen gjorde mig ödmjuk hände på min mission. Jag tror att de flesta missionärer brottas med känslor av otillräcklighet när de försöker föra människor till Jesus Kristus. Under min mission tillbringade jag timmar varje dag med att bara försöka hitta någon att undervisa och avvisades gång på gång. Det kändes inte som att jag lyckades. Det kändes inte som att mina ansträngningar var tillräckliga. Så småningom började jag känna att jag inte var tillräcklig.

Det kanske inte verkar som om ödmjukhet var det jag behövde, men när jag förklarade mina känslor för min missionspresident hjälpte han mig förstå att en del av mitt problem var att tro att jag var förskonad från de problem som missionärer över hela världen ställs inför. Men jag är inte den första missionären som känner sig avvisad, och jag blir definitivt inte den sista.

På något sätt hade jag övertygat mig själv om att mina svårigheter helt och hållet var mitt eget fel, trots att några av de bästa missionärerna i historien – som de ursprungliga tolv apostlarna, Mosiahs söner och Alma den yngre – har mött mycket värre avvisningar och förföljelser än jag någonsin har.

I stället för att tycka synd om mig själv började jag känna att jag stod sida vid sida med Jesus Kristus i mina svårigheter. Och när jag skämdes för mina ofullkomliga ansträngningar kom jag ihåg vad president Jeffrey R. Holland, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, lärde: ”[Kristi] försoning kommer att bära upp missionärerna på ett kanske ännu viktigare sätt än den bär upp undersökarna. När ni har det svårt, när ni avvisas … sällskapar ni med det bästa liv denna världen någonsin känt till, det enda rena och perfekta liv som någonsin levts.”

Jag ser fortfarande tillbaka på den här upplevelsen när jag behöver komma ihåg att vara ödmjuk och förtrösta på Herren.

En lektion i ödmjukhet

Jag lärde mig mycket om min identitet som ett Guds barn medan jag var på min mission. Men när jag hade kommit hem insåg jag att jag fortfarande hade mycket att lära mig om vikten av att komma ihåg att andra människor också är Guds barn.

Kort efter att jag hade kommit hem kastades jag in i ett svårt ämbete och fick ansvar för en viktig händelse. Jag var överväldigad och fick inte tag i dem som skulle hjälpa mig. Jag skickade ett e-postmeddelande som ärligt talat var rätt skarpt.

Jag hade rätt i att ämbetet var viktigt och att jag behövde mer stöd, men jag insåg snabbt att det här kanske inte var det bästa sättet att motivera andra. Jag behövde ödmjukhet – jag behövde komma ihåg att andra förmodligen hade sina egna saker som de var stressade över.

Som äldste Steven E. Snow sa när han var medlem i de sjuttios kvorum: ”Den lär oss att om vi ödmjukar oss så besvaras våra böner, vi får sinnesfrid, vi verkar mer effektivt i våra ämbeten, och om vi fortsätter att vara trofasta får vi till sist återvända till vår himmelske Faders närhet.”

Jag har verkligen känt större glädje i mitt ämbete och i mitt liv när jag har lärt mig att vara mer ödmjuk.

Balansera två sanningar

För mig handlar sann ödmjukhet om att balansera de här två sanningarna:

Jag är ett Guds barn. Och jag är omgiven av andra Guds barn.

När jag har lärt mig mer om ödmjukhet har jag insett att det som äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum lärde är sant: ”Ödmjukhet är inte någon storslagen identifierbar bedrift, eller ens att övervinna en stor utmaning … Det är att ha den lugna tillförsikten om att vi dag för dag och timme för timme verkligen kan lita på Herren, tjäna honom och uppfylla hans syften.” Jag har lärt mig att jag verkligen kan uppfylla Herrens syften – men bara när jag överlämnar min vilja till honom och litar på att han vet vad som är bäst.

Jag vet att när vi strävar efter att bli mer ödmjuka och kristuslika välsignar vår himmelske Fader oss i våra ansträngningar.

Författaren bor i Frankfurt i Tyskland.