En missionärsberättelse om framgång: 60 år senare

Christy Monson

Vilken glädjefylld upplevelse det var när jag fick höra att ett evangeliets frö som hade såtts för många år sedan hade burit frukt.

frön i marken och en växande planta som bär frukt

Illustration: Carolyn Vibbert

Redaktionens anmärkning: Följande redogörelse påminner oss om att det ibland tar år för evangeliets frön att slå rot och bära frukt. Vi får kanske aldrig veta om fröna vi planterar slår rot senare, men det är viktigt att plantera fröna – att sprida evangeliet som en del av våra dagliga liv och låta Anden arbeta med den enskilde enligt Herrens tidsplan.

Jag har alltid älskat Läran och förbunden 18:10: ”Själarna är mycket värdefulla i Guds ögon.” Och ibland krävs det att många av oss samarbetar för att bära vittnesbörd för att föra själar till Frälsaren (se 2 Korintierbrevet 13:1).

Jag påmindes om det vackra begreppet kollektivt missionsarbete när jag en dag fick ett e-postmeddelande. En broder som sa att han var son till missionspresidenten i Wichita i Kansas undrade om jag var Robert Monsons fru. Brodern fortsatte med att säga att han letade efter den äldste Monson som verkade i Central States-missionen 1959. Det var min man.

Han berättade om två unga äldster som nyligen blivit inspirerade till att gå in i ett hyreshus. De knackade på den första dörren och mötte en gammal kvinna som bad dem att komma tillbaka nästa dag. De bestämde en tid.

När de kom tillbaka fick de veta att den här äldre systern hade en gammal tre-i-ett (Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan) som missionärerna hade gett henne 1959. Hon hade läst den många gånger och visste att lärdomarna i den var sanna. Hon hade inte blivit medlem i kyrkan då eftersom hennes man inte ville att hon skulle gå i kyrkan eller döpas. Hennes man hade nyligen gått bort och hon bad att hon skulle hitta missionärerna igen. I hennes tre-i-ett fanns namnen på de två missionärerna från 1959: Robert Monson och Granade Curran, min man och hans kamrat.

De följande veckorna lärde sig den här kvinnan om frälsningsplanen och templets välsignelser. Hennes son hade gått bort vid 22 års ålder och hon var oerhört glad över möjligheten att få återförenas med honom. När missionärerna inbjöd henne att döpas tackade hon glatt ja till deras inbjudan.

Både min man och hans kamrat äldste Curran har gått bort, men jag kan föreställa mig hur de på andra sidan slöjan närvarade vid det här vackra dopet.

När missionspresidentens son berättade det här för mig påmindes jag om att Frälsaren inte glömmer någon av oss. Han är alltid med oss om vi släpper in honom i våra liv. Nya testamentet berättar om Sackeus, som klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att se Frälsaren (se Lukas 19:1–10). Till och med uppe i trädet blev Sackeus hittad av Frälsaren, som bad att få äta hemma hos honom. På liknande sätt bad en äldre syster och väntade på att missionärerna skulle knacka på hennes dörr, och det gjorde de. Frälsaren känner oss alla. ”Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som [är] förlorat” (Lukas 19:10).

Två uppsättningar missionärer – en för över 60 år sedan och sedan en till nyligen – förde den här systern till Jesus Kristus och stärkte i sin tur sina egna vittnesbörd och fann glädje i Herren. Jag är ödmjuk inför att jag fick vara åskådare i den här berättelsen och känna glädjen hos alla inblandade som förde den här systern till Frälsaren (se Läran och förbunden 18:15).

Författaren bor i Utah, USA.

”Om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skulle då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!”

– Läran och förbunden 18:15.