Min själ längtade efter att vara där

London Brimhall, kyrkans tidskrifter

En favoritberättelse i skrifterna kom som svar på min längtan efter att vara nära min himmelske Fader och hans Son.

Jag kom till templet en dag med en fråga i hjärtat: ”Käre Himmelske Fader, hur går det för mig i evangeliet?”

Mina brister hade känts särskilt påtagliga den veckan. Liksom Nephi kände jag mig tyngd av de synder som så lätt ansätter mig. Men liksom Nephi visste jag också vem jag hade anförtrott mig åt. (Se 2 Nephi 4:18–19.) Jag hoppades att jag skulle kunna minska avståndet jag kände när jag var hos Herren i hans hus den morgonen.

Jag lyssnade noga under begåvningssessionen och kände mig tacksam för styrkan och kunskapen jag fick. Men när jag kom in i det celestiala rummet kändes mitt hjärta fortfarande tungt. Hur kunde jag veta var jag stod i Herrens ögon?

Jag satt och begrundade några minuter och sedan, uppgiven, började jag ställa mig upp. Men något drog ner mig igen och fick mig att sjunka djupare ner i soffan. Jag vill inte gå, tänkte jag.

Jag tittade mig omkring i rummet och såg en välbekant målning av Jesus Kristus omgiven av änglar, med sina armar öppna mot mig. Jag kom att tänka på orden i ett favoritskriftställe: ”Min själ längtade efter att vara där” (se Alma 36:22).

Jag har ofta begrundat betydelsen av den versen i Almas berättelse. Tidigare, på grund av sina synder, fyllde tanken på att stå inför Gud Alma med ”obeskrivlig fasa” (Alma 36:14). Men när han hade vänt sig till Kristus såg han Gud omgiven av änglar, och hans ”själ längtade efter att vara där”. Den här kontrasten från skrifterna har alltid slagit mig som vacker. Almas lilla ansträngning att se till Herren hade en enorm inverkan på hans hjärta.

Jag insåg att jag inte kände mig redo att lämna det celestiala rummet, för liksom Alma längtade min själ efter att vara där – både i templet den dagen och slutligen med min himmelske Fader och Jesus Kristus i mitt himmelska hem. Den Helige Anden använde min favoritberättelse i skrifterna för att berätta att Gud kände mitt hjärta. Jag påmindes om att trots mina tillkortakommanden accepterade Herren mina ansträngningar att vara nära honom. Han visste att jag längtade efter att vara där.