”Gud visade mig att jag hade ett syfte”, Liahona, juli 2024.
Porträtt av tro
Gud visade mig att jag hade ett syfte
Jag föll från ett träd, men Herren räddade mig så att jag kunde ändra på mitt liv och hjälpa personer med funktionsnedsättningar som mina.
Foto: Christine Hair
Jag var med på en religiös konferens med min syster när hon bad mig klättra upp i ett träd och skaffa en massa kokosnötter till konferensen. När jag samlade kokosnötter överst i trädet svimmade jag plötsligt och föll. Jag landade hårt på ryggen och kunde inte längre känna mina ben.
Jag fördes till sjukhuset där läkarna stabiliserade kotorna i ryggen. I tre månader låg jag på rygg på sjukhuset och kunde inte ens sitta upp. Det var en känslosam och deprimerande tid. Jag låg bara där och undrade vad som skulle hända med mig och vad jag skulle göra sedan.
Rådgör med Herren
Efter de tre månaderna blev jag tillsagd att åka till Nya Zeeland för en operation av min rygg. Operationen gjorde så att jag kunde sitta i stället för att bara ligga ner. När jag var på sjukhuset i Nya Zeeland träffade jag en ung kvinna som arbetade där. Hon frågade: ”Känner jag dig? Du ser bekant ut.”
Vi började prata. Hon berättade om Jesu Kristi evangelium och gav mig en Mormons bok. Till en början läste jag den inte. Jag lämnade den orörd bredvid sängen. Men en dag var jag ensam och det fanns inget intressant att se på teve. Då såg jag Mormons bok på bordet. Jag öppnade den och började läsa och läsa.
När jag läste fick jag en känsla av att Mormons bok var annorlunda och att den måste innehålla Jesu Kristi sanna evangelium. Den unga kvinnan på sjukhuset hade markerat flera verser, varav en var Alma 37:37: ”Rådgör med Herren i allt vad du gör, så ska han leda dig till det som är gott.”
De orden gjorde stort intryck på mig och fick mig att tänka. För att veta om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var den sanna kyrkan visste jag att jag behövde rådgöra med Herren. Jag ville också själv besöka den här kyrkan.
Min vanmakt sköljdes bort
När jag kom hem från Nya Zeeland bad jag missionärerna att undervisa mig. Medan jag lärde mig fick jag ett vittnesbörd om att det här är Kristi kyrka. Jag är tacksam mot missionärerna som undervisade mig. Vid mitt dop hade de styrkan att bära ner mig i vattnet – en höll mig i famnen medan den andra utförde mitt dop.
I och med mitt dop sköljdes alla känslor av depression och vanmakt som jag hade utstått bort. Jag visste att jag hade ett syfte i livet och att Gud älskade mig.
Innan jag döptes skämdes jag för mig själv på grund av rullstolen. Men när jag hade döpts började jag komma till församlingen varje söndag och delta i aktiviteter för unga ensamstående vuxna. Jag gick till och med på stavsdanser och dansade i rullstolen till varje sång. Jag anslöt mig också till ett nätverk för samoaner med ryggmärgsskador.
Jag insåg att jag hade läkt från känslan att jag behövde gömma mig. Genom kyrkan fick jag självförtroendet att vara ute bland folk igen.
Herren hjälpte mig också att utmana mig själv och utvecklas när jag uppmuntrades att delta i ett treårsprogram vid Cambodian School of Prosthetics and Orthotics (CSPO). Jag var osäker på om jag kunde gå med i programmet eftersom ingen i rullstol någonsin hade sökt dit. Men omständigheterna gjorde att jag till slut kunde gå på CSPO i Kambodja. Jag tog examen där som första eleven med en funktionsnedsättning i programmets historia.
Innan Posenai döptes skämdes han för att han satt i rullstol. Men efter sitt dop säger han: ”Jag fick självförtroendet att vara ute bland folk igen.”
När jag hade återvänt till Samoa talade jag på en andakt för unga ensamstående vuxna om hälsa. Efter konferensen kom en kvinna fram till mig för att skaka hand med mig och säga att hon tyckte om mitt tal. Lagimanofia hade just återvänt från sin mission. Från det ögonblick jag träffade henne kände jag att hon gjorde mig hel. Jag hade bett om att hitta någon som kunde vara en kamrat och som skulle älska och acceptera mig.
När Lagimanofia och jag började dejta brydde hon sig om mig och accepterade mig, och hennes familj stöttade mig. Vi gifte oss och våra liv förändrades för evigt när vi adopterade Posenai jr. Gud förberedde oss så att vi kunde adoptera honom. Att ha honom i vårt liv har gjort oss väldigt lyckliga.
Kunde jag tjäna?
I kyrkan kallades jag som församlingskamrer och senare som rådgivare i biskopsrådet. Jag kunde knappt tro att någon i rullstol skulle kunna tjäna. Min olycka hade fått mig att känna mig oanvändbar, men när jag arbetade i kyrkan kände jag mig nyttig och det hjälpte mig inse att jag kunde bidra. Jag älskar möjligheten att komma närmare Jesus Kristus när jag tjänar.
Som rådgivare i biskopsrådet ville jag bli vägledd så att jag kunde bli bättre på mitt ämbete. Det gjorde att jag ville förbereda mig mer för varje söndag. Jag fick vanan att läsa skrifterna och fick möjlighet att bära mitt vittnesbörd. Att vara ledare i kyrkan hjälpte mig till och med att bli ledare på jobbet. Jag byggde upp känslan att jag kunde leda och säga ifrån vilket gjorde att jag kunde leda inom andra områden.
Nu arbetar jag som chef för avdelningen för proteser och ortoser vid Tupua Tamasese Meaole Hospital, Samoas huvudsjukhus. Min avdelning hjälper omkring 500 personer om året med gånghjälpmedel och rullstolar. Kyrkan hjälper genom samoanska hälsodepartementet till med att tillhandahålla nödvändiga rullstolar och material för att tillverka proteser (se philanthropies.ChurchofJesusChrist.org/humanitarian-services). De här hjälpmedlen hjälper människor att kunna arbeta igen och bli oberoende. De ger också människor hopp och en väg tillbaka till ett liv som de trodde att de hade förlorat.
”Att arbeta i kyrkan fick mig att känna mig nyttig och inse att jag kunde bidra”, säger Posenai. ”Jag älskar möjligheten att komma närmare Jesus Kristus när jag tjänar.”
Lita på Herren
Om jag skulle ge råd till andra med funktionshinder skulle jag säga: ”Låt inte dina funktionshinder hindra dig från det du tror på. Utgjut ditt hjärta i det du vill uppnå och arbeta hårt mot det. När du söker Herrens hjälp välsignar han dig [se 2 Nephi 32:9].”
Med den tron fortsätter jag, och det gör mig till den jag är i dag. Jag tror att jag placerades här och räddades av en anledning. Jag föll ner från det trädet, men Herren räddade mig så att jag kunde ändra på mitt liv och utföra det här arbetet som hjälper alla de här människorna. Herren har lärt mig att jag kan hjälpa många människor – inte trots mitt handikapp utan tack vare det.