”Vad kan vi be om?” Liahona, juli 2024.
Kom och följ mig
Vad kan vi be om?
I Alma 33 och 34 får vi lära oss att vi kan be var som helst, när som helst, om vad som helst. Här följer några exempel på personer som ber i olika situationer.
När ni läser de här upplevelserna, tänk då på några av de sätt ni har bett ”för hjordarna på era betesmarker” och ”i era kammare och på era dolda platser och i er vildmark” (Alma 34:25, 26).
Sista dagars helige Alma Richards kom med i OS-laget 1912.
Att be under OS
En höjdhoppare vid namn Alma Richards var med i 1912 års olympiska friidrottslag som tävlade i Stockholm. Under tävlingen slogs övriga ut en efter en tills bara Alma och en till var kvar.
”När Alma förberedde sig för att hoppa, skenade tankarna. Där stod han och representerade sitt land vid den största idrottstävlingen i världen. Ändå kände han sig svag, som om hela världen vilade på hans axlar. Han tänkte på Utah, sin familj och sin hemstad. Han tänkte på BYU och de heliga. Han böjde huvudet och bad tyst Gud att ge honom styrka. ’Om det är rätt att jag ska vinna’, bad han, ’ska jag göra mitt bästa för att vara ett gott exempel hela mitt liv.’”
Med hjälp av Herrens styrka hoppade Alma och kom över den höga ribban. När Almas återstående konkurrent misslyckades vann han guldet.
Senare ”retade en vän honom för att han bad innan han hoppade. ’Jag skulle önska att du inte skrattade’, svarade Alma tyst. ’Jag bad till Herren att jag skulle få styrka att komma över den där ribban, och jag kom över.’”
Att be i ett gathörn
1898 var Inez Knight och Jennie Brimhall de första två ensamstående kvinnorna som kallades som systermissionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Kort efter att de hade anlänt som missionärer till England färdades de två kvinnorna för att predika i Oldham, en liten industristad nära Liverpool.
Inez Knight och Jennie Brimhall bad om hjälp i sitt missionärsarbete i England.
Till höger: fotografi med tillstånd av Jennifer Whatcott Hooton
De två systrarna, deras missionspresident och andra missionärer samlades en kväll. ”De bildade en ring i ett livligt gathörn, uppsände en bön och sjöng psalmer tills en stor folksamling bildades runt dem.” Deras ansträngningar var så framgångsrika att missionspresidenten ”tillkännagav att ett särskilt möte skulle hållas följande dag och inbjöd alla att komma och höra ’livs levande mormonkvinnor’ predika.”
Att be för transport
Sahr från Bo i Sierra Leone tog en motorcykeltaxi till ett område på landsbygden för att lämna välbehövd medicin till sina ålderstigna föräldrar. Han stannade längre än planerat för att hjälpa sina föräldrar reparera taket som hade skadats i en storm. När det var lagat hade skymningen fallit.
På grund av den sena timmen var det osannolikt att en taxi skulle komma. Sahr blev orolig. Utan taxi skulle han behöva ta sig fram till fots och det skulle inte bara vara långt att gå utan möjligen även farligt. Att stanna hemma hos sina föräldrar var inget alternativ eftersom han hade ett tidigt arbetsskift morgonen därpå. Dessutom ville han inte lämna sin unga familj ensam på kvällarna.
Det verkade lite konstigt att be en bön om en motorcykeltaxi, men Sahr bad Gud hjälpa honom att komma hem. Några minuter senare kom en taxi som just hade släppt av någon i det vanligtvis folktomma området. Sahr steg tacksam upp på den och kände sig välsignad över att han skulle kunna komma hemma i god tid för att fullgöra sina arbetsåtaganden och skydda sin familj.
Bad om en ändring av schemat
Broder Miguel Troncoso från Santa Cruz i Argentina såg fram emot att höra äldste Carlos H. Amado i de sjuttios kvorum tala i sin stav. Men äldste Amado skulle tala en tisdagskväll, och broder Troncoso som var high school-lärare, var tvungen att undervisa en skolklass den kvällen. Fast besluten att närvara vid mötet bad han och hans familj om hjälp.
Broder Troncoso sa så här om sin upplevelse:
”Dagen före konferensen kände jag mig manad att fråga rektorn om jag kunde avsluta lektionen 20 minuter tidigare … Jag [hann] inte säga ett enda ord förrän hon frågade mig om det gick bra att ha tisdagens lektion två timmar tidigare än normalt …
Vilken välsignelse det var för oss. Vi kom till mötet i god tid och kände Anden när vi hörde en av Herrens lärjungar tala … Dessutom fick vi ett vittnesbörd som familj om att vår himmelske Fader känner till våra önskningar och hör våra böner.”