Kapitel 6

Stödja dem som Herren stödjer

Våra ledare har valts ut av Herren och han förväntar sig att vi stödjer dem i ord och handling.

Ur George Albert Smiths liv

George Albert Smith inröstades som kyrkans president på generalkonferensen i oktober 1945. Mot slutet av konferensen tackade president Smith för de heligas stödjande röst. ”Jag tackar er, bröder och systrar, för det förtroende som har visats mig i hopp om att jag ska ha framgång och för det löfte som några av er har gett att ni ska hjälpa mig att lyckas, för jag är bara en människa, en av de ringaste bland er, men jag har kallats till den här uppgiften och skulle inte vara här om jag inte visste att jag blivit kallad med vår himmelske Faders myndighet.”

Han tillade sedan den här önskan: ”Jag kommer att behöva varje mans och kvinnas och barns hjälp, inte till min egen välsignelse, utan till er välsignelse och till alla människors välsignelse var de än är. Det är inte mitt ansvar, det är vårt ansvar.”¹

Lärdomarna i det här kapitlet visar att George Albert Smith redan innan han blev kyrkans president var medveten om de tunga bördor som första presidentskapet bär. Han undervisade de heliga om att deras lojalitet och trofasthet kan lätta dessa bördor och var själv ett exempel på den principen under sin tid i de tolv apostlarnas kvorum.

År 1946 inledde president Smith röstningen på kyrkans ämbetsmän vid en av generalkonferensens sessioner med att förklara att det är mer än bara en passiv handling: ”Vi är nu framme vid en återkommande punkt på dessa konferenser: medlemmarnas röstning på kyrkans ämbetsmän. Jag hoppas att ni alla inser att det här är en helig förmån … Det är inte bara en symbol, det är ett tecken på att ni med Herrens hjälp ska bära er del av verket.”² [Se förslag 1 på sidan 62.]

George Albert Smiths lärdomar

Herren har förberett och valt ut och inspirerar dem som presiderar över kyrkan.

De män som har presiderat över denna stora kyrka var alla väl förberedda, hade alla fått särskild undervisning i livet och var väl rustade för den stora ära som förlänades dem då de var och en intog sin plats. I sin visdom har vår himmelske Fader omgett dessa ledare i Israel med andra som liksom de har tro och som inte bugar för individen på grund av dennes personlighet eller egenart som kyrkans president, utan som erkänner honom som vår himmelske Faders språkrör och stödjer honom och ber för honom och älskar honom, för att också de ska få vår himmelske Faders välsignelser.

Det finns ingen annan organisation som den här i världen. Det finns inget annat folk [som] leds på det sätt som vårt folk leds. Det är sant det som sägs att de som presiderar är rättfärdiga män. Det är genom dem som vår himmelske Fader ska utföra sitt verk. Det är genom dem som evangeliet måste predikas … Den man som presiderar över oss i dag presiderar inte på grund av någon medfödd förmåga. Han presiderar inte därför att han är son till någon stor potentat utan innehar sin ställning därför att vår himmelske Fader känner hans själs redbarhet. Han visste att han skulle vara fast besluten att föra ut det här budskapet till alla folk och förberedde honom därför för den höga kallelse som har förlänats honom. Han presiderar som företrädare för vår himmelske Fader.³

Jag har i dag tänkt på de stora men enkla män som har lett den här kyrkan från dess grundande … Jag har varit nära bekant med [många av kyrkans] presidenter och tror på att de alla var gudsmän. Det är otänkbart att vår himmelske Fader skulle välja män av något annat slag till att presidera över sin kyrka.⁴

Vad hände när [Joseph Smith] dog? … [De heliga] samlades inte till en konklav, utsåg någon till ordförande och valde en ny ledare. Ledaren hade redan valts ut av Herren. Det var seniormedlemmen i de tolvs kvorum, Brigham Young … Kyrkans församlade medlemmar stödde honom som president vid alla dess sessioner. När han dog påstod inte hans rådgivare att de var president, utan de tolvs kvorum presiderade under lång tid, och därefter utsågs deras seniormedlem till kyrkans president. Det rådde fullkomlig ordning …

Jag har spårat utvecklingen av detta för att det inte ska föreligga några missförstånd. Joseph Smith utsåg inte sig själv till kyrkans president. Det gjorde inte heller någon hans efterföljare … Utnämningen kommer från vår himmelske Fader genom hans inspiration, och män får all den makt och myndighet som hör till en kallelse.⁵

Vi bör vara djupt tacksamma för att vi vet att detta verk inte är människors verk utan Herrens verk, att denna kyrka som bär Jesu Kristi namn leds av honom. Han ska aldrig tillåta att någon människa eller någon grupp människor förgör den. Han tillåter inte att de män som presiderar över den här kyrkan för folket vilse, utan han uppehåller dem med sin allsmäktiga kraft. Han gör dem stora i goda mäns och kvinnors ögon. Han välsignar deras verksamhet och gör den framgångsrik. De som motarbetar och försöker finna fel ska inte ha någon glädje av sitt motstånd. De som kritiserar och försöker omintetgöra kyrkans ledares inflytande ska drabbas av följderna av sin synd.⁶

Vi bör vara tacksamma i hjärtat över att vi leds av heliga män som inspireras av vår himmelske Fader att undervisa oss dag efter dag.⁷ [Se förslag 2 på sidan 63.]

Genom sina tjänare undervisar Herren oss om vägen till lycka och trygghet.

Från fader Adams dagar ända till nu har Herren förmanat sitt folk genom sina tjänare. Han har inspirerat sitt folk till ett bättre liv när de lyssnat till honom, och tidsålder efter tidsålder, beroende på vad hans barn behövde, har han sänt heliga män till världen för att ge undervisning som bidrar till lycka och har inspirerat dem att lära ut de härliga sanningar som förädlar och berikar mänskligheten.⁸

Jag vet inte någonting av stor betydelse som har hänt i världen som inte Herren genom sina profeter underrättat folket om redan i förväg, så de har inte skulle lämnas i okunnighet om vad som ska hända utan kunde, om de ville, planera sitt liv till egen fördel …

Noa är ett bra exempel. Han befalldes av Herren att bygga en ark där de rättfärdiga skulle skyddas från floden som skulle komma. Noa byggde arken och predikade omvändelse för sitt folk i etthundratjugo år och gav dem därmed tillräckligt med varningar. Men folket var så ogudaktigt att det inte brydde sig om varningarna. De hade handlingsfrihet och valde hellre det onda än rättfärdighet. Regnet öste ner, störtfloden kom, och de enda som bevarades var Noa och hans familj på åtta personer. Alla hade fått tillräckligt med varningar och drunknade på grund av egensinnighet och vägran att omvända sig. [Se Mose 8:13–30.]⁹

Herren vill att vi ska vara lyckliga. Det var därför han gav oss Jesu Kristi evangelium. Det var därför han förlänade oss prästadömet. Han vill att vi ska ha glädje. Det var därför han grundade den här kyrkan och försåg den med olika ämbeten, och allt det här är som det ska … Om ni följer Herrens ledare och dem som Herren uppehåller så avfaller ni inte till mörker, mister ljuset, överträder Guds lagar eller förverkar de förmåner som han är så angelägen om att vi alla ska åtnjuta.¹⁰

Det finns en enda trygg väg för mig i vår tid och det är att följa dem som Herren har utsett till att leda. Jag må ha mina egen åsikt, jag må ha min egen uppfattning om saker och ting, men jag vet att när min uppfattning strider mot deras lärdomar som Herren har satt att ange riktningen så bör jag ändra kurs. Vill jag bli frälst så följer jag de ledare som vår himmelske Fader har gett oss, så länge som han stödjer dem.¹¹ [Se förslag 3 på sidan 63.]

De som är ödmjuka och trofasta stödjer och försvarar Herrens tjänare.

Jag har känt tusentals vanliga enkla medlemmar i denna stora kyrka, män och kvinnor från många olika folk som ödmjukt och trofast har tagit emot evangeliet och gått med i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga … [De] har bett för och stött sina ledare … och jag har under min tid i kyrkan inte känt någon person som följt Herrens bud som höjt sin röst mot dem som kallats att presidera över denna kyrka. Det är anmärkningsvärt …

Ett av de främsta vittnesbörden för mig om att det här är ett gudomligt verk är att den stora skara medlemmar … som har möjlighet på stavskonferensen … att visa sitt stöd för eller vägra att visa sitt stöd för dem som presiderar över dem (var och en gör bruk av sin handlingsfrihet), att dessa fortsätter att stödja sina ledare. Naturligtvis manar Herrens ande trofasta, ödmjuka medlemmar att stödja de tjänare som han har valt ut.¹²

När Mose förde Israel ut ur Egypten genom öknen och in i det utlovade landet angrep Amalek Israel vid Refidim. Mose beordrade Josua att välja ut ett manskap som skulle beskydda Israel. Mose, Aron och Hur gick upp på krönet av en kulle med utsikt över slagfältet. Så länge Mose höll Guds stav över huvudet hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka på grund av svaghet, hade Amalek övertaget. De tog en sten och satte den under honom, och Aron och Hur stödde hans armar för att Guds välsignelser skulle flöda över Israel och deras krigare ha övertaget och vinna slaget. Guds kraft vilade över Mose och förblev hos honom tills han hade avslutat sitt verk. [Se 2 Mosebok 17:8–13.] När folket stödde honom blev också de välsignade, och så har det varit med varje Herrens tjänare som presiderat över Israel …

Lika länge som [presidenten] presiderar över den här kyrkan, och det spelar ingen roll hur många år det kan röra sig om, lika länge kommer vår himmelske Fader att ge honom styrka, kraft, visdom, omdöme och inspiration att tala till Israel på det sätt som behövs. Vi måste vara som Aron och Hur i forna dagar när det gäller att följa hans ledning. Vi måste stödja hans händer så att Herren genom honom låter himlens välsignelser strömma över oss och detta folk.¹³

Jag vet att dessa män [generalauktoriteterna] är Herrens tjänare, och jag vet att de försöker vara till välsignelse för människosläktet. Jag hoppas att ingen av er … ska försumma att stödja dem, stödja dem med er tro och era böner, och om man framställer dem eller deras hållning i falsk dager att ni då om så behövs ska vara villiga och ivriga att försvara dem, för dagen ska komma då de behöver ert försvar. Den onde har inte glömt dem, och ett av bevisen i mina ögon på att dessa män har ett gudomligt kall är att onda människor talar illa om dem och att goda män och goda kvinnor talar väl om dem.¹⁴ [Se förslag 4 på sidan 63.]

Vi tillåter den onde att föra oss på avvägar då vi kritiserar våra ledare eller sätter oss över deras råd.

Det finns de ibland oss … som har förblindats av människors filosofi och dårskap. Det finns de som förkastar råd från den som Gud har satt att leda denna kyrka …

Människor som inte är särskilt insatta kommer plötsligt med en strålande idé och påstår att ”det här är det rätta sättet” eller ”det där är det rätta sättet”, och trots att det strider mot Herrens råd blir några övertalade att pröva det. Herren har gett pålitliga råd och utsett kyrkans president till att tolka dessa råd. Om vi struntar i de råd som han ger oss som kyrkans president kan vi komma att upptäcka att vi gjort ett allvarligt misstag.¹⁵

Kyrkans presidentskap … är vår himmelske Faders företrädare, inte bara inför vårt folk utan inför jordens alla folk. Vi gör klokt i att upphöja och hedra de män som han har satt att leda oss. De är män med mänskliga brister, de gör misstag, men om vi är lika överseende med deras misstag som vi är med våra egna fel och brister, ser vi också deras förtjänster liksom vi ser våra egna.

Jag står här, mina bröder och systrar, för att vädja till er att inte tillåta något kritiskt eller ovänligt ord att komma över era läppar i fråga om dem som Herren har kallat att leda oss. Var inte en av dem som talar nedsättande om dem eller försvagar deras goda inflytande bland människorna. Om ni gör det kan jag tala om för er att ni ska upptäcka att den onde har fått er i sin makt. Han kommer att påverka er att avvika så långt som möjligt från sanningens väg, och om ni inte omvänder er ska ni kanske upptäcka, när det är för sent, att ni har förlorat ”den dyrbara pärlan”. Ni lät er förledas av er själviskhet och blindhet, och era nära och kära … ska sörja på andra sidan förlåten på grund av er svaghet och dårskap.¹⁶ [Se förslag 5 på sidan 64.]

Den onde sover inte. Han bedrar många och får dem att synda … Det finns några som förkunnar falska läror, och några som försöker övertala män och kvinnor att överträda vår himmelske Faders bud … Om medlemmar i denna kyrka som finner fel hos kyrkans ledare och kritiserar dem som offrar sitt liv för att vara till nytta och välsignelse för oss, bara skulle hejda sig tillräckligt länge för att med en bön i hjärtat fråga sig: ”Vem av de här lärarna är det tryggast att följa?”, så skulle de inte ha någon svårighet att finna rätt väg och skulle stödja dem som Herren stödjer.¹⁷

När vi röstar på våra ledare förpliktar vi oss att följa deras råd och anvisningar och ära våra egna kallelser.

Det måste vara en kraftkälla för kyrkans president att se tusentals redbara män och kvinnor i ansiktet och iaktta hur de sträcker upp handen i förbund med vår himmelske Fader och visar sitt stöd för honom i det ämbete som han har kallats till som president i denna stora kyrka. Den skyldighet vi ålägger oss när vi räcker upp handen under sådana omständigheter är ytterst helig. Den innebär inte att vi går vår väg i all stillhet och är villiga att låta Herrens profet leda verket, utan innebär, om jag har förstått den förpliktelse jag tog på mig när jag räckte upp handen, att vi ska stödja honom, be för honom, försvara hans rykte och sträva efter att följa de anvisningar som Herren befaller honom att ge oss medan han innehar det ämbetet.¹⁸

När jag tänker på den börda som bärs av presidenten för vår kyrka och hans rådgivare och inser de plikter som vilar på deras axlar, då vill jag av hela mitt hjärta hjälpa dem så att jag inte är en belastning för dem, utan att jag i den kallelse som jag har fått, tillsammans med er, mina bröder och systrar, vi var och en intar vår plats och bär vår del av bördan och ärar vår kallelse till Guds ära och pris.¹⁹ [Se förslag 4 på sidan 63.]

Gud give att vi som blivit så rikt välsignade må stödja Herrens tjänares händer vilken presiderar över oss, att vi må hjälpa honom inte bara med vår tro och våra böner utan också med godhet och kärlek när tillfälle ges, att vi må marschera under det baner som han håller högt medan Gud fortsätter att stödja honom som kyrkans president, som Herrens profet i vår tid.²⁰

Låt oss stödja dessa män som Gud har låtit träda fram för att presidera över oss. Låt oss välsigna dem inte bara med våra läppar utan genom att på alla sätt och vis hjälpa dem att bära den börda som vilar så tungt på deras axlar … Be för dem, välsigna dem och hjälp dem.²¹

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna V–VII för ytterligare hjälp.

Läs sista stycket i ”Ur George Albert Smiths liv” (sidorna 55–56). Vad är ”din del av verket”? När du studerar det här kapitlet, fundera då på hur du i ord och handling kan visa att du stödjer kyrkans ledare.
Gå igenom första avsnittet av lärdomarna (sidorna 56–57), särskilt andra och tredje stycket. Hur skiljer sig Herrens sätt att välja ut ledare från världens sätt? Vilka upplevelser har du haft som stärker din tro på att våra ledare har blivit utvalda av Herren?
Studera avsnittet som börjar på sidan 57 och läs Läran och förbunden 21:4–7. Vilka konkreta råd och anvisningar har Herren gett dig genom den kyrkans nuvarande president? Genom din stavs- eller distriktspresident? Genom din biskop eller grenspresident? Vilka välsignelser har du fått när du har följt deras råd?
Gå igenom avsnittet som börjar på sidan 58 och läs stycket som börjar längst ner på sidan 61 och det andra stycket på sidan 62. Vad innebär det för dig att stödja kyrkans ledare? Hur stärks våra familjer och hem av att vi stödjer kyrkans ledare?
Läs det tredje fullständiga stycket på sidan 61. Varför är det farligt att kritisera kyrkans ledare? Vad vore en lämplig reaktion om någon skulle påpeka brister hos någon av dina lokala ledare?

Skriftställen: Amos 3:7; Efesierbrevet 4:11–14; Hebreerbrevet 5:4; Läran och förbunden 84:109–10; 107:22; 112:20

Undervisningstips: Ett sätt att uppmuntra till flitigt lärande är att lyssna uppmärksamt när någon ställer en fråga eller yttrar sig. ”Att lyssna är ett uttryck för kärlek. Det kräver ofta uppoffringar. När vi verkligen lyssnar på andra avstår vi ofta från att säga det vi tänkt, så att andra kan få uttrycka sig” (Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 66).

”Jag är bara en människa, en av de ringaste bland er, men jag har kallats till den här uppgiften … med vår himmelske Faders myndighet.”

”Vi måste vara som Aron och Hur i forna dagar … vi måste stödja [profetens] händer.”

Vi stödjer våra ledare när vi ”bär vår del av bördan och ärar vår kallelse till Guds ära och pris”.