Kapitel 9

Öppna din själ för Herren i bön

Genom att be enskilt och med familjen kan vi känna vår himmelske Faders påverkan i vårt liv och i våra hem.

Ur George Albert Smiths liv

Bönen hade en viktig plats i George Albert Smiths barndomshem. ”Var och en i hushållet bad enskilt och i familjen”, sade han. ”Jag lärde mig redan tidigt i livet att Herren besvarar böner, för han besvarade mina, och jag fick många bevis på hans vaksamma omsorg om mig.”¹

Också senare i livet tänkte president Smith tillbaka med ömhet på tiden då hans mor, Sarah Farr Smith, lärde honom att be.

”Jag blev undervisad av en sista dagars heliga mor. Ett av mina första minnen är hur hon tog mig vid handen och ledde mig uppför trappan. I rummet på övervåningen stod det två sängar: sängen som mina föräldrar sov i och en liten utdragssäng på andra sidan. Jag minns det som om det var i går. När vi kom upp på övervåningen satte hon sig bredvid min lilla utdragssäng. Hon lät mig knäböja framför henne. Hon knäppte mina händer och omslöt dem med sina och lärde mig min första bön. Jag ska aldrig glömma det. Jag vill inte glömma det. Det är ett av mina ljuvaste minnen i livet: en änglalik mor som sitter vid min säng och lär mig att be.

”Det var en sådan enkel bön … men den bönen öppnade för mig himlens fönster. I och med den bönen sträcktes min himmelske Faders hand ut till mig, för hon hade förklarat det hela, så långt som ett litet barn kan förstå. Från den dagen tills nu — medan jag tillryggalagt 150 000 mil i världen bland vår himmelske Faders andra barn — varje morgon och varje kväll, var jag än har varit, vare sig jag har gått till sängs eller stigit upp, har jag känt att jag är nära min himmelske Fader. Han är inte långt borta.”²

President Smith litade på bönen livet ut, inte bara som ett sätt att nalkas Gud utan också för att be honom om hjälp i nödens stund. En gång i Kalifornien gick han och badade i Stilla havet och upplevde följande:

”Jag ansågs vara en utmärkt simmare och älskade att simma. Den här dagen var tidvattnet högt och mycket rörligt. Jag lämnade stranden och simmade ut i havet och dök genom de stora vågorna när de bildade kammar. Mitt mål var de stora dyningarna bortom bränningarna där jag kunde ligga på rygg och gunga på dem, upp och ner.

Som jag roade mig med den här intressanta sporten bildades plötsligt en jättelik vågkam, och den bröts innan jag hann återfå jämvikten efter att ha dykt genom föregående våg. Den andra vågen träffade mig och tryckte ner mig mot botten. Jag kände hur jag drogs bort från land av underströmmen. Nu kom vågorna i snabb följd och jag kunde inte räta upp mig innan jag var tvungen att dyka in i nästa våg. Jag insåg att mina krafter snabbt avtog och att jag måste finna något slags hjälp. Från kammen av en jättevåg såg jag strax i närheten pålarna under en pir och tänkte att om jag med en kraftansträngning lyckades nå fram till dem så skulle jag överleva.

Jag bad tyst min himmelske Fader att han skulle ge mig kraft att nå mitt mål. När jag spolades in mot piren och var på armlängds avstånd sträckte jag ut händerna och slog armarna om en av pålarna. De var täckta med vassa kräftdjur och jag skar mig på dem, i bröstet, på benen och låren, när jag klamrade mig fast vid pålen. Jag höll mig fast så länge jag stod ut med smärtan och väntade på att en gynnsam dyning skulle komma så att jag kunde kasta mig på den och förflytta mig till en påle som stod närmare stranden. Gång på gång och var gång med en bön i hjärtat försökte jag förflytta mig från en påle till en annan med hjälp av dyningen.

Sakta men säkert och endast med stor svårighet närmade jag mig land tills vattnet var så grunt att jag kunde gå in till stranden. När jag var i säkerhet i den varma sanden sjönk jag ihop utmattad. Jag var så svag, så genomdränkt att jag inte kunde gå hem förrän jag hade vilat mig ett stund. Liggande i den varma och trygga sanden tänkte jag på den hemska upplevelse som jag just hade utstått och mitt hjärta fylldes av ödmjukhet och tacksamhet över att Herren hade … skonat mitt liv.”³ [Se förslag 1 på sidan 97.]

George Albert Smiths lärdomar

Bönen gör det möjligt för oss att tala med vår himmelske Fader som om han var närvarande.

Det är en underbar välsignelse vi har i dessa påfrestande och osäkra tider att kunna lita på gudomlig vägledning, att ha orubblig tro på en personlig Gud som är intresserad av oss och som hör och besvarar våra böner.⁴

För ett antal år sedan … hörde jag talas om [en] föräldralös nioårig pojke som blev körd i ilfart till sjukhuset där man undersökte honom och fann att han måste opereras utan dröjsmål. Han hade bott hos vänner som hade gett honom ett hem. Hans föräldrar (när de var i livet) hade lärt honom att be, så det han ville när han kom till sjukhuset var att Herren skulle hjälpa honom.

Läkarna beslöt sig för att rådgöra med varandra om fallet. När pojken kördes in i operationssalen såg han läkarna och sjuksköterskorna som hade rådgjort om honom. Han visste att det vara allvarligt, och när man förberedde honom för att sövas sade han till en av dem: ”Skulle du vilja vara snäll och be för mig innan du börjar operera?”

Läkaren tycktes besvärad och ursäktade sig och sade: ”Jag kan inte be för dig.” Då frågade pojken de andra läkarna, med samma resultat.

Slutligen hände något ytterst märkligt. Pojken sade: ”Om ni inte kan be för mig, kan ni då vänta medan jag ber för mig själv.”

De tog bort skynket och han knäböjde på operationsbordet, sänkte huvudet och sade: ”Himmelske Fader, jag är bara en föräldralös pojke. Jag är hemskt sjuk. Snälla, vill du bota mig? Välsigna dem som ska operera mig så att de gör det rätt. Om du gör mig bra så ska jag försöka bli en god man när jag blir stor. Tack, himmelske Fader, för att du botar mig.”

Efter att ha bett färdigt lade han sig ner. Läkarna och sjuksköterskorna hade tårar i ögonen. Sedan sade han: ”Jag är redo.”

Operationen utfördes. Man körde tillbaka pojken till rummet, och några dagar senare skrevs han ut från sjukhuset, på god väg att bli frisk.

En man som hade hört talas om händelsen sökte en tid därefter upp en av kirurgerna på dennes mottagning och sade: ”Skulle du kunna berätta för mig om operationen du utförde för några dagar sedan — på en liten pojke?”

Kirurgen svarade: ”Jag har opererat många små pojkar.

Mannen tillade: ”Den här lille pojken ville att någon skulle be för honom.”

Läkaren sade allvarsamt: ”Det fanns ett sådant fall, ja, men jag vet inte om jag kan tala om någonting som är så heligt för mig.”

Mannen sade: ”Om du berättar det för mig så lovar jag att jag ska behandla det respektfullt. Jag skulle vilja höra om det.”

Läkaren berättade det som jag har berättat här, och han tillade: ”Jag har opererat hundratals personer, män och kvinnor som trodde att de hade tro så att de kunde bli botade, men jag har aldrig känt Guds närvaro på det sätt som då jag stod lutad över den där lille pojken. Den pojken öppnade himlens fönster och talade med sin himmelske Fader som när man talar med någon annan ansikte mot ansikte. Jag kan tala om för dig att den här lille pojkens samtal med sin himmelske Fader som om han var närvarande, gjorde mig till en bättre människa.”⁵ [Se förslag 2 på sidan 97.]

Låt oss leva på ett sådant sätt att när vi faller på knä varje kväll för att be och varje morgon för att tacka Herren att vi då inom oss har förmågan att öppna himlen, så att Gud hör och besvarar våra böner och vi därmed vet att han godkänner vårt liv.⁶

Om vi håller oss nära vår himmelske Fader får vi inspiration så att vi vet vad vi ska be om.

Som ung man var min far [nära att] mista livet i Provo-ån … Hans far som var i Salt Lake City kände sig manad att gå till ett rum som användes till bön. Han … föll på knä … och sade: ”Himmelske Fader, jag känner på mig att det är något som är allvarligt på tok med min familj i Provo. Du vet att jag inte kan vara hos dem där och samtidigt vara här. Himmelske Fader, vill du bevara och beskydda dem …”

Det var just medan farfar bad som min far ramlade i ån, så nära man kunde fastställa det genom att undersöka tidpunkten. Det var under vårfloden då smältvattnet drar med sig trädstammar och stenar från kanjonen. Han var hjälplös. De som stod i närheten såg hans belägenhet men kunde inte nå honom. Ingen kunde överleva i sådana strömvirvlar. De bara stod där helt förskräckta. Far gjorde allt han kunde för att hålla sig flytande, men han kastades upp och ner och slog i stenarna och trädstammarna. Plötsligt lyfte en våg upp honom ur vattnet och kastade upp honom på stranden. Det var ett direkt svar på … bön.⁷

Vi bör hålla enskild bön. Vi bör stå vår himmelske Fader så nära att vi, när vi böjer knä inför honom, vet att det vi ber om behagar honom. Och om det inte beviljas på det sätt som vi ber om, att vi då vet att vi får den välsignelse som vi är berättigade till. Det blir då en sann välsignelse.⁸ [Se förslag 3 på sidan 97.]

Bönen är en kraft i vårt personliga liv, i våra hem och i samhället.

Herren … har förklarat för oss hur vi får välsignelser genom bön. Det finns många i världen som inte inser bönens verkliga nytta. Bönen är en kraft. Den har en påverkan som jämförelsevis få människor tycks förstå …

Hur många finns det i denna kyrka som inte vet att de har rätt, fullkomlig rätt, att be till sin himmelske Fader och be honom att ta bort deras sorger och bedrövelser och föra dem till belåtenhet och lycka?⁹

Det är märkligt att någon som är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ska behöva manas att hålla bön, och ändå finns det medlemmar som inte ber i det fördolda eller håller familjebön. Men om vi inte ber går vi miste om det skydd som bönen ger.¹⁰ [Se förslag 4 på sidan 97.]

Jag vill betona följande: Jag hoppas att de sista dagars heliga inte försummar bönen: sina enskilda böner och familjeböner. Barn som växer upp i hem där man inte håller familjebön och enskild bön går miste om mycket, och jag befarar att man i all den förvirring som råder i världen, i brådskan och jäktet, många gånger går hemifrån utan att ha bett och utan Herrens välsignelse. Sådana hem förblir inte lyckliga hem. Vi lever i en tid då vi behöver vår himmelske Fader lika mycket som man någonsin behövt honom i någon annan tid.¹¹

Ställ inte Guds kraft åt sidan. Bevara bönens och tacksägelsens kraft i era hem, och tacka honom som är upphovet till vår existens och är allt det godas givare.¹²

Låt oss se till att våra hem alltid är en plats för bön och tacksamhet och tacksägelse … Låt oss be för de goda männen och kvinnorna i världen som behöver Herren men inte förstår att han intresserar sig för dem. Be för … våra styresmän, för våra borgmästare, för dem som har politiskt inflytande där vi bor så att de gör det som blir bättre för oss alla och gör oss lyckligare och behagar vår himmelske Fader. Det är det vår förmån att kunna göra. Jag säger er att bönens kraft är något som inte kan mätas.¹³

Familjebön skapar enighet i familjen.

Vi [som familjemedlemmar] ser inte alltid saker och ting på samma sätt. Män resonerar inte alltid på samma sätt som hustrun gör och tvärtom, men om ni ber tillsammans med en uppriktig önskan om att vara eniga så säger jag er att ni kommer att vara överens om allt som är viktigt.

Jag såg … på en affischtavla: ”Den familj som ber tillsammans förblir tillsammans.” Jag vet inte vem satte upp den, men vad jag vill säga är att om ni funderar över det här ett ögonblick så inser ni att det är sant. Jag uppmanar er att be tillsammans till Herren, och med det menar jag inte att läsa böner … att upprepa något om och om igen, utan öppna er själ för Herren som män och fäder i era hem, och be er hustru och era barn att vara med. Låt dem delta. Då finns det en kraft i ert hem som man känner när man kommer dit.¹⁴

Som en av dem som Herren har bett undervisa vädjar jag till er att ställa era hus i ordning. Ta inte alltför mycket för givet. Låt er inte förledas till att ta del av världens dårskaper. Beskydda era familjer på varje upptänkligt sätt. Förena dem med bönens kraft … Vilken kraft bönen har att hålla oss på det eviga livets väg och föra oss till det celestiala riket!¹⁵ [Se förslag 5 längre ner på den här sidan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna V–VII för ytterligare hjälp.

Lägg märke till i avsnittet ”Ur George Albert Smiths liv” (sidorna 89–91) hur president Smiths tidiga upplevelser av bönen påverkade honom livet ut. Vad finns det för effektiva sätt att undervisa barn om bönens kraft?
Gå igenom berättelsen om den nioårige pojken (sidorna 92–93). Varför upplever vi inte alltid våra böner som ett samtal ansikte mot ansikte med vår himmelske Fader? Fundera på vad du kan göra i dina personliga böner för att känna hans närvaro oftare.
När du funderar över president Smiths lärdomar på sidorna 93–94, tänk då på ett tillfälle då du kände dig manad att be om något särskilt. Vad skulle du säga till någon som har en känsla av att hans eller hennes böner inte besvarats?
Fundera över president Smiths yttrande: ”Om vi inte ber går vi miste om det skydd som bönen ger” (sidan 95). På vilka sätt har du upplevt bönens kraft och skydd? Överväg att vittna om bönens kraft för dem du besöker som hemlärare eller besökslärare.
President Smith sade att bönen ”håll[er] oss på det eviga livets väg” (längre upp på den här sidan). Varför tror du att det är så? Vad kan familjer göra för att se till att de konsekvent ber tillsammans? Fundera på vad du kan göra så att enskild bön får större betydelse i ditt liv.

Skriftställen: Matteus 6:7–13; 7:7–11; 2 Nephi 4:35; Alma 34:18–27; 37:37; 3 Nephi 18:20–21; Läran och förbunden 88:63–64

Undervisningstips: ”Därför är det eleven som måste aktiveras. När en lärare ställer sig i rampljuset och blir den stora stjärnan, när det bara är han som talar och på andra sätt tar över all aktivitet, är det nästan säkert att han förhindrar elevernas inlärning” (Asahel D. Woodruff, i Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 61).

”Det är en underbar välsignelse vi har … att kunna lita på gudomlig vägledning, att ha orubblig tro på en personlig Gud som är intresserad av oss och som hör och besvarar våra böner.”

”Vi bör stå vår himmelske Fader så nära att vi, när vi böjer knä för honom, vet att det vi ber om behagar honom.”

”Beskydda era familjer på varje upptänkligt sätt. Förena dem med bönens kraft.”