När Herrens nattvard nu vi tar
Genom att ta sakramentet får vi en helig stund på en helig plats.
För ett par år sedan hade jag tillfälle att besöka religionsinstitutet i Logan i Utah. Byggnaden där institutet höll till hade nyligen renoverats. Jag fick veta att arbetarna som tog bort den gamla talarstolen från kapellet hade upptäckt några hyllor som hade byggts för. När de frilade dem fann de en sakramentsbricka. Den måste ha varit gammal, för sakramentsmuggarna var av glas. Som ni ser här monterade man en av dessa glasmuggar och gav den till mig — förmodligen därför att jag var den ende som var gammal nog att minnas den tid när man använde glasmuggar.
När jag såg glasmuggen fylldes mitt sinne av angenäma minnen. Sakramentsmuggar av glas användes vid den tiden när jag fyllde tolv, en ytterst viktig milstolpe i mitt liv. Mitt tolvårsdag råkade infalla på en söndag. I många år hade jag iakttagit hur diakonerna delade ut sakramentet och sett fram emot den dag när jag skulle få välsignelsen att ta emot det aronska prästadömet och ha den förmånen.
När den dagen slutligen kom blev jag ombedd att komma tidigare till kyrkan och träffa broder Ambrose Call, andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Broder Call visade in mig i ett klassrum och bad mig be en bön. Sedan slog han upp skrifterna och läste kapitel 13 i Läran och förbunden för mig:
”I Messias’ namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse. Detta skall ej åter borttagas från jorden, förrän Levis söner ånyo offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.”
Broder Call bad mig sedan kommentera detta kapitel. Min förklaring var säkert inte fullständig, så broder Call tog sig tid att förklara för mig vad det innebar att bära det heliga prästadömet. Genom att vara värdig att bära prästadömet var jag berättigad att använda den makt som Gud delegerar till människan. Den som värdigt bär prästadömet kan rättmätigt utföra de förordningar som Gud har föreskrivit för människosläktets frälsning. Denna myndighet kommer direkt från Frälsaren själv genom en obruten linje av prästadömsbärare.
Broder Calls intervju med mig måste ha varit tämligen godtagbar, för jag fördes in till diakonernas kvorummöte. Där lade biskopsrådet händerna på mitt huvud och biskopen, som just då råkade vara min far, förlänade mig det aronska prästadömet och ordinerade mig till diakonens ämbete. Jag godkändes även av de andra diakonerna som medlem av deras prästadömskvorum.
På sakramentsmötet den kvällen fick jag mitt första tillfälle att utöva prästadömets nycklar genom att dela ut sakramentet till medlemmarna i vår församling. Sakramentet fick en ny innebörd för mig den dagen. När jag såg brickan vandra bänkraderna fram lade jag märke till att inte alla medlemmar i kyrkan nalkades sakramentet med samma inställning. Somliga tycktes ta sakramentet som om det vore en vanesak, men det fanns många, många som tog emot sakramentet med djup vördnad.
Under årens lopp har jag liksom ni alla varit närvarande vid många sakramentsmöten, och för mig är de mer än bara ännu ett möte. Genom att ta sakramentet får vi en helig stund på en helig plats. Vi gör det i enlighet med den befallning Herren gav oss i kapitel 59 i Läran och förbunden:
”På det att du må hålla dig mera fullkomligt obefläckad av världen skall du gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag” (v 9).
Från begynnelsen, innan världen organiserades, lade Gud fram en plan varigenom han skulle erbjuda välsignelser åt sina barn enligt hur de lydde hans bud. Men han förstod att vi ibland skulle distraheras av världsliga ting och behöva regelbundna påminnelser om våra förbund och hans löften.
Ett av de första buden som gavs åt Adam var att han skulle tillbe Herren och offra förstlingarna i sina hjordar som offer åt honom. Den förordningen gavs för att påminna folket om att Jesus Kristus skulle komma till världen och slutligen frambära sig själv som offer.
”Och Adam åtlydde Herrens befallningar.
Och många dagar därefter uppenbarade sig en Herrens ängel för Adam och sade: Varför offrar du offer åt Herren? Och Adam sade till honom: Jag vet ej, endast att Herren befallt mig.
Då talade ängeln och sade: Detta är en sinnebild på offret av Faderns Enfödde, som är full av nåd och sanning.” (Moses 5:5–7)
Från den dagen till vår Frälsares dagar, befalldes vår himmelske Faders barn att frambära offer. Detta bruk upphörde med Frälsarens försoningsoffer. Kvällen innan Frälsaren fullbordade det offret inrättade han Herrens nattvards sakrament för att hjälpa oss minnas honom och den försoning han utförde för hela människosläktet. I den forntida offerlagen och i sakramentet hjälper Herren oss se till att vi inte glömmer hans löften och kravet att vi ska följa honom och lyda hans vilja.
I Nya testamentet finns en skildring av hur Herren delade ut sakramentet till sina lärjungar. Den står i Matteus, i tjugosjätte kapitlet:
”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ’Tag och ät. Detta är min kropp.’
Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ’Drick alla av den.
Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse’” (v 26–28).
I tredje Nephi, kapitel 18 i Mormons bok får vi en detaljerad skildring av hur Frälsaren delade ut sakramentet till nephiterna:
”Och det begav sig, att Jesus befallde sina lärjungar att bära fram bröd och vin till honom.
Medan de voro borta för att hämta bröd och vin, befallde han mängden att sätta sig ned på marken.
När lärjungarna kommo med bröd och vin, tog han brödet och bröt det och välsignade det och gav sina lärjungar och befallde dem att äta.
När de hade ätit och voro mättade, befallde han att de skulle giva mängden därav.
Och när mängden hade ätit och blivit mättad, sade han till lärjungarna: Se, en av eder skall bliva ordinerad, och honom vill jag giva fullmakt att bryta brödet och välsigna det och utdela det ibland dem som tillhöra min kyrka, åt alla dem som tro och bliva döpta i mitt namn.
Detta skolen I alltid iakttaga att göra, på samma sätt som jag har gjort, på samma sätt som jag har brutit brödet och välsignat det och givit det åt eder.
Detta skolen I göra till åminnelse av min lekamen, som jag har visat eder. Det skall vara ett vittne för Fadern, att I alltid kommen ihåg mig. Om i alltid kommen ihåg mig, skolen I hava min Ande hos eder.
När han hade sagt dessa ord, befallde han sina lärjungar att taga av vinet i kalken och dricka därav och att de även skulle giva åt mängden och låta dem dricka därav.
De gjorde så och drucko därav och blevo mättade, och de gåvo åt mängden och de blevo mättade.
När lärjungarna hade gjort detta, sade Jesus till dem: Välsignade ären I för vad I haven gjort, ty detta är att hålla mina bud, och det betygar för Fadern, att I ären villiga att göra det som jag har befallt eder” (v 1–10).
Hans föreskrifter är tydliga: att vi ska vara villiga att göra det som han har befallt oss. Det är förvisso att vänta sig att vi i vår tid på nytt skulle få befallningen att ta del av sakramentet. I Läran och förbunden står det:
”Det är rådligt att kyrkan ofta kommer tillsammans för att deltaga av brödet och vinet till Herren Jesu åminnelse.” (L&F 20:75)
Syftet med att ta sakramentet är naturligtvis att förnya de förbund vi ingått med Herren.
Äldste Delbert L Stapley undervisade om detta när han sade följande om förbund:
”Jesu Kristi evangelium är ett förbund mellan Gud och hans folk … När vi döps av en bemyndigad Guds tjänare sluter vi förbund att göra Guds vilja och lyda hans bud … Genom att ta sakramentet förnyar vi alla förbund som vi ingått med Herren och lovar att ta på oss hans Sons namn och alltid minnas honom och hålla hans bud.” (Conference Report, okt 1965, s 14)
Sakramentet är en av de heligaste förordningarna i kyrkan. Att värdigt ta sakramentet ger oss möjlighet att växa andligen.
Jag minns att när jag var barn så spelades vacker musik medan sakramentet utdelades. Bröderna bad oss att upphöra med det bruket därför att vårt sinne koncentrerade sig på musiken i stället för på vår Herres och Frälsares försoningsoffer. När sakramentet utdelas lägger vi bort världen. Det är en stund för andlig förnyelse då vi tänker på den djupt andliga innebörden i den förordning som erbjuds oss var och en personligen. Om vi tog lätt på sakramentet, skulle vi förlora möjligheten till andlig utveckling.
Äldste Melvin J Ballard sade en gång:
”Jag vittnar om att sakramentets utdelande åtföljs av en anda som värmer själen från topp till tå. Man känner hur andens sår läks och bördan lättas. Tröst och glädje ges den själ som är värdig och verkligen önskar ta till sig denna andliga föda.” (”The Sacramental Covenant”, Improvement Era, okt 1919, s 1027)
När vi värdigt tar del av sakramentet minns vi vår Herres och Frälsares offer, att han gav sitt liv och tog på sig världens synder så att vi skulle kunna få odödlighetens välsignelse. Vi tar på oss vår Frälsares namn och lovar att alltid minnas honom och att hålla hans bud — det vill säga ”leva av varje ord, som utgår från Guds mun”. (L&F 84:44)
Föräldrar, ni har ansvaret att undervisa er familj om vikten att vara närvarande vid sakramentsmötet varje vecka. Det bör vara en regelbunden vana i familjen. Varje familj behöver den tiden till att förnya beslutet att leva efter evangeliet i enlighet med Frälsarens lära. Familjer som har förberett sig på rätt sätt är vördnadsfulla under sakramentsmötet och tacksamma för möjligheten att ta del av de heliga emblemen.
Jag minns något som vår familj upplevde på en semesterort. Eftersom vi skulle stanna där över söndagen planerade vi att gå på ett sakramentsmöte i ett kapell i närheten. Det gjorde också hundratals andra på semesterorten. Kapellet var överfullt. Innan mötet började inbjöd biskopen alla diakoner som var värdiga och lämpligt klädda att delta i utdelningen av sakramentet. Ett tillräckligt stort antal diakoner i vit skjorta och slips steg fram för att få anvisningar om hur de skulle hantera en sådan stor församling. Förordningen utfördes vördnadsfullt och effektivt. När jag iakttog församlingen såg jag att många var djupt rörda av den anda som rådde under mötet.
När vi hade återvänt till semester-orten lade vi märke till en påtaglig skillnad i aktiviteter den dagen jämfört med vardagarna. Båtarna förblev förtöjda, så gott som ingen badade i sjön och alla var söndagsklädda. Dessa familjer såg Herrens löfte gå i uppfyllelse: genom att gå till bönehuset på hans heliga dag och förnya förbundet att lyda buden kunde de hålla sig mera fullkomligt obefläckade av världen. (Se L&F 59:9.)
Må en ökad vördnad för sabbaten ingjutas i var och en av oss. Må vi allt bättre förstå den speciella välsignelse det är att ta del av sakramentet och inse dess betydelse i vårt liv. Må vi alltid minnas honom och hålla de bud som han har gett oss för att uppfylla syftet med vårt liv och hoppet om kommande evigheter. Detta är Herrens verk som vi är engagerade i. Gud lever. Jesus är Kristus, världens Frälsare. Vi har förmånen att vara en del av denna underbara evangelieplan, av vilken sakramentet är en så viktig del. I Jesu Kristi namn, amen.