Fasta i tron
Låt oss besluta oss här och nu för att gå på den raka vägen som leder oss hem till allas vår Fader.
För många år sedan förde ett uppdrag mig till de vackra Tongaöarna där jag hade förmånen att få besöka en av kyrkans skolor, Liahona High School. Där undervisas våra ungdomar av lärare som har tron gemensam med dem och skolar deras sinne och förbereder dem för livet. När jag kom in i ett klassrum lade jag märke till hur barnen lyssnade hänfört till sin infödde lärare. Läroböckerna låg hopslagna på bänkarna. I handen höll han ett märkligt fiskedrag som tillverkats av en rund sten och stora snäckskal. Det var, fick jag veta, en maka-feke eller bläckfiskfälla. I Tonga anses bläckfisk vara en delikatess.
Läraren förklarade att fiskare i Tonga glider över revet, paddlar sina utriggarkanoter med ena handen och dinglar en maka-feke över relingen med den andra. Bläckfisken störtar fram ur sitt gömställe i klippan och griper tag i draget i tron att det är en efterlängtad munsbit. Bläckfiskens grepp är så fast och dess instinkt att inte släppa det kostbara bytet så orubblig att fiskarna kan rycka upp bläckfisken i kanoten.
Det var en lätt övergång för läraren att framhålla för de ivriga, storögda ungdomarna att den onde — satan — har förfärdigat så kallade maka-feke för att snärja intet ont anande personer och ta deras öde i besittning.
I dag är vi omgivna av de maka-feke som den onde lockar oss med och med vilka han försöker förleda och sedan snärja oss. Har man väl gripit tag i en sådan maka-feke är det förskräckligt svårt — ibland näst intill omöjligt — att släppa greppet om den. För att gå säkra måste vi lära oss känna igen dem och sedan vara orubbliga i vår beslutsamhet att undvika dem.
Vi har ständigt omoralens maka-feke inför oss. Vart vi än vänder oss möter vi människor som försöker få oss att tro att det som en gång ansågs omoraliskt nu är acceptabelt. Jag tänker på skriftstället: ”Ve dem som kalla ont gott och gott ont, vilka göra mörker till ljus och ljus till mörker.”1 Sådan är omoralens maka-feke. Vi påminns i Mormons bok om att kyskhet och dygd är dyrbarare än allt annat.
När vi frestas ska vi komma ihåg aposteln Paulus kloka råd: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.”2
Den onde lockar oss också med pornografins maka-feke. Han vill få oss att tro att det inte skadar någon att titta på pornografi. Hur passande är inte Alexander Popes klassiker i det sammanhanget, An Essay on Man:
Lasten är ett vidunder så rysligt
att ett ögonkast räcker för att avsky honom.
Men har vi väl vant oss vid hans anblick
börjar vi fördra, sedan ömka och sedan omfamna.3
Somliga förlag och tryckerier prostituerar sina tryckpressar genom att dagligen trycka pornografi i miljon-upplagor. De skyr inga kostnader för att producera en produkt som de vet kommer att läsas om och om igen. En av de mest tillgängliga källorna till pornografi i dag är Internet, där man kan starta datorn och genast ha oräkneliga sajter med pornografi till hands. President Gordon B Hinckley har sagt: ”Jag är rädd att detta pågår i några av era hem. Det är ondskefullt. Det är oanständigt och orent. Det är lockande och vanebildande. Det leder till undergång lika säkert som något annat i denna värld. Det är vidrig orenhet som gör exploatörerna rika och offren fattiga.”4
Besudlad är även filmproducenten, programmakaren eller underhållaren som främjar pornografi. Borta är forna tiders återhållsamhet. Idag eftersträvas så kallad realism, vilket har lett till att vi är omges av denna slipprighet.
Undvik varje antydan till pornografi. Den gör anden okänslig och undergräver samvetet. Läran och förbunden lär oss: ”Det som icke uppbygger är icke av Gud, utan det är mörker.”5 Sådan är pornografin.
Nu till drogernas maka-feke, däribland alkohol. Har man en gång gripit tag i denna maka-feke är det särskilt svårt att avstå från den. Droger och alkohol förmörkar tanken, tar bort hämningar, bryter ner familjer, krossar drömmar och förkortar liv. De finns överallt, och de placeras avsiktligt i sårbara ungdomars väg.
Var och en av oss har en kropp som en kärleksfull himmelsk Fader har anförtrott oss. Vi har befallts att ta hand om den. Kan vi medvetet missbruka eller skada vår kropp utan att hållas ansvariga? Nej, det kan vi inte! Aposteln Paulus sade: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? …
Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”6 Må vi hålla vår kropp — vårt tempel — i form och ren, fri från skadliga ämnen som förstör vårt fysiska, psykiska och andliga välbefinnande.
Den sista maka-feke som jag vill tala om i dag är en som kan krossa vår självaktning, förstöra relationer och försätta oss i förtvivlade omständigheter. Det är stora skulders maka-feke. Människan har en benägenhet att vilja ha sådant som ger anseende och inflytande. Vi lever i en tid när det är lätt att låna pengar. Vi kan köpa nästan allt vi kan önska oss bara genom att använda kreditkort eller ta ett lån. Särskilt populära är lån med huset som säkerhet, där man kan låna en summa pengar som motsvarar det egna kapitalet i huset. Vad vi kanske inte inser är att ett lån på hemmet är detsamma som ytterligare en inteckning. Räkenskapens dag kommer om vi ständigt lever över våra tillgångar.
Mina bröder och systrar, undvik filosofin att gårdagens lyx har blivit dagens nödvändigheter. De är inte nödvändigheter såvida inte vi gör dem till det. Många skuldsätter sig på lång sikt och upptäcker sedan att förutsättningarna förändras: människor blir sjuka eller oförmögna att arbeta, företag går omkull eller skär ner på personal, naturkatastrofer inträffar. Av många olika skäl kan man kanske inte längre betala stora lån. Vår skuld blir ett damoklessvärd som hänger över vårt huvud och hotar att förgöra oss.
Jag uppmanar er att leva inom era tillgångar. Man kan inte spendera mer än man tjänar och förbli skuldfri. Jag lovar er att ni då blir lyckligare än ni skulle vara om ni ständigt oroade er över hur ni ska klara nästa betalning på ett lån som inte var nödvändigt. I Läran och förbunden står det: ”Betala den skuld du ådragit dig … Frigör dig från träldomen.”7
Det finns naturligtvis otaliga andra maka-feke som den onde lockar med för att leda oss bort från rättfärdighetens väg. Men vår himmelske Fader har gett oss livet och med det förmågan att tänka, att överlägga och att älska. Vi har kraften att motstå varje frestelse och förmågan att besluta vilken väg vi ska gå och åt vilket håll. Vårt mål är Guds celestiala rike. Vår avsikt är att gå rakt mot det målet, utan avvikelser.
Åt alla som vandrar på livets väg ger vår himmelske Fader rådet: Akta er för omvägarna, fallgroparna och fällorna. Skickligt kamouflerade maka-feke är listigt placerade och de lockar oss att gripa tag i dem och förlora det som vi mest av allt önskar. Låt er inte luras. Stanna upp och be. Lyssna till den milda och stilla rösten som till djupet av vår själ talar Mästarens vänliga inbjudan: ”Kom … och följ mig.”8 Genom att göra det vänder vi oss ifrån död och undergång och finner lycka och evigt liv.
Ändå finns det de som inte hörsammar, som inte vill lyda, som lyssnar till den ondes lockelser, som fattar tag i dessa maka-feke tills de inte längre kan släppa taget, tills allt är förlorat. Jag tänker på den mäktige kardinal Wolsey. William Shakespeares ymniga penna beskrev den majestätiska höjd, den maktens topp som kardinal Wolsey besteg. Samma penna berättade hur principer urholkades av fåfänga ambitioner, av egennytta, av krav på anseende och inflytande. Sedan följde den tragiska nedgången, den smärtsamma veklagan av en som hade vunnit allt och sedan förlorat allt.
Till sin trofaste tjänare Cromwell säger kardinal Wolsey:
O Cromwell, Cromwell, om jag tjänat Gud
Med hälften av det nit jag ägnat kungen,
Han hade icke på min ålderdom
Mig kastat naken ut för oväns hand.9
Det inspirerade mandat som skulle ha lett kardinal Wolsey till trygghet grusades av strävan efter makt och anseende, rikedom och ställning. Likt andra före honom, och likt många som ska komma, föll kardinal Wolsey.
Långt tidigare sattes en Guds tjänare på prov av en ogudaktig kung. Med hjälp av himmelsk inspiration uttydde Daniel skriften på väggen för kung Belsassar. Daniel erbjöds belöningar — en kunglig skrud och en guldkedja — men sade: ”Behåll dina gåvor och ge dina belöningar åt någon annan.”10
Darejaves, en senare kung, hedrade också Daniel och upphöjde honom till en ställning av högsta rang. Sedan följde massans avund, furstarnas svartsjuka och ärelystna mäns intriger.
Genom bedrägeri och smicker fick man kung Darejaves att underteckna en förordning som påbjöd att alla som bad till någon annan än kungen, vare sig till gud eller människa, skulle kastas i lejongropen. Det blev förbjudet att be. I sådana frågor lät sig Daniel inte ledas av en jordisk kung utan av himlens och jordens Konung, sin Gud. Ertappad i sina dagliga böner fördes Daniel inför kungen. Motvilligt uttalades domen. Daniel skulle kastas i lejongropen.
Jag älskar följande skildring i Bibeln:
”På morgonen när det blev ljust steg kungen upp och skyndade till lejongropen.
”När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst … ’Daniel … har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?’
Då svarade Daniel kungen …
’Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig.’ …
Då blev kungen mycket glad … Daniel [togs upp] ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud.”11
I nödens stund skänkte Daniels beslutsamhet att vara trofast gudomligt beskydd och en trygg fristad.
Historiens ur, likt sanden i timglaset, mäter tidens gång. En ny rollbesättning står på livets scen. Vår tids problem tornar hotfullt upp sig framför oss. Omgivna av nutidens svårigheter riktar vi blicken mot himlen för att få den osvikliga vägledning vi behöver för att kunna ta ut och följa en klok och säker kurs. Vår himmelske Fader avslår inte vår vädjan.
När jag tänker på rättfärdiga personer kommer jag osökt att tänka på Gustav och Margarete Wacker. Låt mig beskriva dem. Jag träffade paret Wacker för första gången 1959 när jag kallades att presidera över Canadamissionen. De hade emigrerat till Kingston i Ontario från sitt hemland Tyskland.
Broder Wacker livnärde sig som frisör. De levde i knappa omständigheter men han och syster Wacker betalade alltid mer än en tiondel i tionde. Som grenspresident påbörjade broder Wacker en missionärsfond, och i flera månader var han den ende som bidrog till den. När det fanns missionärer i staden tog broder och syster Wacker sig an dem och bjöd dem på mat, och missionärerna lämnade aldrig deras hem utan att ha fått något materiellt bidrag till sitt arbete och sitt väl.
Gustav och Margarete Wackers hem var ett himmelrike. De hade inte välsignats med barn, men de var som mor och far för sina många besökare från kyrkan. Lärda och belevade män och kvinnor sökte upp dessa ödmjuka och olärda Guds tjänare och skattade sig lyckliga om de fick tillbringa en timme i deras närhet. Broder och syster Wacker såg alldagliga ut, talade stapplande engelska och var aningen svåra att förstå, deras hem var anspråkslöst. De hade varken bil eller tv eller något av det som världen vanligtvis lägger märke till. Men de trofasta kom till deras dörr för att få uppleva den ande som rådde där.
I mars 1982 kallades broder och syster Wacker att verka som tempeltjänare på heltid i templet i Washington D C i Förenta staterna. Den 29 juni 1983, medan de fortfarande verkade som tempeltjänare, somnade broder Wacker stilla in med sin älskade hustru vid sin sida och gick för att få sin eviga belöning. Det Gud sade stämmer in på dem: ”Jag skall ära dem som ärar mig.”12
Mina bröder och systrar, låt oss besluta oss här och nu för att gå den raka vägen som leder oss hem till allas vår Fader så att vi må få det eviga livets gåva — ett liv i vår himmelske Faders närhet. Om det finns något ni behöver ändra på eller rätta till för att få den gåvan, uppmuntrar jag er att göra det nu.
För att citera en välbekant psalm, må vi alltid vara
Fasta i tron våra fäder förfäktat,
trogna den sak, varför helgon försmäktat.
Åt Herrens lag, var natt och dag
skola vi ägna vart andetag.13
Att vi var och en må göra det är min enkla bön, i Jesu Kristi namn, amen.