”Det blev helt som trasigt var”
När Herren säger till de fattiga i anden: ”Kom till mig”, så menar han att han vet vägen ut och att han vet vägen upp.
De första ord som Jesus uttalade i sin majestätiska bergspredikan var riktade till de bekymrade, de missmodiga och de nedslagna. ”Saliga är de som är fattiga i anden”, sade han, ”dem tillhör himmelriket.”1 Vare sig ni är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga eller befinner er bland de tiotusentals åhörare denna morgon som inte tillhör vår tro, så talar jag till dem som brottas med personliga prövningar och familjeproblem, till dem som kämpar med konflikter i hjärtats ensamma skyttegrav, till dem som försöker hålla tillbaka en flodvåg av förtvivlan som ibland översvämmar själen likt en tsunami. Jag vill särskilt tala till er som tycker att ert liv är i spillror och till synes omöjligt att reparera.
Jag erbjuder alla sådana det säkraste och härligaste botemedlet jag känner till. Det består av världens Frälsares eget stridsrop. Han yttrade det i början av sin verksamhet och han yttrade det i slutet. Han sade det till de troende och han sade det till dem som inte var så säkra. Han sade det till alla, vad de än hade för personliga problem:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.”2
De inledande orden i detta löfte, ”kom till mig”, är ytterst viktiga. De är nyckeln till den frid och ro vi söker. När den uppståndne Frälsaren predikade vid templet för nephiterna i den nya världen, började han med orden: ”Saliga äro de i anden fattiga, som komma till mig, ty dem hör himmelriket till.”3
När Andreas och Johannes först hörde Kristus tala, blev de så berörda att de följde efter honom när han lämnade folkhopen. Kristus kände att någon följde honom och vände sig om och frågade de två männen: ”Vad söker ni?” De svarade: ”Var bor du?” Och Kristus sade: ”Kom och se!” Nästa dag fann han en lärjunge till, Filippus, och sade till honom: ”Följ mig!”4 Endast en kort tid därefter kallade han formellt Petrus och de andra nya apostlarna med samma inbjudan. Kom, ”följ mig”,5 sade han.
Det verkar helt tydligt att det väsentliga i vår plikt och det grundläggande kravet i vårt jordeliv är inkapslade i dessa korta ord från ett flertal scener i Frälsarens jordiska verksamhet. Han säger till oss: ”Lita på mig, lär av mig, gör det jag gör. När du går dit där jag går”, säger han, ”kan vi tala om vart du är på väg, och om problemen i ditt liv och de bekymmer du har. Om du följer mig, ska jag leda dig ut ur mörkret”, lovar han. ”Jag ska besvara dina böner. Jag ska ge din själ vila.”
Mina kära vänner, jag känner inte till något annat sätt att lyckas eller att vara trygg mitt i livets många fallgropar och problem. Jag känner inte till något annat sätt att bära våra bördor eller att finna det som Jakob i Mormons bok kallade ”den lycksalighet, som är beredd för de heliga”.6
Så hur kommer man till Kristus som svar på denna ständigt upprepade inbjudan? Skrifterna ger oss talrika exempel och tillvägagångssätt. Ni känner mycket väl till de mest grundläggande. Det lättaste och första sättet innebär helt enkelt vårt hjärtas önskan, den mest elementära trosform vi känner till. ”Om I icke kunnen göra mera än att önska att tro”, säger Alma, ”och utöva en smula tro … [och] giva [bara lite] rum”7 åt Guds löften att slå rot — så är det tillräckligt till att börja med. Att bara ha en smula tro — att bara hoppas på det vi ännu inte ser i vårt liv, men som ändå är verkligt8 — detta enkla steg, när vi koncentrerar oss på Herren Jesus Kristus, har alltid varit och kommer alltid att vara hans eviga evangeliums första princip, det första steget ut ur förtvivlan.
För det andra måste vi ändra det vi kan ändra när det gäller det som delvis kan utgöra problemet. Med andra ord måste vi omvända oss, det kanske mest hoppfulla och uppmuntrande ordet som finns i den kristna vokabulären.
Vi tackar vår himmelske Fader för att vi tillåts förändra oss. Vi tackar Jesus för att vi kan förändra oss, vilket vi till sist endast kan göra med deras gudomliga hjälp.
Förvisso är inte allt vi kämpar med en följd av våra gärningar. Ofta är det följden av andras gärningar eller helt enkelt livets händelser. Men det som vi kan ändra på borde vi ändra på, och resten måste vi förlåta. På det sättet blir vår tillgång till Frälsarens försoning lika obehindrad som vi i vår ofullkomlighet kan göra den. Därefter tar han över.
För det tredje försöker vi ta på oss hans identitet på så många sätt som möjligt, och först tar vi på oss hans namn. Detta namn ges formellt via förbund genom evangeliets frälsande förordningar. Dessa inleds med dop och avslutas med tempelförbunden, och däremellan finns det många andra, till exempel sakramentet, vilka tjänar som ytterligare välsignelser och påminnelser i vårt liv. Nephi undervisade sitt folk om budskapet vi ger er denna morgon. Han sade: ”Följen Sonen med hjärtats fulla föresats, … med … ett verkligt uppsåt, … [tagen] Kristi namn på eder … Gören därför det jag har sagt eder, [som] jag sett [att] eder Herre och Återlösare [ska] göra.”9
När vi följer dessa mycket grundläggande lärdomar, öppnar sig härliga kontakter med Kristus på mångfaldiga sätt: att be och fasta och meditera över hans avsikter, att njuta av skrifterna och tjäna andra, att ge ”hjälp[ åt] de svaga, upplyft[a] de slappnande händerna och styrk[a] de matta knäna”.10 Och framför allt att älska med ”Kristi rena kärlek”, gåvan som ”[aldrig] förgår”, som ”fördrager allt, tror allt, hoppas allt [och] uthärdar allt”.11 Med detta slags kärlek inser vi snart att våra dagar innehåller mängder av vägar som leder till Mästaren och att varje gång vi sträcker oss ut mot honom, oavsett hur kraftlöst det sker, upptäcker vi att han ivrigt försöker nå oss. Så vi tar några steg, vi strävar, vi söker och vi ger aldrig upp.12
Min önskan idag är för oss alla — inte bara för dem som är ”fattiga i anden” utan för oss alla — att på ett personligare och direktare sätt uppleva Frälsarens föredöme. Ibland söker vi efter himlen på ett alltför krokigt sätt, då vi koncentrerar oss på program eller historia eller andras upplevelser. Dessa saker är viktiga men inte lika viktiga som personliga upplevelser, sant lärjungeskap samt styrkan som kommer av att personligen ha upplevt majestätet i hans beröring.
Kämpar du med missbrukets demoner — tobak eller droger eller hasardspel eller den ondskefulla farsoten pornografi? Har du problem i äktenskapet eller är ditt barn i fara? Är du förvirrad över din könsidentitet eller vill du ha större självkänsla? Står du — eller någon du håller kär — inför sjukdom eller depression eller död? Vilka andra steg du än måste ta för att lösa dessa problem, kom först till Jesu Kristi evangelium. Förlita dig på himlens löften. I detta hänseende är Almas vittnesbörd mitt vittnesbörd: ”Jag vet väl”, säger han, ”att var och en som sätter sin lit till Gud skall få bistånd i sina prövningar, sina bekymmer och sina lidanden”.13
Denna förtröstan på Guds barmhärtiga natur är själva kärnan i det evangelium som Kristus lärde ut. Jag vittnar om att Frälsarens försoning inte bara lyfter bort våra synder, utan också bördan av besvikelser och bedrövelser, våra hjärtesorger och vårt missmod.14 Det var från början meningen att förtröstan på sådan hjälp skulle ge oss både ett skäl och ett sätt att förbättra oss, en motivering till att lägga ner våra bördor och ta emot vår frälsning. Det kan och kommer att finnas gott om svårigheter i livet. Men den själ som kommer till Kristus, som känner hans röst och strävar efter att göra som han gjorde, finner en styrka, som det står i psalmen, ”[större än sin egen]”.15 Frälsaren påminner oss om att han har upptecknat oss på sina händer.16 Med tanke på korsfästelsens och försoningens ofattbara kostnad, kan jag lova er att han inte tänker vända oss ryggen nu. När Herren säger till de fattiga i anden: ”Kom till mig”, så menar han att han vet vägen ut och att han vet vägen upp. Han vet eftersom han redan gått den. Han känner vägen eftersom han är vägen.
Bröder och systrar, vilka svårigheter ni än brottas med, snälla ni, ge inte upp, och snälla ni, var inte rädda. Det har alltid rört mig att när broder Bryant S Hinckleys son åkte ut som missionär till England, gav han den unge Gordon en avskedskram och smög till honom en liten handskriven lapp med bara fem ord från Markus femte kapitel: ”Var inte rädd. Tro endast.”17 Jag tänker också på den natten när Kristus skyndade sig att hjälpa sina skrämda apostlar, då han ropade till dem medan han gick på vattnet: ”Det är jag. Var inte rädda.” Petrus utropade: ”Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.” Det svar Kristus gav honom är alltid detsamma varje gång: ”Kom”, sade han. Petrus, impulsiv som han var, hoppade genast över båtkanten och ut på det upprörda vattnet. Så länge han fäste ögonen på Herren kunde vinden härja med håret och vattenskummet göra honom dyblöt, men allt var väl — han gick mot Kristus. Först när hans tro vacklade och rädslan tog överhanden, först när han tog bort blicken från Mästaren för att se på de rasande vågorna och det hotande svarta djupet nedanför, först då började han sjunka. Med förnyad rädsla utropade han: ”Herre, hjälp mig!”
Det var säkert med en viss sorg som Mästaren över alla problem och all fruktan, han som är lösningen till all modfälldhet och besvikelse, räckte ut sin hand och grep tag i den drunknande lärjungen med den milda tillrättavisningen: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”18
Om du är ensam, var förvissad om att du kan finna tröst. Om du är modfälld, var förvissad om att du kan finna hopp. Om du är fattig i anden, var förvissad om att du kan få styrka. Om du är nedbruten, var förvissad om att du kan bli hel igen.
I Nasaret finns en liten gränd
som sandalklädda fötter beträtt.
Där bodde en gång, från himlen sänd,
snickaren från Nasaret.
Ofta i gränden man byborna såg
med en sak som de höll kär.
Där på bänken bredvid honom låg
allt trasigt man lämnat där.
Flickan dit sin trasiga docka tog,
en kvinnas stol blev lagad igen.
Mannen med ett ok, eller trasig plog,
bad: Säg, kan du laga den?”
Och alla saker man till honom bar
blev som nya igen.
Det blev helt som trasigt var,
snickaren var människornas vän.
Till snickaren kommer under årens lopp
med tunga steg till grändens krön
nedtyngda själar med föga hopp
att få svar på sin sorgsna bön:
”O, snickare från Nasaret,
kan du laga mitt brustna liv?
Ditt ok är milt och din börda lätt,
mig tröst, o Herre, giv.”
Tack vare hans kärleksfulla själ
har en hoppets dag nu grytt.
Det trasiga har han lagat väl
och allt har blivit nytt.
”O led mig genom jordiskt grus,
O led mitt hjärta rätt.
Fullkomna mig med sanningens ljus,
du snickare från Nasaret!”19
Må vi alla, särskilt de fattiga i anden, komma till honom och bli helbrägdagjorda, ber jag i Jesu Kristi namn, amen.