Växa upp åt Herren
Det krävs handlingskraftigt tjänande, även under svåra omständigheter, av dem som uppriktigt önskar ”växa upp åt Herren”.
För några månader sedan åkte jag bil med två modiga äldre kvinnliga missionärer. De var fast beslutna att hitta adressen till en församlingsmedlem i hjärtat av ett bostadsområde i en större stad i östra Förenta staterna. Jag satt i baksätet och höll andan medan bilens navigationssystem med jämna mellanrum skränade ”Fel håll, fel håll!” Oförskräckt fortsatte missionären som läste kartan att föreslå väg efter väg genom labyrinten av stadsgator tills vi slutligen hittade hem till den syster som de hade lovat undervisa i läsning och skrivning.
I sina handlingar och sin inställning förkroppsligade dessa enastående systrar något som är mycket mer än en spegling av deras levnadsår. De visade prov på sann andlig mognad.
Helaman, den store profeten i Mormons bok, namngav sina söner Nephi och Lehi efter deras föregångare, och ”de växte upp åt Herren”.1 Vare sig vi är unga eller gamla måste vi alla göra detta.
Tanken på att växa upp åt Herren är fängslande. Till skillnad från processen att växa upp fysiskt, mognar vi inte andligen förrän vi väljer, som aposteln Paulus uttryckte det, att ”[lägga] bort det barnsliga”.2
Dagliga böner och skriftstudier, och att hålla fast vid buden och de förbund som slöts vid dopet och i templet, utgör själva kärnan i att växa upp åt Herren. Vi lär oss att vandra på hans vägar när vi gör det som för oss närmare vår himmelske Fader och när vi lär våra barn och andra att också göra det. Vi ”[lägger] bort det barnsliga” när vi väljer att bli kristuslika och tjäna andra på det sätt han vill att vi ska göra.
När kyrkan organiserades i denna tidshushållning, förklarade Herren att de som ”genom dop [skola] upptagas i hans kyrka” är de som, bland annat, ”äro villiga att ikläda sig Jesu Kristi namn och äro beslutna att tjäna honom intill änden”.3 Det innebär att vi förblir ”ståndaktiga och orubbliga, alltid överflödande av goda gärningar”4 varje dag av vårt liv. Idag, när kyrkan växer i 170 länder över hela jorden, krävs handlingskraftigt tjänande, även under svåra omständigheter, av dem som uppriktigt önskar ”växa upp åt Herren”. Denna tillväxt i kyrkan innebär att många av oss kommer att få tillfällen att tjäna dem som är nyomvända.
Jag var med om ett minnesvärt exempel på handlingskraftigt tjänande till förmån för personer som evangeliet är nytt för, då jag följde med de där hängivna kvinnliga missionärerna — en av dem en änka som närmade sig åttio år, och den andra en ensamstående förälder i sextioårsåldern — som inte tänkte låta sig avskräckas av svängar åt fel håll. Jag bevittnade också ännu ett exempel på detta i samma församling.
Församlingen består av medlemmar i många olika åldrar, från en mängd olika länder, som alla har varierande ekonomi och olika lång erfarenhet i kyrkan. Flera av dem som har mest erfarenhet av kyrkan är par där båda arbetar på högre examina. De har krävande scheman och nybildade familjer.
Det jag såg var en ung mor som verkade som besökslärarinstruktör för nyomvända i församlingen. Medan hennes man tog hand om deras baby visade hon hängivet prov på kärleksfull omsorg om två afrikanska systrar. Denna omsorg innebar att hon inte bara undervisade dessa systrar om hur de skulle klara sig i ett nytt land utan också om hur de skulle kunna anpassa sig till sin nya religion.
Genom sitt exempel lärde hon dessa afrikanska systrar hur Herren vill att vi ska tjäna varandra. Aposteln Paulus ord beskriver på ett finstämt sätt vad det var jag såg i denna besökslärarinstruktörs agerande gentemot dessa nyomvända: ”[Vi] uppträdde … kärleksfullt ibland er … [Vi] ville … i innerlig kärlek ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva, eftersom ni hade blivit så kära för oss.”5 Vid varje träff kom denna unga instruktör med uppmuntran, en vänlig hjälpande hand och besöks-lärarnas budskap.
Med tiden förberedde systrarna besökslärarnas budskap tillsammans för att dela med sig av det i andra systrars hem. Genom att bedöma behov och tjäna på plats när de var ute blev de sanna hjälpföreningssystrar som vigt sina liv åt att lyfta, trösta och uppmuntra varandra. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna höra frasen ”hjärtan förenade i enighet och kärlek”6 utan att tänka på dessa tre glada, kärleksfulla kvinnor som genom att handlingskraftigt tjäna andra visade prov på vad det innebär att ”växa upp åt Herren”.
Ett annat sätt, förutom ståndaktigt och handlingskraftigt tjänande, varpå vi väljer att växa upp åt Herren är genom vår villighet att ”sträva framåt”7 i tro — även när vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Tänk på Nephis redogörelse för hur det var att få befallning om att bygga en båt. Han berättar om sina omständigheter:
”Och Herren talade till mig och sade: ’Du skall bygga en båt enligt den plan, som jag skall visa dig’ …
Jag sade: ’Herre, var skall jag gå för att finna malm att smälta, så att jag kan förfärdiga verktyg?’”8
Nephi ifrågasatte inte den uppgift som skulle utföras. Istället visade han i denna situation, liksom han tidigare gjort i andra, prov på denna mogna andliga insikt: ”Sålunda se vi, att Guds befallningar måste utföras. Om det nu så är, att människornas barn hålla Guds befallningar, så när han dem och styrker dem och förser dem med medel, varmed de kunna utföra det som han befallt dem.”9 Nephi såg sig helt enkelt om efter en lösning istället för att se på hindren i sin väg, för han visste — han visste — att i denna process, att växa upp åt Herren, så kunde och skulle Gud bistå honom med att följa varje bud han mottog.
I samma innerstadsförsamling lade jag märke till liknande tro i en biskops vänliga och kärleksfulla omsorg. Han spillde ingen tid på att förtvivla över de väldiga behoven hos ett ständigt växande antal nyomvända. Han strävade istället framåt genom att kalla samman de mer erfarna medlemmarna i de aronska och melkisedekska prästadömskvorumen för att hjälpa till att förbereda nyomvända från Afrika och Latinamerika för sina prästadömsansvar. De nyare bröderna undervisades om hur de skulle hålla brickorna när de delade ut sakramentet och hur de skulle knäböja och vördnadsfullt välsigna brödet och vattnet. Deras mer erfarna, ofta yngre, bröder övade på orden i sakramentsbönerna tillsammans med dem så att de skulle känna sig mer säkra på att uttala dem. Sedan samtalade alla bröderna tillsammans om denna viktiga prästadömsförordnings heliga natur.
Vi har alla haft upplevelser då vi varit tvungna att visa vår beslutsamhet att tjäna andra och vår villighet att sträva framåt i tro. När min make ringde till mig för att berätta att vår missionskallelse hade ändrats till ett krävande uppdrag i Afrika, svarade jag: ”Jag kan göra det. Jag tror att jag kan göra det.” Jag visade genom mina ord prov på min beslutsamhet att gå framåt i tro — och ännu en gång lita på att Herren skulle hjälpa mig. Jag visade min villighet att ”växa upp åt Herren”.
Precis som för den trofaste biskopen, de hängivna systrarna, och, skulle jag kunna intyga, i den fortlöpande processen att växa upp åt Herren, kommer det att krävas av oss att vi gör allt vi kan och i vissa fall till och med mer än vi vet hur vi ska göra. Utmaningarna kan vara överväldigande och vägen ibland okänd. Men trots oundvikliga svängar åt fel håll kan de som strävar efter att bli verkligt kristuslika, med ståndaktig beslutsamhet att tjäna andra och en villighet att sträva framåt i tro, komma att ge eko åt den stora andliga sanning som Nephi delade med sig av då han fullföljde sitt båtbygge: ”Jag bad ofta till Herren, varför han visade mig stora ting.”10 Tänk att få se ”stora ting”. Vilken gåva, vilken välsignelse för dem som valt att ”växa upp åt Herren”. Att vårt liv må präglas av kärleksfull omtanke och orubblig andlig mognad är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.