Vår heliga plikt som prästadömsbärare
Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att lyfta andra och ett tillfälle att välsigna andras liv.
För några år sedan närmade sig vår yngste son Clark sin tolvårsdag och han och jag var på väg ut från kyrkans administrationsbyggnad då president Harold B Lee kom fram och hälsade på oss. Jag nämnde för president Lee att Clark snart skulle fylla tolv år, varpå president Lee frågade honom: ”Vad händer när du fyller tolv?”
Det var ett sådant där tillfälle när en far ber om att hans son ska inspireras till att ge rätt svar. Utan att tveka sade Clark till president Lee: ”Jag blir ordinerad till diakon.”
Det var det svar jag bett om och president Lee ville höra. Sedan gav han vår son rådet: ”Kom ihåg att det är en stor välsignelse att bära prästadömet.”
Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att varje ung man som får prästadömet ska ära detta prästadöme och vara trogen det förtroende som ges när prästadömet förlänas. Må vi alla som bär Guds prästadöme veta vad vi tror på. Må vi i överensstämmelse med aposteln Petrus uppmaning alltid vara beredda ”att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”.1 Det kommer att finnas tillfällen för oss alla när vi kommer att uppfordras att förklara eller försvara vår tro. När det är dags att handla är det för sent att förbereda sig.
De flesta av er unga män kommer att få tillfälle att bära vittnesbörd när ni verkar som missionärer runtom i världen. Förbered er nu för denna underbara förmån.
Jag har upplevt många sådana tillfällen. Ett av dem inträffade för 21 år sedan, innan Tyska demokratiska republiken — eller Östtyskland som det brukar kallas — befriades från kommunistiskt herravälde. Jag var på besök hos den östtyske statssekreteraren Gysi. Vid den tidpunkten var vårt tempel i Freiberg och två eller tre möteshus i Östtyskland under uppförande. Minister Gysi och jag diskuterade en rad olika ämnen, däribland vårt världsomfattande byggnadsprogram. Då frågade han: ”Hur kan er kyrka vara så rik att ni har råd att uppföra byggnader i vårt land och runtom i världen? Var får ni era pengar ifrån?”
Jag svarade att kyrkan inte är rik men att vi följer den gamla bibliska principen tionde, som betonas på nytt i våra nutida skrifter. Jag förklarade också att vår kyrka inte har något betalt prästerskap och att detta var två skäl till att vi kunde bygga de byggnader som var under uppförande, däri- bland det vackra templet i Freiberg.
Minister Gysi var ytterst imponerad av det jag sade, och jag var djupt tacksam över att jag kunde besvara hans frågor.
Tillfället att förkunna en sanning kan komma när vi minst förväntar det. Låt oss vara beredda.
Vid ett tillfälle frågade en kvinna som inte var medlem av kyrkan president David O McKay vilken trossats som skilde vår kyrkas lära från andra trosuppfattningar. När han senare talade om detta sade president McKay att han hade känt sig manad att svara: ”Det som skiljer min kyrka från andra är att vi tror på gudomlig myndighet genom direkt uppenbarelse.”2
Var finner vi ett mer betydelsefullt exempel på gudomlig myndighet genom direkt uppenbarelse än i de händelser som ägde rum ”en härlig, klar dag, tidigt på våren adertonhundratjugo” när den unge Joseph Smith gick ut i skogen för att be. Hans ord som beskriver detta ögonblick i historien är överväldigande: ”Jag [såg] två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom.”3
Vår tanke går till den himmelska budbäraren Johannes Döparens besök den 15 maj 1829. Där på Susquehannaflodens strand, nära Harmony i Pennsylvania, lade Johannes händerna på Joseph Smith och Oliver Cowdery och ordinerade dem med orden: ”I Messias’ namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.”4 Budbäraren tillkännagav att han handlade under ledning av Petrus, Jakob och Johannes, som innehade melkisedekska prästadömets nycklar. Ordination och dop följde. Detta är ytterligare ett exempel på gudomlig myndighet genom direkt uppenbarelse.
I sinom tid sändes Petrus, Jakob och Johannes för att förläna det melkisedekska prästadömets välsignelser. Dessa apostlar sändes av Herren för att ordinera och konfirmera Joseph och Oliver till apostlar och särskilda vittnen om hans namn. Gudomlig myndighet genom direkt uppenbarelse kännetecknade detta heliga besök.
Till följd av dessa upplevelser har vi alla skyldighet — ja, den välsignade möjligheten och högtidliga plikten — att vara trogna det förtroende vi har fått.
President Brigham Young sade: ”Guds Sons prästadöme är … den makt enligt vilken världarna är, var och kommer att fortsätta vara till evig tid.”5 President Joseph F Smith utvecklade temat och skrev: ”Det är varken mer eller mindre än Guds kraft given till människan genom vilken människan kan handla på jorden för människosläktets frälsning i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn, och göra detta rättmätigt. Denna auktoritet är inte självpåtagen, inte lånad från generationer som är döda och förgångna, nej, myndigheten har givits i denna tid i vilken vi lever genom tjänande änglar och andar från ovan, direkt från den allsmäktige Gudens närhet.”6
När jag skulle fylla 18 år och förberedde mig för att påbörja min militärtjänst i andra världskriget rekommenderades jag för att ta emot det melkisedekska prästadömet. Det föll på mig att ringa president Paul C Child, min stavspresident, för att boka in en intervju. Han älskade och förstod de heliga skrifterna och det var hans avsikt att alla andra också skulle älska och förstå dem. Jag hade hört talats om hans ganska detaljerade och grundliga intervjuer, och vårt telefonsamtal lät som följer:
”Hej president Child. Det här är broder Monson. Min biskop bad mig träffa dig och samtala med dig om att bli ordinerad till äldste.”
”Bra, broder Monson. När kan vi träffas?”
Jag visste att hans sakramentsmöte började klockan 16 och ville ha minsta möjliga tid till att bli utfrågad om skrifterna, så jag föreslog klockan 15.
Han svarade: ”Nej, broder Monson, det ger oss inte nog tid att studera skrifterna. Var snäll och kom klockan 14 och ta med dig dina egna understrukna skrifter.”
Söndagen kom till slut och jag gick hem till president Child. Jag togs varmt emot och intervjun började. Han sade: ”Broder Monson, du bär det aronska prästadömet.” Det visste jag naturligtvis. Han fortsatte: ”Har du någonsin betjänats av änglar?
Jag svarade: ”Jag vet inte riktigt.”
”Visste du”, sade han, ”att du har rätt till det?”
Jag svarade: ”Nej.”
Då bad han mig: ”Broder Monson, återge ur minnet Läran och förbundens trettonde kapitel.”
Jag började: ”I Messias namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar …”
”Stop”, sade president Child. Sedan rådde han mig med en stilla och mild röst: ”Broder Monson, glöm aldrig bort att du som bär det aronska prästadömet har rätt att betjänas av änglar. Fortsätt.”
Jag läste upp resten av kapitlet ur minnet. President Child sade: ”Utmärkt.” Sedan samtalade han med mig om flera andra kapitel i Läran och förbunden som handlade om prästadömet. Det var en lång intervju, men jag har aldrig glömt den. Mot slutet lade president Child armen om mig och sade: ”Nu är du redo att ta emot det melkisedekska prästadömet. Kom ihåg att Herren välsignar den som tjänar honom.”
Många år senare deltog Paul C Child, då på prästadömets välfärdskommitté, och jag i en stavskonferens tillsammans. När det var hans tur att tala under prästadömets ledarskapssession tog han sina skrifter i handen och gick ner från förhöjningen till de församlade. Eftersom jag kände president Child visste jag vad han tänkte göra. Han citerade ur Läran och förbunden, bland annat ur kapitel 18 om hur dyrbar en själ är, och noterade att vi bör verka alla våra dagar för att föra själar till Herren. Sedan vände han sig till en äldstekvorumpresident och frågade: ”Hur dyrbar är en själ?”
Den förstummade äldstekvorumpresidenten tvekade innan han svarade. Jag bad i mitt hjärta att han skulle kunna svara på frågan. Han svarade slutligen: ”En själs värde ligger i hennes förmåga att bli lik Gud.”
Broder Child slog ihop sina skrifter, gick stilla och tyst tillbaka uppför gången och upp på förhöjningen. När han passerade mig sade han: ”Ett mycket djupsinnigt svar.”
Vi måste känna till prästadömets ed och förbund, för de gäller oss alla. För dem som bär melkisedekska prästadömet är det ett tillkännagivande om kravet på oss att vara trofasta och lydiga mot Guds lagar och att ära de kallelser vi får. För dem som bär aronska prästadömet är det ett uttalande om kommande plikter och ansvar, så att de kan förbereda sig här och nu.
Denna ed och detta förbund framställs av Herren med dessa ord:
”Ty de, som äro trofasta och erhålla dessa båda prästadömen, varom jag talat, och som ära sin kallelse, äro helgade genom Anden till sina kroppars förnyelse.
De skola bliva Moses’ och Arons söner och Abrahams säd och kyrkan och riket och Guds utvalda.
Vidare, alla de som mottaga detta prästadöme mottaga mig, säger Herren,
ty den som mottager mina tjänare, mottager mig,
och den som mottager mig, mottager min Fader,
och den som mottager min Fader, mottager min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har givas åt honom.”7
Framlidne äldste Delbert L Stapley i de tolv apostlarnas kvorum sade: ”Det finns två huvudkrav i denna ed och detta förbund. Det första är trofasthet, som betecknar lydnad mot Guds lagar och innebär sann efterlevnad av alla evangeliets normer …
Det andra kravet … är att ära sin kallelse. Att ära innebär i detta sammanhang att upphöja och förhärliga och öka anseendet av. Det betyder också att öka betydelsen av, att vidga och göra större.”8
Profeten Joseph Smith fick en gång frågan: ”Broder Joseph, du uppmanar oss ofta att ära våra kallelser. Vad innebär det?” Det sägs att han svarade: ”Att ära en kallelse är att upprätthålla den med värdighet och betrakta den som viktig, så att andra människor kan se himlens ljus genom vårt uppträdande. En äldste ärar sin kallelse när han lär sig vilka plikter en äldste har och när han sedan utför dem.”
De som bär det aronska prästadömet bör ges tillfällen att ära sina kallelser inom detta prästadöme.
En söndag för två år sedan var jag närvarande vid sakramentsmötet i min församling. Det händer inte ofta. Det var tre präster vid sakramentsbordet. Den unge mannen i mitten var rörelsehindrad och hade speciellt svårt att tala. Två gånger försökte han välsigna brödet men stammade svårt varje gång. Utan tvivel var han generad över sin oförmåga att be bönen riktigt. En av de andra prästerna tog över och välsignade brödet.
Medan brödet delades ut sade jag till mig själv: ”Jag kan inte låta den där unge mannen uppleva ett misslyckande vid sakramentsbordet.” Jag hade en stark känsla av att om jag inte tvivlade skulle han lyckas välsigna vattnet. Eftersom jag satt på förhöjningen i närheten av sakramentsbordet lutade jag mig framåt mot den präst som satt närmast mig och pekade på den unge mannen som hade haft svårigheter och sade: ”Låt honom välsigna vattnet — den bönen är kortare.” Och sedan bad jag. Jag ville inte att han skulle misslyckas igen. Jag älskar skriftstället som lär oss att vi inte ska tvivla utan tro.9
När det blev dags att välsigna vattnet, föll den unge mannen på knä igen och bad bönen, kanske något stapplande, men utan att missa ett ord. Jag jublade inombords. Medan diakonerna gick runt med brickorna tittade jag på pojken och gjorde tummen upp. Han log brett mot mig. När de unga männen gick och satte sig hos sina familjer, satte han sig mellan sin far och mor. Vilken glädje det var att se hans mor le mot honom och ge honom en stor kram. Hans far lyckönskade honom och lade armen om honom. Alla tre tittade åt mitt håll, och jag gjorde tummen upp åt dem. Jag såg hur modern och fadern torkade bort tårar ur ögonen. Jag kände att det skulle gå bra för den unge mannen i framtiden.
Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att lyfta andra och ett tillfälle att välsigna andras liv.
För inte så länge sedan fick jag ett brev om en underbar ung diakon, Isaac Reiter, och om de diakoner, lärare och präster som tjänade, lyfte och välsignade honom och sig själva.
Isaac kämpade mot cancer från det han var sju månader till sin död vid tretton års ålder. När han och hans familj flyttade till ett hus nära ett sjukhus så att Isaac skulle få rätt vård, fick aronska prästadömet i en församling i närheten i uppgift att dela ut sakramentet till dem varje söndag. Denna förordning utfördes varje vecka och blev ett favorituppdrag för de bärare av aronska prästadömet som deltog. Tillsammans med sina ledare och Isaacs familj samlades de kring hans sjukhussäng och sjöng psalmer och bar vittnesbörd. Sedan välsignade de sakramentet. Isaac insisterade på att som diakon dela ut sakramentet till sin familj och till dem som hade tagit med sig det. Där han låg i sin säng samlade han kraft för att kunna hålla brickan med välsignat bröd eller vatten. Alla som var där gick fram till Isaac och tog sakramentet från brickan. Sjuksköterskor och annan vårdpersonal började snart delta i mötet när de såg hur nära Isaac stod sin himmelske Fader och att han alltid hedrade honom. Fastän han var kraftlös och hade ont uppträdde han alltid med den värdighet som tillhör den som bär ett konungsligt prästadöme.
Isaac var ett stort föredöme för de unga männen i församlingen. De såg att han önskade fullgöra sina plikter, till och med när han låg för döden, och insåg att dessa plikter i själva verket var en förmån. De började komma tidigare för att förbereda sakramentet och sitta på plats i tid. Vördnaden förbättrades.
Isaac Reiter blev en levande predikan när det gällde att ära prästadömet. Vid begravningen sade man att han livet igenom hade stått med ena benet i himlen. Utan tvivel fortsätter han att ära sina plikter och hjälpa till med arbetet på andra sidan slöjan.
De av oss som bär melkisedekska prästadömet har alltid förmånen att ära våra kallelser. Vi är herdar som vakar över Israel. De hungriga fåren blickar upp, redo att utfodras med livets bröd. Är vi redo, bröder, att utfodra Guds hjord? Det är absolut nödvändigt att vi inser att själarna är dyrt aktade, så att vi aldrig ger upp hoppet om någon av hans dyrbara söner.
Om det finns någon som på grund av livets största rädsla — rädslan att misslyckas — känner att han är för svag för att bättra sig, finns det ingen mer trösterik försäkran än Herrens ord: ”Min nåd är tillräcklig för alla människor, om de ödmjuka sig för mig, ty om de ödmjuka sig för mig och hava tro på mig, vill jag göra det svaga starkt för dem.”10
Det sker under överallt där man ärar prästadömets kallelser. Där tro ersätter tvivel, där osjälviskt tjänande rensar bort självisk strävan, där utför Guds kraft hans avsikter. Den Gud kallar, dugliggör han.
Må vår himmelske Fader alltid välsigna, alltid inspirera och alltid leda alla som bär hans kostbara prästadöme är min innerliga bön, och jag uppsänder den i Jesu Kristi namn, amen.