Bön, tro och familj: Steg mot evig glädje
Vår kärleksfulle himmelske Fader hör vår ödmjuka bön och ger oss den tröst och vägledning vi söker.
Det var på annandagen 1946 i Santa Clara i Utah. Jag var nio år gammal och bad min mor att få ta min julklapp, en ny båge och pilar, och gå upp på kullen bakom vårt hem och jaga kaniner. Det var sent på eftermiddagen och min mor tvekade, men jag tjatade och hon lät mig gå på villkor att jag kom hem innan det blev mörkt.
När jag kom upp på toppen av kullen lade jag en pil på strängen och började tyst gå genom malört och stenek och söka efter kaniner som gnagde längs marken där det späda gräset fortfarande var grönt.
Jag överraskades av en stor åsnehare som hoppade fram ur malörten mitt framför mig. Jag spände bågen, siktade snabbt och lät pilen fara mot haren som med snabba språng flydde från mig. Pilen missade sitt mål och haren försvann bland snåren.
Jag gick dit där jag trodde att pilen hade träffat marken för att hämta tillbaka den. Jag fick bara fem pilar tillsammans med bågen, och jag ville inte tappa bort dem. Jag sökte där jag trodde att pilen var, men hittade den inte. Jag sökte överallt i området där jag var säker på att den hade landat, men utan framgång.
Solen höll på att gå ner i väster. Jag visste att det skulle vara mörkt inom en halvtimme och jag ville inte komma hem för sent. Jag sökte igen där pilen borde vara, jag tittade noggrant under varje buske men kunde inte hitta den.
Tiden höll på att rinna ut och jag behövde gå för att hinna hem innan det blev mörkt. Jag bestämde mig för att be min himmelske Fader om hjälp att hitta pilen. Jag föll på knä, blundade och bad till min Fader i himlen. Jag berättade för honom att jag inte ville förlora min nya pil och bad honom visa mig var den var.
Jag stod fortfarande på knä när jag öppnade ögonen, och där bland buskarna mitt framför mig i ögonhöjd såg jag pilens färgglada fjädrar, till hälften dolda av grenarna. Jag ryckte till mig pilen och sprang hemåt och kom hem precis innan det blev mörkt.
Jag kommer aldrig att glömma denna speciella upplevelse. Vår himmelske Fader besvarade min bön. Det var första gången jag hade bett honom om hjälp, och han hjälpte mig! Den kvällen lärde jag mig att ha tro och tillit till min himmelske Fader.
När vi behöver hjälp, till och med som en naiv liten pojke med ett viktigt bekymmer, lyssnar vår himmelske Fader på vår bön, och med kärlek ger han oss den vägledning vi söker.
Jesus Kristus, vår Frälsare, sade till oss: ”Var ödmjuk så skall Herren, din Gud, leda dig vid handen och besvara dina böner.”1
Jakob lär oss i skrifterna:
”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.
Men han skall be i tro utan att tvivla.”2
President James E Faust lärde: ”En innerlig och uppriktig bön är ett ömsesidigt samtal, vilket gör att hans Ande flödar likt helande vatten för att hjälpa oss med de prövningar, svårigheter, smärtor och plågor vi alla drabbas av.”3
Bön är ett av stegen på vägen som leder oss mot evigt liv med vår Fader i himlen.
Tro är ett annat steg som är ytterst nödvändigt för vår eviga frälsning.
Frälsaren sade också: ”Och vadhelst I bedjen Fadern om i mitt namn, som är rätt, troende att I skolen få, se, det skall givas eder.”4
För trettio år sedan inträffade följande sanna händelse i en liten avkrok i Nya Zeeland. De vindpinade Chathamöarna ligger i södra Stilla havet cirka 80 mil öster om Christchurch. Omkring 650 härdade och rådiga människor bodde där, isolerade i dåtidens ensliga och svåra miljö, och en ung, oerfaren och ny-utexaminerad läkare var ansvarig för deras medicinska vård.
Den åttaårige pojken Shane hade ådragit sig en svår huvudskada över sex mil bort på andra sidan ön. Han kördes genast över träsken och längs stränderna i baksätet på en gammal rostig bil till den lilla sjukstugan. Han var medvetslös.
Den unge läkaren var inte förberedd för ett sådant fall, oerfaren och med endast de allra mest grundläggande kirurgiska verktygen. Shanes tillstånd var kritiskt. Det fanns en tydlig blödning under hans krossade skallben — och levrat blod kunde orsaka dödliga tryckskador på hjärnan. Läkaren hade aldrig ens bevittnat en hjärnoperation, men han visste att han genast måste utföra denna känsliga operation — eller stå där och se pojken dö.
De kallade in blodgivare, blodet korstestades och narkosen förbereddes. Den antika röntgenapparaten var sönder, så de kunde inte ta några röntgenbilder som kunde vara till hjälp.
De ringde det första av många telefonsamtal till Wellington, där en neurokirurg försökte föreställa sig situationen och leda den nervöse unge läkaren genom en mycket känslig kirurgisk åtgärd.
Shanes mor bad. Läkaren bad, sjuksköterskorna bad, läkarens hustru bad.
Många ansvar behövde delegeras under detta stressiga tillfälle. Polisen skötte narkosen, en sjuksköterska blev operationsassistent och arbetet började under en skrivbordslampa med rörlig arm medan mörkret föll.
Det första kirurgiska snittet, utfört med nervös hand, visade ingen blödning, så andra snitt gjordes i Shanes lilla huvud för att finna källan till blödningen. Fler samtal kopplades till neurokirurgen och han uppmuntrade dem och hans råd följdes med exakthet. Efter sex timmars nervositet och stress var operationen utförd, blödningen i hjärnskadan stoppad och ett framgångsrikt resultat hade åstadkommits. Frid ersatte kaos. Klockan var nästan tolv på natten.
Läkaren var en ung far. Han tänkte på sin familj och hur välsignade de var. Han var tacksam för Herrens innerliga barmhärtighet som var uppenbar i hans liv och särskilt för Hjälparens sällskap under de senaste 12 timmarna. Han var tacksam för att en osynlig expert hade varit där och fritt givit honom sin långt större visdom precis när han verkligen behövde den.
Under ett kritiskt ögonblick i en desperat situation ledde Herren en ung och oerfaren läkare och gav honom förmågan att utföra ett mirakel och rädda livet på en liten pojke som var dyrbar inför Herren.
Läkaren som bad om hjälp hette Neil Hutchinson. Han hade tro nog att lita på Herren och neurokirurgen så att han kunde utföra ett mirakel under den svåraste av omständigheter. Han verkar idag som biskop i East Coast Bays församling i Auckland på Nya Zeeland.
Biskop Hutchinson berättade för mig: ”Jag fick tillfälle att träffa Shane och hans far för några år sedan i Christchurch för första gången sedan den dagen 1976. Han är elektriker och egen företagare och känner inte av några men från sin långa operation. Han är en trevlig man och jag kan inte låta bli att tänka på hur tunn slöjan är mellan detta liv och nästa.”
”Kristus har sagt: Om I viljen hava tro på mig, skolen I hava makt att göra vadhelst jag finner vara gagneligt.”5
Äldste Richard G Scott lärde: ”Du kommer att skörda trons frukter om du följer de principer som Gud har instiftat för att din tro ska växa.” En av dessa principer är att ”lita på Gud och på hans vilja att hjälpa dig då du behöver det, oavsett hur svåra omständigheterna är”.6
Äldste Robert D Hales vittnade att Joseph Smith ”som fjortonårig pojke utövade … orubblig tro och följde profeten Jakobs uppmaning att ’be till Gud’. På grund av hans profetiska kallelse visade sig Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus sig personligen för honom och gav honom instruktioner.”7
Thomas S Monson har uppmanat oss: ”När vi uppsänder våra familjeböner och våra personliga böner till Herren, låt oss då göra detta med tro och tillit till honom … Om någon av oss har varit sen till att lyssna på rådet att alltid be, finns det ingen bättre tid att börja än nu.”8
Det spelar ingen roll om det är en liten pojke med en enkel begäran, eller en läkare med en kritisk livshotande utmaning framför sig: Vår himmelske Fader hör vår ödmjuka bön och ger oss den tröst och vägledning vi söker.
Ett tredje steg och en viktig del av stigen som leder oss hem i säkerhet till vår Fader i himlen är familjen.
President Gordon B Hinckley har sagt: ”Familjen [är] gudomlig. Den instiftades av vår himmelske Fader. Den omfattar den heligaste av alla relationer. Guds syften kan bara uppnås genom denna organisation.”9
President Hinckley fortsatte: ”Jag tror på familjen med en make som betraktar sin livskamrat som sin största tillgång och behandlar henne därefter. Jag tror på familjen med en hustru som ser upp till sin make som sitt ankare och sin styrka, som sin tröst och sitt skydd. Jag tror på familjen med barn som betraktar sina föräldrar med respekt och tacksamhet. Jag tror på familjen med föräldrar som ser dessa barn som välsignelser och som finner det på en gång allvarligt och underbart att fostra dem.”10
Jag tror innerligt att i familjens helgd kan vår kärlek, lojalitet, respekt och vårt stöd för varandra bli den heliga sköld som skyddar oss från den ondes alla brinnande pilar. I familjens sköte, fylld med Kristi kärlek, kan vi finna frid, glädje och skydd från ondskan i världen som omger oss.
Jag vittnar om att familjen är enheten och medlet varigenom vi kan beseglas tillsammans och återvända, som familj, till våra himmelska föräldrars närhet, för att där nå evig lycka och glädje.
Jag ber innerligt att vi ska använda oss av bön, tro och vår familj för att förbereda oss för och hjälpa oss att återvända till vår Fader i himlen och få evigt liv, så att syftet med vårt jordeliv kan uppnås, i Jesu Kristi namn, amen.