Din mission kommer att förändra allt
Kom och bli en del av den bästa generationen missionärer världen någonsin upplevt.
Det har gått ett år sedan jag inröstades vid generalkonferensen. Jag är tacksam för det året och för allt som jag har fått uppleva. Jag älskar Herren och är djupt tacksam för hans offer och för hans evangelium. Jag älskar president Hinckley och stödjer honom som Herrens profet på jorden. Tillsammans med trofasta heliga runtom i världen vittnar jag om profeter och apostlar i vår tid och viger mitt liv åt Herrens verk.
För några år sedan intervjuade jag missionärer. Ett vinteroväder drog fram medan missionärerna kom och gick dagen igenom. Ovädret övergick från underkylt regn till snö och sedan till underkylt regn igen. Några av missionärerna kom med tåget från närbelägna städer och gick till fots till kapellet i ovädret. Andra cyklade. De var nästan alla glada och lyckliga. De var Herrens missionärer. De hade hans Ande med sig och gladde sig åt att få tjäna honom oavsett omständigheterna.
Jag ska aldrig glömma hur missionärerna efter intervjun gick tillbaka ut i ovädret för att predika evangeliet och göra det som Herren hade kallat dem att göra. Jag såg deras beslutsamhet och hängivenhet. Jag kunde riktigt känna den kärlek de hyste till människorna och till Herren. När jag såg dem gå sin väg kände jag en överväldigande kärlek till dem och till det de gjorde.
Senare den kvällen var jag på ett prästadömsmöte i samma stad. Ovädret fortsatte, nu snöade det mest. Medan vi sjöng inledningspsalmen kom grenspresidenten i den minsta och mest avlägsna av grenarna och hans två rådgivare, äldste Warner och äldste Karpowitz, in i kapellet. Innan de satte sig ner tog dessa två underbara missionärer av sig mössa och handskar. De tog av sig ytterrocken. Sedan tog de av sig ännu en ytterrock och satte sig. I likhet med de andra missionärerna den dagen var de glada trots ovädret. De hade Herrens Ande med sig. Genom sitt tjänande i Herrens verk kände de en kärlek, värme och glädje som är svår att beskriva.
När jag iakttog dessa härliga unga missionärer den kvällen upplevde jag något märkligt. För min inre syn såg jag missionärer runtom i missionen ute i vinterkvällen. Somliga knackade dörr och riskerade att bli avvisade när de försökte predika Jesu Kristi evangelium. Somliga var i villor eller lägenheter och undervisade enskilda och familjer. Oavsett omständigheterna gjorde de vad de kunde för att undervisa alla som ville höra på om Jesu Kristi evangelium. Och de var glada. Jag fick en känsla i hjärtat som jag inte helt kan förklara.
Genom Andens underbara gåva kände jag Hans kärlek, den Kristi rena kärlek som han hyser till trofasta missionärer överallt, och den förändrade mig för all framtid. Jag förstod hur värdefull varje missionär är i hans ögon. Jag såg en skymt av det som våra profeter beskriver som den ”bästa generationen missionärer” världen någonsin upplevt. (Se M Russell Ballard, ”Den bästa generationen missionärer”, Liahona, nov 2002, s 47.) Jag började förstå varför det var nödvändigt att höja ribban så att missionärer överallt skulle ha rätt till det beskydd, den vägledning och lycka som åtföljer Herrens Ande. Jag började också förstå varför vi — som föräldrar, biskopar, stavspresidenter och andra ledare — måste göra allt vi kan för att hjälpa ungdomarna i kyrkan att bli värdiga missions-arbetets välsignelser.
President Hinckley beskrev vad som äger rum i varje missionärs hjärta när de överlämnar sitt liv och arbete i Herrens hand, genom att berätta om sina egna missionsupplevelser. Det var i början av hans mission och han var nedslagen. Arbetet var hårt och människorna var oemottagliga. Men dagen kom när modfälldheten vändes i engagemang. I hans fall började det med ett brev från hans far som skrev: ”Käre Gordon, jag har fått ditt brev … jag har bara ett förslag: Glöm dig själv och börja arbeta.” När han beskrev vad som hände därnäst, sade han: ”Jag föll på knä i det lilla sovrummet … och lovade att jag skulle försöka överlämna mig i Herrens hand.
Hela världen förändrades. Dimman lättade. Solen började skina i mitt liv. Jag hade fått ett nytt intresse. Jag såg hur vackert detta land var. Jag såg hur underbart folket var … Allt gott som jag upplevt sedan dess går tillbaka till beslutet jag fattade i det där lilla huset.” (Mike Cannon, ”Missionary Theme Was Pervasive During Visit of President Hinckley”, Church News, 9 sep 1995, s 4)
President Hinckley fortsatte med att säga: ”Vill du vara lycklig? Glöm bort dig själv och gå helt och hållet upp i detta stora verk, och använd din kraft till att hjälpa människor.” (Church News, 9 sep 1995, s 4)
Jag vill säga till varje ung man: Vill du vara lycklig? Förena dig då med oss, en växande skara på över 52 000, och tjäna din nästa som missionär för Herren. Bestäm dig för att ge två år av ditt liv åt Herren. Det kommer att förändra allt. Du blir lycklig. Dimman lättar. Du börjar älska den kultur och det folk du kallats att tjäna. Arbetet blir svårt, men du kommer att känna djup tillfredsställelse och glädje när du tjänar. Om du förblir trofast under din mission och därefter kommer du att kunna se tillbaka på ditt liv och säga med president Hinckley: ”Allt gott som jag upplevt sedan dess går tillbaka till beslutet att tjäna som missionär och överlämna mitt liv i Herrens hand.”
President Hinckley har påmint oss om att det inte bara är unga äldster som har rätt till dessa välsignelser. Gifta par utför ett underbart arbete. Det finns ett stort behov av dem. Unga systrar ska inte känna att de har skyldighet att tjäna, men vår president har sagt: ”Vi behöver en del unga kvinnor. De utför ett enastående arbete.” (”Till kyrkans biskopar”, Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 19 jun 2004, s 27) Vi vet att det finns somliga som av hälsoskäl eller andra skäl är hedersamt befriade från detta tjänande. Vi älskar dem och vet att vår himmelske Fader kommer att kompensera dem med andra välsignelser när de tjänar på andra sätt och är trofasta.
För ett år sedan uppmanade äldste Ballard föräldrar, biskopar och grenspresidenter att samarbeta och — jämte dem som normalt sett är redo att tjäna — hjälpa minst en ung man till att bli värdig att kallas från varje församling och gren i kyrkan. (Se ”En till”, Liahona, maj 2005, s 71.) Många har gjort det. Som ledare bör vi alla på nytt besluta oss för att följa denna inspirerade uppmaning.
Bröder och systrar, många biskopar har länge gjort det som äldste Ballard bad oss om. För 36 år sedan kom biskop Frank Matheson hem till mig och bad mig följa med honom till hans kontor. På grund av rådande förhållanden i världen var antalet missionärer som en församling kunde skicka ut begränsat, men ytterligare plats hade gjorts tillgänglig, och han hade ansvaret att rekommendera en till missionär. Han sade att han och hans rådgivare hade bett om det. Han sade att han hade en känsla av att tiden nu var inne när Herren ville att jag skulle tjäna som missionär. Jag var häpen. Aldrig tidigare hade någon sagt att Herren hade något som han ville att jag skulle göra. Jag kände Herrens Ande vittna för mig om att jag skulle gå på mission och att jag skulle gå nu. Jag sade till biskopen: ”Om Herren vill att jag ska tjäna, då går jag.”
För mig förändrades allt. Dimman lättade verkligen och jag fick uppleva lycka och glädje. På ett eller annat sätt går allt gott som jag har upplevt sedan den dagen tillbaka till mitt beslut att tjäna Herren och hans barn och ge två år av mitt liv i hans tjänst.
Jag upprepar: Kom och förena dig med oss. Kom och var ren. Kom och var glad. Kom och upplev just det som Herren har sagt är ”av största värde” (L&F 15:6) just nu för dig i ditt liv. Kom och bli en del av den bästa generationen missionärer världen någonsin upplevt.
Detta är Herrens verk. Vår himmelske Fader lever och hans Son Jesus Kristus leder detta verk i dag. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.