Sök Guds rike
Jag hoppas att ni allesammans kommer att minnas att ni den här sabbatsdagen hörde mig bära mitt vittnesbörd om att detta är Guds heliga verk.
Mina älskade bröder och systrar, jag tackar er för att ni bett för mig. Nu ber jag om stöd av er tro.
När en man når min ålder, stannar han upp då och då för att reflektera över vad som har lett honom till hans nuvarande ställning i livet.
Jag känner för att ta er tid i anspråk med något som skulle kunna anses som själviskt. Jag gör det eftersom kyrkans presidents liv faktiskt tillhör hela kyrkan. Han har mycket litet privatliv och inga hemligheter. Mitt tal denna morgon kommer nog att vara annorlunda än alla andra ni hört förut på en av kyrkans generalkonferenser.
Jag står nu inför solnedgången i mitt liv. Vi är alla helt i Herrens hand. De flesta av er vet att jag nyligen genomgick en allvarlig operation. Det är första gången på mina 95 år som jag varit patient på ett sjukhus. Jag rekommenderar det inte. Mina läkare säger att jag fortfarande har några kvarvarande problem.
Jag närmar mig nu min nittiosjätte födelsedag. Jag tar det här tillfället i akt att uttrycka min uppskattning och tacksamhet för de förunderliga välsignelser som Herren har öst över mig.
Vi ställs alla inför val under livets gång, en del av dem med locktoner om rikedom och framgång, andra tycks mindre lovande. På något sätt har Herren vakat över och väglett mina val, även om det inte alltid var uppenbart just då.
Det får mig att tänka på orden i Robert Frosts dikt ”Den väg jag inte tog”. Den slutar så här:
Två vägar skildes i en skog —
Jag tog den som verkade använd av få.
och det har haft en oerhörd betydelse.
(The Poetry of Robert Frost, utv av Edward Connery Lathem [1969], s 105)
Jag tänker på Herrens ord: ”Sök [Guds] rike, så skall ni få detta också.” (Luk 12:31)
Det var för 48 år sedan vid denna konferens i april som jag först inröstades som generalauktoritet. Sedan dess har jag talat vid varje generalkonferens i kyrkan. Jag har hållit gott och väl 200 sådana tal. Jag har tagit upp många olika ämnen. Men vittnesbördet om detta stora verk i de sista dagarna har löpt som en röd tråd i dem alla.
Men saker och ting har förändrats och är under förändring. Min älskade livskamrat under 67 år lämnade mig för två år sedan. Jag saknar henne mer än jag kan uttrycka. Hon var verkligen en beundransvärd kvinna, en som jag gick sida vid sida med i ett perfekt kamratskap i mer än två tredjedels sekel. När jag ser tillbaka på mitt liv, gör jag det i viss mån med förundran och djup respekt. Allt gott som har hänt mig, inklusive mitt äktenskap, kan jag tacka min verksamhet i kyrkan för.
Jag hade tillfälle härom kvällen att gå igenom en ofullständig lista över föreningar och organisationer som har hedrat mig, allesammans på grund av min verksamhet i kyrkan. Förenta staternas presidenter, ett stort antal av dem, har kommit till första presidentskapets kontor. På väggen i mitt kontor hänger det ett fotografi av mig när jag överlämnar en Mormons bok till president Ronald Reagan. I min bokhylla står Presidential Medal of Freedom som jag fick av president Bush. Jag har varit i Vita huset vid många tillfällen. Jag har varit värd för och umgåtts med många länders premiärministrar och ambassadörer, däribland premiärministrarna Margaret Thatcher och Harold Macmillan från Storbritannien.
Jag har känt och arbetat tillsammans med alla kyrkans presidenter från president Heber J Grant till Howard W Hunter. Jag har känt och älskat alla generalauktoriteterna under dessa många, många år.
Jag försöker nu ta itu med de många böcker och konstföremål som jag har samlat under årens lopp. Medan jag höll på med detta fann jag en gammal dagbok med sporadiska anteckningar för åren 1951–1954. Vid den tiden var jag rådgivare i mitt stavs-presidentskap och hade ännu inte kallats som generalauktoritet.
När jag läste igenom den gamla dagboken mindes jag med tacksamhet hur jag, genom Herrens godhet, mycket ingående hade lärt känna hela första presidentskapet och alla medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum. En sådan möjlighet får ingen idag eftersom kyrkan är så mycket större.
Dagboken innehåller sådana anteckningar som dessa:
”11 mars 1953 — President McKay talade med mig om programmet för missionspresidenternas konferens i april.
Torsdagen den 19 mars — Joseph Fielding Smith bad mig be en av bröderna visa hur lördagskvällens missionärskonferens ska ledas … Jag tror att Spencer W Kimball eller Mark E Petersen borde ta hand om det.
Torsdagen den 26 mars — President McKay berättade en intressant historia. Han sade: ’En bonde hade ett stort stycke mark. När han blev gammal blev det för mycket för honom. Han hade flera söner. Han samlade pojkarna kring sig och berättade för dem att de fick bära lasset. Fadern skulle ta igen sig. Men en dag gick han ut på åkern. Pojkarna sade att han skulle gå hem igen, de behövde inte hans hjälp. Han sade: ”Min skugga som faller på den här gården är värd mer än allt ert arbete.”’ President McKay sade att fadern i berättelsen representerade president Stephen L Richards, som var sjuk, men vars insatser och vänskap president McKay satte så stort värde på.
Fredagen den 3 april 1953 — Deltog i ett möte i templet tillsammans med generalauktoriteter och missionspresidenter från 09:00 till 15.30. Mer än 30 missionspresidenter talade. Alla vill ha fler missionärer. Alla har mycket framgång.
Tisdagen den 14 april — Träffade president Richards på hans kontor, hade en trevlig pratstund med honom. Han verkar trött och svag. Jag känner att Herren har bevarat honom i ett viktigt syfte.
Måndagen den 20 april 1953 — Hade ett intressant samtal med Henry D Moyle i de tolv apostlarnas råd.
15 juli 1953 — Albert E Bowen, medlem i de tolvs råd, dog efter att ha varit allvarligt sjuk i mer än ett år. Ännu en av mina vänner har gått bort … Jag kände honom väl. Han var en vis och stabil man. Lät sig aldrig jäktas och hade aldrig bråttom. Övervägde mycket noga — en man med ovanlig visdom, en man med stor och okomplicerad tro. De gamla kloka huvudena går vidare. De var mina vänner. Under min korta tid har jag sett många av kyrkans stora män komma och gå. De flesta har jag arbetat ihop med och känt mycket väl. Tiden har en tendens att sudda ut minnet av dem. Om ytterligare fem år kommer namn som Merrill, Widtsoe, Bowen — alla mäktiga personer — att ha glömts bort av de allra flesta. En man måste få sin tillfredsställelse av sitt arbete varje dag, måste inse att hans familj möjligen minns honom, att han kanske är viktig för Herren, men därutöver kommer monumentet över hans liv att synas väldigt lite bland kommande generationer.”
Och så fortsätter det. Jag läser det bara för att visa vilken anmärkningsvärd relation jag som ung man hade till medlemmarna i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum.
Under årens gång har jag också gått bland de utarmade och fattiga på jorden, och delat med mig av min kärlek, min omtanke och min tro till dem. Jag har umgåtts med privilegierade och betydelsefulla män och kvinnor från världens olika hörn. Genom dessa tillfällen hoppas jag att jag har åstadkommit åtminstone något.
När jag var ung man, bara en pojke på elva år, fick jag en patriarkalisk välsignelse av en man som jag aldrig tidigare hade sett och aldrig såg igen. Det är ett märkligt dokument, ett profetiskt dokument. Det är personligt och jag ska inte läsa mycket av det. Det innehåller emellertid detta uttalande: ”Jordens nationer skall höra din röst och bringas till kunskap om sanningen genom ett underbart vittnesbörd som du skall bära.”
När jag avlöstes från min mission i England gjorde jag en kort rundtur i Europa. Jag bar mitt vittnesbörd i London, jag bar det i Berlin och på nytt i Paris och senare i Washington, D.C. Jag sade till mig själv att jag hade burit mitt vittnesbörd i dessa världens stora huvudstäder och hade uppfyllt den delen av min välsignelse.
Det visade sig att jag bara skrapat på ytan. Sedan dess har jag höjt min röst på varje kontinent, i stora och små städer, fram och tillbaka från norr till söder och öster till väster över hela vida världen — från Kapstaden till Stockholm, från Moskva till Tokyo till Montreal, i alla större huvudstäder i världen. Det är ett rent underverk.
Förra året bad jag kyrkans medlemmar över hela världen att på nytt läsa Mormons bok. Tusentals, ja, hundratusentals, följde uppmaningen. Profeten Joseph sade 1841: ”Jag sade till bröderna att Mormons bok är den mest korrekta av alla böcker på jorden och slutstenen i vår religion, och att en människa genom att lyda dess bud kan komma närmare Gud än genom någon annan bok.” (History of the Church, 4:461)
Eftersom detta uttalande är sant tror jag att något anmärkningsvärt måste ha hänt medlemmarna i denna kyrka. Man såg dem läsa Mormons bok medan de åkte buss, medan de åt lunch, medan de satt i läkarens väntrum och i en mängd andra situationer. Jag hoppas att vi har kommit närmare Gud tack vare att vi läst denna bok.
I december förra året var det min förmån att tillsammans med många av er hedra profeten Joseph vid 200-årsfirandet av hans födelse. Jag och äldste Ballard befann oss där han föddes i Vermont, medan detta stora konferenscenter var fyllt med sista dagars heliga, och det som sades överfördes via satellit tvärs över världen som en hyllning till denne älskade profet för detta stora verk i de sista dagarna.
Och jag skulle kunna fortsätta på detta vis. Jag ber än en gång om ursäkt för att jag talat lite personligt. Men jag gör det bara som ett uttryck för uppskattning och tacksamhet för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Allt detta har hänt för att Herren har satt mig där han ville ha mig. Mitt hjärta överväldigas av tacksamhet och kärlek.
Jag upprepar:
Två vägar skildes i en skog —
Jag tog den som verkade använd av få.
och det har haft en oerhörd betydelse.
Jag hoppas att ni inte tror att jag har läst upp min egen dödsruna. Jag ser snarare fram emot att få tala till er igen i oktober.
Till sist hoppas jag att ni allesammans kommer att minnas att ni den här sabbatsdagen hörde mig bära mitt vittnesbörd om att detta är Guds heliga verk. Den syn som profeten Joseph såg i skogsdungen i Palmyra var ingen inbillning. Den var verklig. Den inträffade mitt på ljusa dagen. Både Fadern och Sonen talade till pojken. Han såg dem stå i luften ovanför honom. Han hörde deras röster. Han lyssnade till deras undervisning.
Det var den uppståndne Herren som presenterades av sin Fader, universums store Gud. För första gången i upptecknad historia visade sig både Fadern och Sonen tillsammans för att dra undan förlåten och inleda denna, den sista och slutliga utdelningen, tidernas fullhets utdelning.
Mormons bok är allt vad den utger sig för att vara — ett verk nedtecknat av profeter som levde i forna dagar och vars ord har kommit fram för att ”överbevisa jude och icke-jude om att Jesus är Kristus, den evige Guden, som uppenbarar sig för alla nationer”. (Mormons bok, titelbladet)
Prästadömet har återställts under Johannes Döparens och Petrus, Jakobs och Johannes händer. Alla nycklar och myndigheter som rör evigt liv utövas i denna kyrka.
Joseph Smith var och är en profet, den stora profeten i denna tidsutdelning. Denna kyrka, som bär Återlösarens namn, är sann.
Jag lämnar er mitt vittnesbörd, mitt vittne och min kärlek hos var och en av er, i Jesu Kristi namn, amen.