Behovet av större vänlighet
Varför behöver någon av oss vara elak och ovänlig mot andra? Varför kan vi inte alla räcka ut handen i vänskap till alla runtomkring oss?
Det är inte lätt att tala efter broder Monson. Han talar med både humor och stor uppriktighet.
Tack, mina bröder, för er tro och era böner. Jag uppskattar dem verkligen.
När en man åldras blir han mildare och vänligare till sättet. Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden.
Jag har undrat över varför det finns så mycket hat i världen. Vi är inblandade i fruktansvärda krig med många döda och många förödande sår. Och närmare hemmaplan finns det så mycket avundsjuka, stolthet, högmod och småaktig kritik, fäder som höjer rösten över struntsaker och får hustrur att gråta och barn att bli rädda.
Rasmotsättningar sticker fortfarande upp sitt fula huvud. Man säger mig att det till och med visar sig mitt ibland oss. Jag förstår inte hur det kan komma sig. Jag trodde att vi alla gladde oss åt den uppenbarelse president Kimball fick år 1978. Jag var där i templet när det hände. Jag och mina medarbetare hyste inga tvivel om att det som hade uppenbarats var Herrens sinne och Herrens vilja.
Men nu får jag veta att rasistiska gliringar och nedsättande kommentarer ibland hörs hos oss. Jag påminner er om att ingen som fäller nedsättande kommentarer om någon av annan ras kan anse sig vara en sann Kristi lärjunge. Inte heller kan han anse sig vara i samklang med Jesu Kristi kyrkas lära. Hur kan någon man som bär melkisedekska prästadömet högmodigt tro att just han är berättigad till prästadömet, medan däremot någon annan som lever ett rättfärdigt liv men har en annan hudfärg inte skulle komma i fråga?
Under min tid som medlem av första presidentskapet har jag haft blick för och vid flera tillfällen talat om den mångfald som vi ser i samhället. Den omger oss och vi måste medvetet ta emot denna mångfald.
Låt oss alla inse att var och en av oss är en son eller dotter till vår Fader i himlen, som älskar alla sina barn.
Bröder, det finns ingen grund för rashat i denna kyrkas prästadöme. Om det finns någon inom hörhåll som är frestad att tillåta sig detta, må han då vända sig till Herren och be om förlåtelse och aldrig mer delta i sådant.
Jag får då och då brev med förslag på vad brevskrivaren känner bör tas upp på konferensen. Jag fick ett sådant brev häromdagen. Det var från en kvinna som skrev att hennes första äktenskap hade slutat i skilsmässa. Hon träffade sedan en man som tycktes vänlig och omtänksam. Men strax efter vigseln upptäckte hon att hans ekonomi var i oordning, och trots att han hade ont om pengar slutade han jobbet och vägrade skaffa ett nytt. Så hon blev tvungen att börja arbeta för att försörja familjen.
Åren har gått och han är fortfarande arbetslös. Hon berättar sedan om två andra män som följer samma mönster: de vägrar att arbeta samtidigt som deras hustrur tvingas till långa dagar för att försörja familjen.
Paulus sade till Timoteus: ”Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.” (1 Tim 5:8) Det är hårda ord.
Herren säger i en nutida uppenbarelse:
”Kvinnorna kunna fordra sitt uppehälle av männen tills dessa äro tagna hädan …
Alla barn kunna fordra att föräldrarna skola försörja dem, tills de hava uppnått myndig ålder.” (L&F 83:2, 4)
Ända sedan denna kyrkas första år har maken varit familjens försörjare. Ingen man kan anses vara en medlem i god ställning om han vägrar att arbeta för att försörja sin familj, om han är fysiskt i stånd att göra det.
Jag sade tidigare att jag inte visste varför det finns så många konflikter i världen och så mycket hat och bitterhet. Naturligtvis vet jag att allt detta är den ondes verk. Han attackerar oss personligen. Han förgör starka män. Det har han gjort ända sedan kyrkan grundades. President Wilford Woodruff sade följande:
”Jag har sett Oliver Cowdery då det tycktes som om jorden skalv under hans fötter. Jag har aldrig hört en man bära ett starkare vittnesbörd än han gjorde under Andens inflytande. Men i det ögonblick som han lämnade Guds rike, i det ögonblicket förlorade han sin kraft … Han berövades sin styrka, liksom Simson i Delilas knä. Han förlorade den kraft och det vittnesbörd han haft, och han fick aldrig tillbaka det i dess fullhet i köttet, trots att han dog som medlem i kyrkan.” (Kyrkans presidenters lärdomar: Wilford Woodruff, s 104)
Jag har fått tillåtelse att berätta om en ung man som växte upp ibland oss. Han var inte medlem i kyrkan. Han och hans föräldrar var aktiva i en annan kyrka.
Han berättar att när han växte upp fanns det jämnåriga medlemmar av vår kyrka som talade nedsättande om honom, gjorde att han kände sig utanför och drev med honom.
Han började bokstavligen hata kyrkan och dess medlemmar. Han fann inget gott hos någon av dem.
Men så blev hans far arbetslös och de behövde flytta. På det nya stället kunde han vid sjutton års ålder skriva in sig vid college. Där fick han för första gången i sitt liv uppleva vänners värme. En av dem hette Richard och han frågade om han ville bli medlem i en klubb där han var president. Han skrev: ”För första gången i mitt liv var det någon som ville att jag skulle vara med. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, men gick tacksamt med i klubben … Jag älskade känslan av att ha en vän. Jag hade bett om en vän i hela mitt liv. Efter att ha väntat i sjutton år svarade Gud på min bön.”
När han var nitton delade han och Richard tält under ett sommarjobb. Han lade märke till att Richard läste en bok varje kväll. Han frågade vad han läste. Han fick veta att han läste Mormons bok. Han sade: ”Jag bytte snabbt samtalsämne och gick och lade mig. När allt kom omkring var det den boken som hade fördärvat min barndom. Jag försökte glömma boken, men jag kunde inte sova ordentligt på en vecka. Varför läste han den varje kväll? Till sist stod jag inte längre ut med de obesvarade frågorna i mitt huvud. Så en kväll frågade jag honom varför boken var så viktig. Vad stod det i den? Han räckte mig boken. Jag sade hastigt att jag aldrig ville röra boken. Jag ville bara veta vad som stod i den. Han fortsatte att läsa där han hade slutat. Han läste om Jesus och om att han visade sig i Amerika. Jag var chockad. Jag visste inte att mormonerna trodde på Jesus.”
Richard bad honom sjunga med i kören på en stavskonferens. Dagen kom och konferensen började. ”Äldste Gary J Coleman i de sjuttios första kvorum talade. Jag fick under konferensen veta att han också [hade blivit döpt in i kyrkan]. Efter mötet ryckte Richard mig i ärmen för att få mig att prata med honom. Jag gick till slut med på det och när jag närmade mig honom vände han sig om och log mot mig. Jag presenterade mig och sade att jag inte var medlem och att jag bara hade kommit för att sjunga i kören. Han log och sade att han var glad att jag var där och att vi hade sjungit vackert. Jag frågade honom hur han visste att kyrkan var sann. Han berättade om sitt vittnesbörd i korta drag och frågade om jag hade läst Mormons bok. Jag sade nej. Han lovade mig att jag skulle känna Anden första gången jag läste den.”
Vid ett senare tillfälle var denne unge man och hans vän ute och reste tillsammans. Richard räckte honom en Mormons bok och bad honom läsa högt i den. Han gjorde det och plötsligt kände han den Helige Anden.
Tiden gick och hans tro växte. Han gick med på att bli döpt. Hans föräldrar motsatte sig det, men han gick ändå vidare och döptes in i vår kyrka.
Hans vittnesbörd fortsätter att växa. För bara några veckor sedan gifte han sig med en vacker sista dagars helig flicka för tid och evighet i Salt Lake-templet. Äldste Gary J Coleman förrättade beseglingen.
Det är slutet på berättelsen, men den innehåller viktiga punkter. För det första det bedrövliga sätt hans jämnåriga medlemmar behandlade honom på.
För det andra det sätt hans nyvunne vän Richard behandlade honom på. Det var raka motsatsen till hans tidigare upplevelser. Det ledde till hans omvändelse och dop trots sämsta tänkbara utsikter.
Detta slags under kan ske och kommer att ske där det finns vänlighet, aktning och kärlek. Varför behöver någon av oss vara elak och ovänlig mot andra? Varför kan vi inte alla räcka ut handen i vänskap till alla runtomkring oss? Varför finns det så mycket bitterhet och agg? Sådant tillhör inte Jesu Kristi evangelium.
Vi snubblar alla någon gång. Alla gör vi misstag. Jag gör en omskrivning av Jesu ord i Herrens bön: ”Och förlåt oss våra synder, såsom också vi förlåter dem som syndar mot oss.” (Se Matteus 6:12.)
William W Phelps stod profeten Joseph nära men förrådde honom 1838, vilket ledde till att Joseph Smith sattes i fängelse i Missouri. När broder Phelps insåg hur orätt han hade handlat skrev han ett brev till profeten och bad om förlåtelse. Det här är en del av profetens svar:
”Det är sant att vi hava lidit mycket till följd av ditt uppträdande — en kalk av galla, redan nog fylld för dödliga att dricka rann förvisso över, när du vände dig mot oss …
Kalken har emellertid druckits, vår Faders vilja har skett och vi äro likväl vid liv, för vilket vi tacka Herren …
Då jag tror, att din bekännelse är äkta och din omvändelse verklig, skall jag vara glad över att än en gång kunna räcka dig vänskapens högra hand och glädjas över den förlorades återkomst.
Ditt brev lästes upp för de heliga förra söndagen, och vi lodade deras stämning och känslor, varvid det enhälligt beslöts, att W. W. Phelps skulle upptagas i gemenskapen.
’Kom, käre broder, striden är slut.
Vi vänner äro såsom förut.’” (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 142–143.)
Bröder, det är denna anda, som profeten gav uttryck för, som vi måste utveckla i vårt liv. Vi kan inte vara nöjda förrän detta skett. Vi är medlemmar i Herrens kyrka. Vi har plikter såväl mot honom som mot oss själva och andra. Denna gamla syndiga värld har så stort behov av starka män, dygdiga män, trosstarka och rättfärdiga män, av män som är villiga att förlåta och glömma.
Låt mig avsluta med att säga att jag är glad över att de exempel och berättelser jag nämnt inte representerar handlingar eller inställningen hos majoriteten av vårt folk. Runtomkring mig ser jag så enormt mycket kärlek till andra och omtanke om dem.
För en vecka sedan var den här salen fylld med vackra unga kvinnor som anstränger sig att leva efter evangeliet. De är generösa mot varandra. De försöker stärka varandra. De är till heder för sina föräldrar och sitt hem. De växer upp och kommer som vuxna kvinnor livet igenom att bära med sig de ideal som nu motiverar dem.
Tänk på hur ofantligt mycket gott kvinnor i Hjälpföreningen gör. Deras välvilliga arbete når ut över hela världen. Kvinnor sträcker sig ner och ger av sin tid, sin kärleksfulla omsorg och sina resurser för att hjälpa de fattiga och de sjuka.
Tänk på välfärdsprogrammet med frivilliga som ger sig ut för att dela ut mat, kläder och annat som behövs åt nödlidande.
Tänk på omfattningen av vår humanitära insats som når långt utanför kyrkan till länder hemsökta av fattigdom. Mässlingens gissel är på väg att utrotas på många platser tack vare denna kyrkas bidrag.
Ge akt på hur den ständiga utbildningsfonden lyfter tusentals ur fattigdomens avgrund mot kunskapens och välståndets solljus.
Jag skulle kunna fortsätta att påminna er om den ofantliga insats kyrkans goda medlemmar gör, det sätt de är till välsignelse för varandra, och hur detta arbete sträcker sig över hela världen till jordens fattiga och nödlidande.
Det finns inget slut på det goda vi kan göra, det inflytande vi kan ha på andra. Låt oss inte dröja vid sådant som är kritiskt eller negativt. Låt oss be om kraft. Låt oss be om förmåga och en önskan att hjälpa andra. Låt oss utstråla evangeliets ljus alltid och överallt, så att vi reflekterar Återlösarens Ande.
Bröder, Herren sade till Josua: ”[Var] stark och frimodig. Var … inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart än du går.” (Jos 1:9)
I Herren Jesu Kristi namn, amen.