”Jag kommer icke ihåg era synder mera”
Tack vare Faderns återlösningsplan, är de som snavar och faller ”icke … förskjutna för evigt”.
Mitt tal handlar om en far och en son. Fadern Alma var profet och sonen Corianton var missionär.
Två av Almas söner — Shiblon och Corianton, som var den yngste — missionerade bland zoramiterna. Alma var väldigt besviken över att hans son Corianton inte hade efterlevt normerna för en missionär. Corianton övergav sitt missionärsarbete och gick till Sirons land för att besöka skökan Isabel. (Se Alma 39:3.)
”Det var ingen ursäkt för dig, min son. Du skulle hava utfört det arbete som anförtrotts dig.” (Alma 39:4)
Alma sade till sin son att djävulen hade förlett honom. (Se Alma 39:11.) Okyskhet är ”den avskyvärdaste av alla synder, utom den att utgjuta oskyldigt blod eller att förneka den Helige Anden”. (Alma 39:5)
”[Jag] önskar … till Gud, att du icke hade gjort dig skyldig till ett så stort brott.” Därefter sade han: ”Jag skulle ej säga något om dina brott och sarga din själ, om det icke vore för ditt bästa.
Men se, du kan ej dölja dina brott för Gud.” (Alma 39:7–8)
Han tillsade strängt sin son att rådfråga sina äldre bröder. (Se Alma 39:10.)
Alma sade till honom att hans ogudaktighet var stor, eftersom att den fick undersökare att lämna dem: ”När de sågo ditt uppförande, vägrade de att tro på mina ord.
Och nu säger Herrens Ande till mig: Befall dina barn att göra gott, så att de icke leda många människors hjärtan bort till undergång. Därför befaller jag dig, min son, såsom en som fruktar Gud, att avstå från dina missgärningar.” (Alma 39:11–12)
Efter denna stränga tillrättavisning blev den kärleksfulle fadern Alma läraren Alma. Han visste att ”ordets predikan hade den verkan att leda åhörarna till att göra det som var rätt — ja … den gjorde ett mycket kraftigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat”. (Alma 31:5) Därför undervisade han Corianton.
Han talade först om Kristus: ”Nu, min son, önskar jag säga dig något angående Kristi tillkommelse. Se, jag säger dig, att han är den som visserligen skall komma för att borttaga världens synder, ja, han kommer för att förkunna sitt folk glada budskap om frälsning.” (Alma 39:15)
Corianton frågade varför man behövde veta så långt i förväg att Kristus skulle komma.
Alma svarade: ”Är icke en själ lika dyrbar för Gud nu som en själ vid Jesu ankomst?” (Alma 39:17)
Corianton kände sig ”oviss … angående de dödas uppståndelse”. (Alma 40:1)
Alma hade frågat Gud om uppståndelsen och berättade för Corianton om den första uppståndelsen och andra uppståndelser. ”En tid är bestämd för alla, på vilken de skola uppstå ifrån de döda.” (Alma 40:4)
Han hade frågat om vad som ”bliver … av människornas själar från dödsstunden till den för uppståndelsen bestämda tiden”. (Alma 40:7)
Han sade sedan till Corianton: ”Alla människors andar tagas hem till Gud, som gav dem liv … vare sig [de är] goda eller onda.” (Alma 40:11) De ”rättfärdiga, mottagas i ett lycksalighetens tillstånd” (Alma 40:12), och de onda leds ”såsom fångar av djävulens vilja”. (Alma 40:13) De rättfärdiga förblir ”i paradis, intill tiden för sin uppståndelse”. (Alma 40:14)
”I kunnen ej, när I befinnen eder vid denna fruktansvärda vändpunkt säga: Jag vill omvända mig, jag vill återvända till min Gud. Nej! I kunnen icke säga så, ty samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den eviga världen.” (Alma 34:34)
Alma berättade för sin son att ”det gives ett mellanrum mellan döden och kroppens uppståndelse, ett tillstånd, i vilket själen befinner sig i lycksalighet eller i elände intill den av Gud bestämda tiden, då de döda skola komma fram och bliva återförenade — både själ och kropp — samt framställas för Gud och dömas efter sina gärningar.” (Alma 40:21)
”Själen” — det vill säga anden — ”skall återställas åt kroppen och kroppen åt själen.” (Alma 40:23) ”Detta”, sade han, ”är återställelsen, om vilken profeterna hava talat.” (Alma 40:24) Alma sade att ”några hava förvrängt skrifterna och fördenskull gått vilse”. (Alma 41:1)
Sedan sade Alma: ”Nu min son, förnimmer jag att något annat, som du icke förstår, oroar ditt sinne, och det är rörande Guds rättvisa i syndarens straff, ty du försöker föreställa dig, att det är orättvist att lämna syndaren i ett eländigt tillstånd.
”Men nu, min son, vill jag förklara detta för dig.” (Alma 42:1–2)
Han berättade för Corianton om Edens lustgård och om Adams och Evas fall: ”Nu ser du härav, att våra första föräldrar blevo utestängda från Herrens närhet i både timlig och andlig mening. Sålunda se vi, att de blevo lämnade att följa sin egen vilja.” (Alma 42:7)
”Det blev människan förelagt att dö.” (Alma 42:6)
Sedan förklarade han varför döden är absolut nödvändig: ”Om det icke vore för återlösningsplanens skull (om den åsidosättes), skulle deras själar genast efter döden vara olyckliga, medan de äro utestängda ifrån Herrens närhet.” (Alma 42:11)
Alma undervisade Corianton om rättvisa och barmhärtighet: ”Därför kunde återlösningsplanen, enligt rättvisan, icke utföras utom på det villkor, att människorna … omvända sig.” (Alma 42:13)
Han förklarade att ”barmhärtighetens plan … ej [kunde] utföras med mindre en försoning ägde rum. Fördenskull försonade Gud själv för världens synder för att utföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans fordringar, på det att Gud skulle kunna vara en fullkomlig och rättfärdig Gud och på samma gång en barmhärtig Gud.” (Alma 42:15)
Han undervisade Corianton om den eviga lagens orubbliga regler. (Se Alma 42:17–25.)
Han förklarade rakt på sak varför straff är nödvändigt: ”Men människorna kunde ej omvända sig, med mindre ett straff, vilket måste vara lika evigt som själens liv skulle vara, blivit bifogat gent emot lycksalighetsplanen, vilken också var lika evig som själens liv.” (Alma 42:16)
Alma hade själv upplevt straffets vånda och omvändelsens glädje. Han hade själv en gång gjort sin egen far, Coriantons farfar, mycket besviken. Han gjorde uppror och gick omkring och ”försökte nedriva Guds kyrka”. (Alma 36:6) Han tillrättavisades av en ängel, inte för att han förtjänade det utan tack vare att hans far och andra bad för honom. (Se Mosiah 27:14.)
Alma upplevde vånda och skuld och sade: ”Medan jag sålunda sönderslets av minnet om mina många synder, se, då kom jag även ihåg, att jag hade hört min fader profetera för människorna, att en viss Jesus Kristus, en Guds Son, skulle komma för att försona för världens synder.
När denna tanke kommit till mitt sinne, anropade jag honom i mitt hjärta: O Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig, som är fångad i bitterhetens galla och innesluten i dödens eviga kedjor.
Se, när jag nu hade tänkt detta, kände jag icke längre mina kval, ja, jag blev icke mera sönderriven av minnet om mina synder.
O, vilken glädje! Vilket underbart ljus jag såg! Ja, min själ var fylld med glädje, lika stor som min pina varit.
Jag säger dig, min son, att det icke kunde finnas något så ihållande häftigt och så bitande som mitt kval var. Ja, åter säger jag dig, min son, att det å andra sidan icke kan finnas något som är så intensivt och ljuvligt som min glädje var …
Ja, från den stunden ända tills nu har jag verkat utan uppehåll för att förmå själar att omvända sig från sina synder, att låta dem smaka den stora glädje, som jag smakade, så att även de måtte bliva födda av Gud och fyllda med den Helige Anden.” (Alma 36:17–21, 24)
Alma frågade Corianton: ”Tror du, att barmhärtigheten kan beröva rättvisan något?” (Alma 42:25). Han förklarade att tack vare Kristi försoning kunde båda tillfredsställas av den eviga lagen.
”[Driven av] den Helige Anden” (L&F 121:43; se också Alma 39:12) tillrättavisade han Corianton med skärpa. Sedan han tydligt och tålmodigt undervisat honom om dessa grundläggande principer i evangeliet visade han honom mycket stor kärlek.
Profeten Joseph Smith undervisades genom uppenbarelse om att ”ingen makt, intet inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek,
genom godhet och sann kunskap, som storligen utvidgar själen, utan skrymteri eller svek,
skarpt bestraffande ibland när den Helige Anden driver därtill och därefter visande större kärlek mot honom, som du bestraffat, att han icke må hålla dig för fiende,
att han må erfara, att din trofasthet är starkare än dödens band.” (L&F 121:41–44)
Alma sade: ”O, min son! Jag önskar, att du icke längre förnekar Guds rättvisa. Försök ej att urskulda dig i allra minsta mån för dina synder genom att förneka Guds rättvisa, utan låt Guds rättvisa och hans barmhärtighet och långmodighet hava fullkomligt välde i ditt hjärta och låt det böja dig ned i stoftet i ödmjukhet.” (Alma 42:30)
Coriantons farfar, som också hette Alma, var bland de präster som en gång tjänade den ogudaktige kung Noah. Han hörde profeten Abinadi bära vittnesbörd om Kristus och blev omvänd. Dömd till döden flydde han från det ogudaktiga hovet för att undervisa om Kristus. (Se Mosiah 17:1–4.)
Nu var det Almas tur att som far vädja till sin son Corianton att omvända sig.
Sedan Alma strängt tillrättavisat sin son och tålmodigt undervisat honom om evangeliet, sade denne kärleksfulle far: ”Nu önskar jag, min son, att du icke låter dessa frågor vidare oroa dig. Låt endast dina synder göra dig orolig med den ängslan som leder dig till omvändelse.” (Alma 42:29)
I vånda och skam böjde sig Corianton ”ned i stoftet i ödmjukhet”. (Alma 42:30)
Alma, som var både Coriantons far och prästadömsledare, var nu tillfreds med hans omvändelse. Han lyfte den hemska skuldbördan som hans son bar och sände honom åter ut som missionär: ”Nu, o min son! Du har blivit kallad av Gud att predika ordet för detta folk. Gå därför nu … och förkunna ordet med sanning och allvar … Gud give dig enligt mina ord!” (Alma 42:31)
Corianton vände tillbaka till sina bröder Helaman och Shiblon, som var två av prästadömsledarna. Tjugo år senare i landet norrut, arbetade han fortfarande trofast i evangeliet. (Se Alma 49:30; 63:10.)
Det är en mycket, mycket ogudaktig värld vi lever i och i vilken våra barn måste hitta vägen. Överallt ställs de inför pornografi, förvirring över könsidentitet, omoral, övergrepp mot barn, drogmissbruk och mycket annat. Det går inte att undfly dess inflytande.
Somliga frestas genom nyfikenhet, sedan börjar de experimentera och en del blir fast i ett beroende. De förlorar hoppet. Motståndaren samlar in sin skörd och binder dem.
Satan är förrädaren, förstöraren, men hans seger är bara tillfällig.
Djävulens änglar övertygar somliga om att de fötts till ett liv de inte kan undfly och att de är tvingade att leva i synd. Den ondskefullaste av alla lögner är att de inte kan ändra eller omvända sig och att de aldrig kan få förlåtelse. Detta kan inte vara sant. De har glömt Kristi försoning.
”Ty se, Herren, eder Återlösare, led döden i köttet, varför han led alla människors pina, på det alla människor måtte omvända sig och komma till honom.” (L&F 18:11)
Kristus är Skaparen, Helbrägdagöraren. Det som han skapat, kan han rätta till. Jesu Kristi evangelium är ett omvändelsens och förlåtelsens evangelium. (Se 2 Nephi 1:13; 2 Nephi 9:45; Jakob 3:11; Alma 26:13–14; Moroni 7:17–19.)
”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon.” (L&F 18:10)
Denna berättelse om en kärleksfull far och en vilsegången son, tagen från Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus, är en förebild, ett mönster, ett exempel.
Var och en av oss har en kärleksfull Fader i himlen. Tack vare Faderns återlösningsplan är de som snavar och faller ”icke … förskjutna för evigt”. (Titelbladet till Mormons bok)
”Och huru gläder han sig icke över den själ som omvänder sig!” (L&F 18:13)
”Herren, kan icke se på synd med den allra minsta grad av överseende” (L&F 1:31–32), men, sade Herren, ”den som omvänder sig från sina synder får förlåtelse, och jag, Herren, kommer icke ihåg dem mera”. (L&F 58:42)
Kan det finnas några ljuvligare eller mer tröstande ord, mer fyllda med hopp, än skriftens ord: ”Jag, Herren, kommer icke ihåg [deras synder] mera. (L&F 58:42) Detta är Mormons boks vittnesbörd, och det är mitt vittnesbörd till er, i Jesu Kristi namn, amen.