Äldste Morris Ponce de León
När en svensk missionär som tjänar i Sverige fladdrade förbi i nyhetsflödet visste jag att han inte varit med bland de avresande missionärerna i de lokala sidorna i Liahona. Jag blev nyfiken och skrev till honom. Äldste Morris Ponce de León tog sig tid att svara på mina frågor och jag känner att jag verkligen vill dela det han skrev med Liahonas läsare.
Äldste Ponce de León kommer från Södertälje församling och började sin mission i februari 2021. Han säger att det än så länge varit den roligaste och bästa tiden i hans liv och att han inte skulle vilja spendera den tiden på något annat sätt.
Jag frågade äldste Ponce de León om hans exotiska efternamn och fick veta att det är spansk-colombianskt på hans pappas sida. Det fanns en conquistador vid namn Juan Ponce som seglade med sina två bröder på Christopher Columbus skepp. Han blev känd för att han sedan ledde den första europeiska expeditionen till Florida och att han var den första guvernören av Puerto Rico. Juan Ponce letade efter ungdomens källa, alltså den som nämns i filmen Pirates of the Caribbean. När han kom tillbaka till Spanien blev han dubbad till Juan Ponce de León, alltså Ponce af Lejon.
Nu låter jag äldste Ponce de León berätta:
Jag har varit medlem hela mitt liv och har allt att tacka min underbara mamma för, som integrerade evangeliet i vår uppväxt. Hon har varit ett stort exempel på hur man kan leva efter evangeliet och det har gjort att jag fortsatt, även när det varit svårt. Jesus var och är min fasta klippa.
Under min uppväxt har jag sett exempel på ont och gott. I skolan har jag varit ensam medlem i kyrkan, så det har inte alltid varit lätt att välja det rätta eller det bästa. Jag har dock alltid dragits till principerna som evangeliet är grundat på. Jag har kunnat se hur stor skillnad evangeliet kan göra i ens liv, att det ger en ett ljus att följa när man inte vet vart man är på väg. Det är verkligen en ledstång i livet. Om man förstår vart ledstången leder kan den vara till mycket stor hjälp. Jag känner stor tacksamhet och glädje för de saker jag kunnat undvika genom att hålla fast i ledstången. Detta betyder inte att jag var perfekt när jag växte upp eller att jag alltid ville gå till kyrkan eller sköta mitt ämbete. Men gnistan fanns alltid där.
Jag tror att det kommer en tid då man måste bestämma sig för att luta sig mot Gud och finna sig själv i den plan han har för oss. Att bara göra sin plikt och luta sig mot sina föräldrars vittnesbörd räcker inte. När jag var 17–18 så började jag verkligen fundera, läsa skrifterna och utforska vad evangeliet är och om jag hade ett vittnesbörd.
Det jag nu förstått är att mitt vittnesbörd har varit som en gradvis soluppgång. Jag hade en gnista som till slut blivit en brasa. När jag fortsätter att ta hand om min eld genom att ge den bränsle kommer den inte att sluta brinna. Ens vittnesbörd och tro är verkligen som det står i Alma 32, en levande växt som behöver konstant näring. Jag vet att Gud verkligen kan och vill hjälpa oss med allting, men vi måste be och sedan agera på det vi känner!