Min väg till templet
Terez Nilsson, lokalredaktör:
I sin blogg Församlingsträdet hade Gunnel Hedberg i Örebro församling bett Catharina Lieng berätta om sig själv. Jag fascinerades av Catharinas berättelse och frågade henne om jag fick använda delar av den i Liahona. Under vårt telefonsamtal berättade Catharina att perioden med stängda tempel och kyrkor har varit en pärs för henne. ”Jag har klättrat på väggarna”, sa hon med sin varma finlandssvenska dialekt. När jag pratade med Catharina fick jag en känsla av att hon ser templet som sitt egentliga hem. Hon verkar ha gjort allt som finns att göra i och runt templet i Stockholm. Under ett år tog hon hand om gästhemmet. Hon har arbetat och arbetar fortfarande ideellt på templets kontor. Hon är missionär i FamilySearch support och hon är en flitig tempeltjänare. ”Att arbeta i templet ger mig väldigt mycket och det är mitt sätt att tacka Herren för allt gott han gör för oss alla”, säger Catharina.
Ett annat slags tjänande som gjort stort intryck på Catharina var de år då hon var med i en grupp som hjälpte medlemmarna i Viborg i Ryssland. När kyrkan var mycket ny i Ryssland åkte dessa finska medlemmar över till sina syskon med kläder, mat och kärlek. De bodde hemma hos medlemmarna och stöttade den lilla grenen på alla sätt de kunde. Catharina fick användning för den lilla ryska hon lärt sig av sin morfar och under en kvällskurs. Hon kom att älska folket i Viborg.
Jag frågade Catharina hur hon hamnade i Kumla, utanför Örebro. Hon berättade att hon sökte efter en lägenhet nära templet i Stockholm, men utan framgång. Hennes goda vänner trodde då att hon enkelt kunde få en bostad nära dem i Kumla, vilket visade sig vara sant. Därför tillhör Catharina sedan 2010 Örebro församling.
Catharina Lieng berättar:
Jag är född i New York City där mina föräldrars vägar korsades. Pappa var norrman, doktor i fysik och kemi och anställd på ett företag där. Han uppfann vitamintillskottet Sanasol (eller Solesan), en ersättning för den viktiga men illasmakande fiskleveroljan. Min mamma var finlandssvenska och kom till USA som flykting när hennes pappa bodde där. Hon kom att arbeta som mannekäng. Hennes far, min morfar, hade kommit till New York på rekommendation från den finska kompositören Jean Sibelius, som han var god vän med. Morfar var en fantastiskt duktig violinist och räddade många orkestrar med sitt spel. Han slutade som konsertmästare för Bostons symfoniorkester.
Mina föräldrar skildes då jag var tre år gammal. Min mamma flyttade tillbaka till Helsingfors för en tid. Men som sexåring var jag tillbaka i New York igen och det enda jag minns var att husen var så väldigt höga. Jag tror att vi stannade där i ett halvår innan vi flyttade vidare till Norge. Slutligen kom vi tillbaka till Finland igen där min mormor bodde.
Min mamma gifte om sig när jag var åtta år. Jag kom inte så bra överens med min styvfar, så min uppväxt blev inte så lätt. Men när mamma dog var det jag som tog hand om min styvfar och vi kom bra överens till slut. Min pappa gifte också om sig. Han gifte sig med en härlig norsk kvinna som jag har mycket att tacka för. Hon hjälpte mig att stå på egna ben efter allt jag gått igenom. Tyvärr gick hon bort för en tid sedan. Jag är säker på att min pappa väntade på henne.
Under åren har jag arbetat med olika saker och på olika platser. I Finland jobbade jag på Finnair och även som barnsköterska. Jag har sålt kappor och bijouterier i Torremolinos i Spanien och jag har sålt tyger i Boston. Med min finska man fick jag två pojkar och en flicka och nu har jag fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn i Finland.
Jag hade blivit kontaktad av missionärer en gång långt före den dag då det ringde på min dörr när jag bodde utanför Helsingfors. Nu började de besöka mig ofta. Jag kan förstå både deras iver och besvikelse, för jag trodde på vad de sa, men ville inte döpa mig. Efter en tid lovade jag att jag skulle döpa mig om jag fick ett svar genom Bibeln. Jag fick ett tydligt svar när jag läste i Jesaja, men ända fram till min dopdag tvivlade jag. Vad som hände mig under vattnet i dopbassängen går inte att beskriva. Det var helt fantastiskt, för då och där visste jag att jag gjorde rätt. Som ni vet så är det bara en liten stund man är under vattnet, men det jag upplevde kändes mycket längre.
När jag varit medlem i sex månader skulle en av mina vänner i kyrkan gifta sig i templet i Stockholm. Jag och brudens syster skulle dekorera i kapellet medan de andra var inne i templet. De var borta väldigt länge och jag bestämde mig för att ta en promenad i templets vackra trädgård. På vägen upp till templet upplevde jag något underbart. Jag fick en stark maning att jag skulle göra allt jag kunde för att få komma in i Herrens hus. Från den stunden var templet en mycket speciell plats för mig.
Inte visste jag den dag jag döpte mig, att jag nästan skulle bo i Stockholms tempel och att min kärlek till templet skulle göra att jag tog steget att flytta till Sverige. Herren har sina vägar.