När missionsarbetet gör avtryck
”Välkomna in! Jag har väntat på er”, sa Inga Lill Hermann när hon och hennes tolvåriga dotter Theresia öppnade dörren till sin lägenhet i Märsta. Systrarna Kristina Palomäki och Cindy Kuball hade precis knackat på deras dörr. Syster Palomäki svarade: ”Men, vi har ju inte ens berättat vilka vi är.” ”Jag vet förstås vilka ni är, ni är mormonmissionärer”, sa Inga Lill medan hon visade in systrarna i lägenheten. Samma morgon hade systrarna Palomäki och Kuball bett ivrigt om att de skulle hitta någon som skulle vara intresserad av att lyssna på deras budskap. Syster Palomäki hade bara ett par veckor kvar på sin mission och skulle snart åka hem till Malmö. Inga Lill och Theresia visade snart intresse för deras budskap och de träffades några gånger innan syster Palomäki åkte hem och syster Shields tog hennes plats.
Inga Lill och Theresia växte i tro och systrarna bad äldste Shane Schulthies och mig att hjälpa till att undervisa dem. Vi tjänade i Sollentuna, nära Märsta. Jag var en helt ny och ivrig missionär från Arizona som försökte vänja sig vid den svenska vintern 1981. Med mina begränsade språkkunskaper kom jag direkt från missionärsskolan i Provo. Jag försökte ändå förstå och hjälpa till allteftersom vi fortsatte undervisa Inga Lill och Theresia. Efter ytterligare några lektioner frågade vi dem om de ville döpas, och de samtyckte. Som ny missionär tänkte jag att det är så här det fungerar varje gång: hitta, undervisa, uppmana och döpa. När vi förberedde oss för doptjänsten bad Inga Lill och Theresia mig, den nya missionären, att döpa dem. Min kloka kamrat och systrarna stödde dem i deras val.
Vi döpte Inga Lill och Theresia i mars samma år i kapellet i Hägersten. Det snöade den kvällen. När doptjänsten var färdig och vi stod i korridoren tog jag fram ett halsband ur fickan med texten ”Jag är Guds lilla barn”, ett av flera som min mor hade lagt i min resväska innan jag åkte hemifrån. Jag ställde mig på knä framför lilla Theresia och frågade om hon ville ha halsbandet. Hon sa ja, och jag gav det till henne. När kvällen närmade sig sitt slut tog vi farväl av Inga Lill och Theresia. Mitt farväl kändes på en gång mer definitivt eftersom jag snart förflyttades till Östersund. Jag insåg inte då att Theresia och hennes familj bara hade börjat välsigna mitt liv.
Tio år senare satt jag vid mitt skrivbord i centrala Phoenix. Ett samtal kom in från receptionisten: ”Det är en Theresia Hermann som söker dig.” Mitt sinne snurrade … Verkligen? Jag svarade på samtalet och hörde Theresia fråga: ”Är det här äldste Lake?” Jag svarade: ”Jag var äldste Lake … Är det verkligen du Theresia?” ” Ja”, svarade hon, ”jag fick ju er bröllopsinbjudan för flera år sedan, och nu råkade jag titta på den igen. Det står att ni bor i Phoenix.” Hon fortsatte: ”Jag bor i Mesa nu, bara 30 minuters bilresa från ditt kontor.” Jag kunde knappt tro det … lilla Theresia från Märsta bodde nu på andra sidan stan. Jag skyndade mig att ringa min fru, och vi bestämde oss för att träffa Theresia omedelbart.
Historien slutar inte där. I själva verket var detta bara början på fler kapitel. Under de följande trettio åren har våra två familjer stått varandra nära och hjälpt oss att bevara vår kärlek till Sverige, evangeliet och missionsarbetet. Tillsammans har vi haft Luciatåg, midsommarfirande, tempelresor, delad hjärtesorg, tempelbesegling, de bästa svenska bakverken ni någonsin kan tänka er och vi har glatt oss åt Theresias sex starka, underbara pojkar.
En av dessa söner, Jerrod Johnston, ringde oss i juli 2018. Han hade just fått sin missionskallelse och planerade att öppna den samma kväll och ville att vi skulle vara där. Nu var vi nästan grannar och vi körde till Theresias kapell för att vara med när Jerrod öppnade sin kallelse. Spänningen var påtaglig och förväntningarna höga. En kallelse att tjäna Herren var som helst är inspirerad, men när Jerrod öppnade brevet, och det stod ”Sverige”, briserade en explosion av blågul glädje i rummet. Äldste Johnston tjänade troget och väl i sin mors hemland. En annan son, Jonathan, tjänstgör nu i Lettland. Jag har fascinerats av att se Guds avsikter växa fram i hans barns liv och särskilt i lilla Theresias och hennes familjs liv.
Vad hände med syster Palomäki, nu Kristina Rönndahl? Tidigare i år kontaktade jag Kristina för att ta reda på om hon någonsin fått höra resten av Theresias historia. När hon svarade att hon inte hade det, ringde jag ett Zoom-samtal med Kristina, Theresia, hennes man Thor, Cindy Kuball (nu Giauque), nygifta Jerrod och hans fru, samt jag själv och min fru. Efter vissa tekniska bekymmer dök alla till sist upp på skärmen. Efter nästan fyrtio år berättade Theresia sin historia, om framgångar och hjärtesorger. Och för en liten stund sträckte vi oss över tid och rum för att älska varandra igen, vittna om Guds kärlek till oss alla och komma ihåg att Gud besvarar böner, även om det kan ta fyrtio år innan man förstår vad som hänt.
Äldste Greg Lake och hans hustru Lisa tjänar som heltidsmissionärer i Sverige. De arbetar med unga ensamstående vuxna. De kommer från Gilbert i Arizona. De har fyra barn och åtta barnbarn.