I deras fotspår
I Jönköpings församling har man en stolt historia av att engagera ungdomar i aktiviteter som för tankarna till de fantastiska pionjärer som offrat så mycket för att bygga upp Guds rike. En vandring i pionjärernas fotspår gjordes även under sommaren 2021.
I vår kyrkobyggnad i Jönköping finns en tavla som avbildar ett av de tio handkärrekompanierna som 1856–1860 gick till Saltsjödalen. Det blev handkärror för att reducera kostnaderna för alla emigranter under dessa år.
Denna påtvingade folkvandring började redan 1846. Totalt var det cirka 62 000 heliga som färdades över prärien under de kommande två decennierna. Detta kom att bli en av världens största folkmigrationer, allt i en önskan att följa profetens uppmaning att komma till Sion.
I Nauvoo tvingades medlemmarna ut ur staden med våld, men även i Europa blev man en slags paria genom att ansluta sig till kyrkan.
Det tog cirka två månader att resa med båt från Liverpool till New York och sedan med tåg och flodbåt till Iowa City i Iowa. Där tog den tidens kända civilisation slut. Allt västerut var vildmark, bebott endast av ursprungsbefolkningen (indianer), jägare och vilda djur.
Vuxna fick endast ta med sig personliga ägodelar som vägde åtta kilo! Detta inkluderade då sovtäcke och underlag.
Att läsa om deras strapatser och umbäranden är en sak. Att verkligen ha upplevt samma sak är något annat. I detta fall är det ju riktigt svårt att ens i närheten kunna uppleva samma sak som dessa migranter. Men jag, tillsammans med flera andra, har genom åren försökt att bättre förstå till en liten del hur det kändes.
2007 byggde Unga män i Jönköpings församling en ungefärlig kopia av pionjärernas handkärror. Hjulen köptes in från en person i Umeå. Dessa hjul hade tidigare använts på en gödselvagn. Just denna handkärra har använts på vandringar från Jönköping till templet i Köpenhamn (2008) och templet i Stockholm (2012) och så även denna gång 2021. Det har också gjorts andra vandringar som till Örkelljunga 1998 och till Helsingborg 2003, men då med andra slags handkärror.
Att kämpa hårt under en dag är en sak, men att under många dagar med fötter (och resten av kroppen) som inte gillar att sakta men säkert nötas ner, är något helt annat. Det är den motivationen och tron som också våra tidiga pionjärer visade.
”En man som färdades över prärien i Martins handkärrekompani bodde i Utah i många år. En dag befann han sig bland en grupp människor som häftigt kritiserade kyrkans ledare för att de hade tillåtit de heliga att färdas över slätterna med endast den utrustning och beskydd som ett handkärrekompani erbjuder. Den gamle mannen lyssnade tills han inte längre kunde bärga sig. Då reste han sig upp och sa med stor rörelse: ’Jag var med i det kompaniet och min hustru var med. … Vårt lidande var långt större än ni kan föreställa er och många dog av kyla och svält, men har ni någonsin hört någon av dem som överlevde detta kompani uttala ett kritiskt ord? … Vi överlevde med den absoluta kunskapen att Gud lever, för i vår djupaste nöd lärde vi känna honom. Jag har dragit min handkärra när jag var så svag och trött av sjukdom och brist på mat att jag knappt kunde ta ett steg till. Jag har tittat framför mig och sett en sandremsa eller sluttning och sagt till mig själv att jag bara kan gå så långt och där måste jag ge upp, för jag kan inte dra lasten genom den. … Jag har gått vidare till denna sandremsa och när jag nått fram till den började kärran att skjuta på mig. Jag såg tillbaks många gånger för att se vem det var som sköt på kärran, men jag kunde inte se någon med mina ögon. Då visste jag att Guds änglar var där. Sörjde jag över att jag valde att komma med handkärra? Nej. Varken då eller enda minut av mitt liv sedan dess. Priset vi betalade för att lära känna Gud var en förmån att betala, och jag är tacksam över att jag fick förmånen att vara med i Martins handkärrekompani.” (Vår arvedel [2004], kapitel 6, s. 78–80.)