Sigrid från Schneidemühl
Den 27 januari 1928 föddes Sigrid Elisabeth Kindt i Schneidemühl i Tyskland, nära gränsen till Polen. Hon hade fyra bröder, varav en dog som liten. Fadern, som var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga sedan några år, döpte henne när hon fyllde åtta år. Hon minns sin barndom som trygg och fri men modern dog när Sigrid var elva år. Fadern gifte om sig och familjen utökades med ytterligare fem barn.
I Hitlers Tyskland var det obligatoriskt för barn mellan tio och fjorton år att vara medlem i Hitlerjugend. Sigrid blev alltså en ”Jungmädchen” i uniform och fick lära sig marschera till musik och sjunga folksånger. Gymnastik ingick också i programmet. Som 14-åring var hon ledare för 150 flickor som hon tränade två gånger i veckan i en stor gymnastiksal.
Från våren till hösten 1944 blev hon, då 16 år, tillsammans med andra ungdomar kallad till att gräva skyttegravar. Det var ett arbete som tog hårt på Sigrid, som var en ganska svag och klen flicka, och hon blev svårt sjuk och medtagen i struma.
När ryssarna i januari 1945 började skjuta in i hemstaden flydde familjen med det sista tåget som lämnade Schneidemühl. Målet var Berlin men de hamnade i en by utanför Hamburg. Maten var knapp, den bestod mest av potatis och kålrötter. Sigrid fick arbeta hos en familj som ”husdotter” (hembiträde) mot kost och logi.
Sigrids far, som var soldat, tillfångatogs av amerikaner. Dessa överlämnade honom märkligt nog till ryssarna som tvingade sina fångar att gå till fots till fånglägret i Ryssland. När han så småningom släpptes blev han kallad på mission, trots att familjen hade flera små barn och dåligt med mat och pengar. Efter missionen blev han distriktspresident i Hamburg och sedermera patriark. Innan vi hade egen patriark i Sverige var alltså Sigrids far den som gav många svenska medlemmar deras patriarkaliska välsignelser.
Sigrid hade redan som barn en stark tro och växte upp till en beslutsam ung dam som gick 18 kilometer till närmsta församling på söndagarna för att få mer undervisning och kunskap. Trots att hon var ganska blyg lärde hon sig att hålla tal i kyrkan och kände att det blev en välsignelse och styrka för henne i hennes fortsatta liv.
Hon arbetade senare på flera ställen, bland annat på en chokladfabrik tillsammans med andra flyktingflickor. Hon gick på danskurs och spelade teater på fritiden men kände sig alltid som en flykting i sitt eget land.
Hösten 1950 fick Sigrid en inbjudan från arbetsförmedlingen att arbeta på ett spinneri i Sverige. Det nappade hon och 22 andra tyska flickor på och de fick anställning på Mölnlycke fabriker.
Hon upplevde det som en stor välsignelse att få komma till Sverige, ett fritt land med möjligheter som inte fanns i hemlandet. I Tyskland var det svårt att både försörja sig och att få en egen bostad. Byggnader var sönderbombade och soldater som återvände hem behövde jobben för att försörja sina familjer. Det rådde brist på det mesta i samhället. Det var en välsignelse att vår kyrka i USA skickade kläder, skor och matvaror till medlemmarna i Tyskland. Som följd därav växte också församlingarna med många nya medlemmar.
Här i Sverige träffade Sigrid Hans Rose som blev hennes make och far till deras tre barn. Han var inte medlem i kyrkan och för husfridens skull stannade hon hemma från kyrkan. Men hon hade hela tiden sitt vittnesbörd i behåll och levde efter evangeliets principer. Efter skilsmässan återvände hon till kyrkan med full kraft.
I kyrkan har hon haft många olika ämbeten, först inom Primär, senare i Hjälpföreningen som rådgivare och en tid som president. Numera har hon ansvar för födelsedagshälsningarna från Hjälpföreningen, en uppgift som hon sköter med nöje och stor nit, till glädje för systrarna i församlingen.
Sigrid känns yngre och vitalare än sin ålder, hon är noga med vad hon äter och gymnastiserar lite dagligen. Även om hon har en höft som bråkar kan hon sköta det mesta i sitt hus och i sin radhusträdgård. Hon har kontakt med vänner och släktingar i både Tyskland, USA och Kanada via internet.
På söndagarna ser och lyssnar Sigrid på vår församlings möten via Zoom och fortsätter gärna se möten från andra församlingar på Youtube, ibland upp till fem olika. Det känner hon är ett bra sätt att helighålla sabbatsdagen.
Sigrid känner sig välsignad och bevarad och är tacksam över att hon föddes in i kyrkan. Hon är tacksam för prästadömet och för allt hon lärt sig, både andligt och timligt, praktiskt och teoretiskt och för allt hon fått uppleva genom kyrkans aktiviteter under åren.
Sigrid är ett stort exempel för oss med sin trofasthet, sitt kärleksfulla och toleranta sätt, sitt glada humör och sin humor. Vi som är några år yngre känner att det vore en ynnest att få åldras som hon.
Redaktionens kommentar: Inom kort kommer en artikel med speciell anknytning till ovanstående text. Den handlar om Edith och Torsten Wiklöf. Det visar sig att syster Roses far, Johannes Kindt, var den som först kom med evangeliet till den unga Edith Baltzer i efterkrigstidens Tyskland.