I Guds rike är alla önskade
Det är många år sedan nu men jag minns fortfarande vad en syster i kyrkan, Mariana Rosander, sa när hon berättade om rymden. Hon sa att ”materien tycker om att bli betraktad”. Detta får mig att tänka på ett matprogram på tv där den italienska kocken Gino D´Acampo lagar mat från olika platser i Italien. Hans mat ser alltid så aptitlig och fantastisk ut. Vad är hemligheten? Kan det vara det soliga, härliga klimatet som tomater och andra råvaror fått frodas i? De har blivit sedda och älskade och avger därför sin bästa smak.
Vi människor behöver också ett gynnsamt klimat. Vi visar vår bästa sida när vi känner oss älskade och sedda, för det är då vi orkar vara toleranta, ha tålamod och vara vänliga. Men för många är detta ett ideal som ligger långt från verkligheten. Många bär på svåra och smärtsamma upplevelser både från uppväxten och från senare i livet. Frågan är hur vi hanterar dessa upplevelser.
En bra början är att erkänna känslor av besvikelse, vrede, övergivenhet och sorg. Man kan överväga att söka hjälp utifrån och/eller be att få en prästadömsvälsignelse. Vi behöver inse att vägen till helande är en process som tar tid. Beroende på vad det gäller kan vi välja att söka upprättelse/gottgörelse hos landets rättsliga instanser. Minns att de heliga på 1830-talet blev uppmanade av Herren att söka upprättelse på grund av de förluster, hot och förföljelser de utsatts för, först hos domaren och, om han ignorerade dem, hos guvernören och som sista instans hos presidenten. Om inget av detta fungerade skulle Herren ta hand om detta och skipa rättvisa. Samtidigt uppmanades de heliga att be för dem som behandlat dem illa och förlåta (Läran och förbunden 101:86–89, 92, se även Läran och förbunden 123 om vikten av dokumentation).
Andra omständigheter kan få en person att känna igen sig i den här versraden ur en dikt av Bruno K. Öijer: ”Jag drömde jag var önskad.” Det kan gälla personer som känner att de inte lever upp till eller inte passar in i hur de tycker att en idealisk medlem ska vara. Om detta gäller dig vill jag säga: lita på att du i Herrens och vår himmelske Faders ögon både är önskad och värdefull.
Vi talar då och då om att vi ska lära känna varandra i kyrkan och då är det av största vikt att den som vill och behöver berätta om en personlig erfarenhet inte bemöts av kommentarer som kan uppfattas som förminskande. Om det händer kommer personen inte vilja öppna sig igen. Somliga erfarenheter är förstås av så privat karaktär att de syskon emellan bör förbli privata.
Nu sker mycket av vår kommunikation via skärmar, men behovet av det fysiska samtalet lever kvar, samtal där vi kan avläsa kroppsspråk, höra nyanser och känslor utan att behöva ta till symboler.
Som i allt annat är Jesus Kristus ett föredöme i att se människan. Jag tänker exempelvis på när han uppväckte en änkas son. Jesus kom tillsammans med lärjungarna till Nains stadsport när de såg att en död person bars ut. Den döde var sin mors ende son och när ”Herren såg henne förbarmade han sig över henne och sade till henne: Gråt inte.” Till sonen sa han: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor” (Lukas 7:12–15). Denna änka kom inte till Herren och bad honom att uppväcka sonen och Herren kunde ha nöjt sig med att trösta henne, men han såg hennes behov. Han såg att hon var ensam och att hon behövde sin son.
Även om vi ibland är begränsade i vår önskan att bistå kan vi vara lyhörda för outtalade behov. Låt oss lyssna till och se varandra, samt minnas att i Guds rike är alla önskade.