När långt borta blir nära
Mats och Veronika Ekelund har lämnat storstadslivet i Stockholm för en gård utanför Leksand i Dalarna. Redaktionen fick höra om en dialog de haft med ledarna i den nya församlingen. Biskopens omsorg om församlingen och Mats och Veronikas villighet att tjäna ledde till att de fick ett unikt första uppdrag. De skulle verka som hemlärare (senare stödpar) för 28 familjer utspridda över hela övre Dalarna.
För Veronika blev den nya kallelsen en återspegling av barndomens upplevelser. Veronikas far, Haakon (senare Gustav) Palm, hade tjänat som grenspresident i Borlänge under en stor del av hennes uppväxt. Veronika minns hur hennes pappa tog med sig familjen på somrarna för att besöka medlemmar som bodde långt bort från Borlänge. Lima, Älvdalen, Evertsberg, Nås och Solvarbo var bland byarna som besöktes. Vid ett av dessa besök minns Veronika att hennes far fick ta emot tiondepengar som under lång tid sparats i en burk. Hela familjen Palm lämnade successivt Borlänge för andra församlingar, men nu är alltså Veronika tillbaka i det vackra landskapet tillsammans med maken Mats, redo att söka upp medlemmar som på olika sätt förlorat kontakten med kyrkan.
Byarna som Mats och Veronika besöker ligger mestadels utmed Österdalälven där sjön Siljan finns med. Andra medlemmar bor utmed den andra älvfåran, vid Västerdalälven, den som leder till Sälenfjällen och vintersportorterna.
”På våra resor har vi mötts av försiktiga leenden, förvånade blickar och varmt välkomnande”, berättar Mats. ”I ett hem blev vi ombedda att inte komma tillbaka och några medlemmar fanns inte längre kvar på de adresser vi hade.”
Mats fortsätter att berätta: ”Mellan Orsa och Mora, på en udde i det vidunderligt vackra Vattnäs, elva mil från kyrkan, var det tomt hos Inger Persson. Vi lämnade en handskriven hälsning med Veronikas telefonnummer och bara några dagar senare ringde det på Veronikas telefon och en späd röst började prata om lappen. Damen med den späda rösten frågade om det var Agnes Palms dotter Veronika som hon talade med. Jo, så var det ju, och minnen från barndomen spelades upp för Veronika som kom ihåg en svarthårig dam från Mora som brukade komma till kyrkan. Sedan dess har det blivit många besök, skratt och hemligheter ’tjejer emellan’. Inger är inte längre svarthårig och nu, på plats i ett äldreboende i Mora, har Inger kunnat följa församlingens utsändningar på sin iPad. Hon har låtit utföra tempelarbete för sin framlidne make och har alltid frågor runt artiklar i Liahona och om gamla medlemmar som hon minns.”
”I Älvdalen fann vi den pensionerade musikläraren Kaj som spridit Mormons bok bland tiggarna från Bulgarien. Hos Kaj är vi välkomna alla dagar i veckan och även andra medlemmar från Borlänge och Handen har kommit på besök. Han blir mycket berörd av både lektioner och vittnesbörd.”
Mats berättar vidare om hans och Veronikas resor till dem som en före detta missionspresident kallade ”fåren i rikets utkant”: ”Utmed den andra älvfåran, i Dala-Järna, blev vi varmt välkomnade av Börje. Han döptes i Gävle och hade där spelat första violin i symfoniorkestern. Vi pratade en god stund innan jag insåg att jag faktiskt hade varit med på Börjes dop 1985. Jag var grenspresident i Gävle då. Att vägarna skulle korsas igen på detta vis ledde till både tårar och skratt.”
I Nås, inte alls långt från Dala-Järna, bor spelmannen Bengt Bergström. Inte heller han var hemma vid första besöket utan började sända sms-meddelanden till Mats på det telefonnummer som stod på lappen som lämnats till honom. Det tog lång tid innan vi möttes, men då kände Bengt igen mig, fortsätter Mats. ”Jag har hört dig tala i Helsingborg för många år sedan, men du är mycket tjockare nu!” utbrast Bengt på sitt djupa dalmål vid första mötet. Bengt har bott i Helsingborg och arbetat som psykolog i Helsingör. Mats var under en tid högråd i Malmö stav och reste runt med Unga vuxnas representanter, bland annat till Helsingborgs församling. Bengt berättade för oss att han sedan han kom tillbaka till Dalarna bett Gud att sända ett sändebud till honom om han ville att han skulle fortsätta tillhöra Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. ”Nu har det kommit ett sändebud, så nu vet jag var jag hör hemma”, säger Bengt. Nu när pandemin har lättat åker Bengt de 13 milen till och från kyrkan på söndagarna.
Av de 28 namnen på Ekelunds lista bodde 21 personer kvar på sina adresser och sju av dessa har nu en aktiv relation till kyrkan och har någon att prata om evangeliet med. ”Det är som en dröm att vi får verka bland så fina människor tillsammans”, säger Veronika.
Före pandemin besöktes mötena i Borlänge av drygt 50 personer på söndagarna. Med långa avstånd och med teknikens hjälp var församlingen tidig med att ha möten via Zoom. Det har gjort kyrkan mer tillgänglig, inte bara för några av dem som kontaktats av Veronika och Mats, utan också för andra medlemmar som har svårt att nå Borlänge på grund av avstånd och glesa kommunikationer. ”Vi har nu varit så många som 85 personer på våra möten. Det är en utveckling som gläder alla, men som kanske ingen hade kunnat förutse”, menar makarna Ekelund. ”Pandemin har varit till välsignelse för Borlänge församling. Vi är en del av ett underbart verk och när den Helige Anden vittnar finns bara vinnare, och nyligen har ytterligare sju personer i övre Dalarna fått erfara det.”