Kapitel 19

Tjänandets gudomliga natur

Livets ädlaste syfte är att sträva efter att göra andras liv bättre och lyckligare.¹

Introduktion

President David O McKay lärde ofta att tjänande leder till sann lycka och att Herren vägleder och välsignar dem som tjänar. År 1921 inträffade ett sådant tillfälle då Herren vägledde sina tjänare, när äldste David O McKay och broder Hugh J Cannon fullgjorde en uppgift från första presidentskapet att besöka kyrkans medlemmar över hela världen. I deras uppgift ingick att besöka kyrkans medlemmar i Armenien. Som en följd av första världskriget och svåra villkor i regionen, var föga känt om hur kyrkans medlemmar hade det där. Äldste McKay skrev:

”I mars 1921 fick vi veta att på en speciell fastedag hade varor till ett värde av tusentals dollar anskaffats åt de nödlidande i Europa och de lidande armenierna i Asien. Vi fick också veta att första presidentskapet övervägde att sända ett särskilt sändebud till Syrien för att överlämna personlig hjälp till våra armeniska heliga.”

Eftersom äldste McKay och broder Cannon enligt planerna inte skulle besöka kyrkans medlemmar i Armenien förrän långt senare under resan, fortsatte de sin resa och besökte sådana områden som Australien, Nya Zeeland och många öar. I många månader hörde de ingenting om omständigheterna i Armenien eller om någon skickats dit med hjälpen. Slutligen, den 2 november 1921, när de var i Jerusalem, fick de meddelande om att en person vid namn J Wilford Booth hade skickats av kyrkans huvudkontor för att möta dem. Men ingen visste något om hans restider eller var han skulle befinna sig. Den dagen skrev äldste McKay i sin dagbok: ”Vi har ingen aning om var han är, men vi ska lämna Jerusalem och bege oss till Haifa, på väg till Aleppo [Syrien], i morgon bitti. Vi har bestämt oss för att åka bil genom Samarien för att besöka bibliska platser.” Innan de gav sig av gick äldste McKay och broder Cannon upp på Oljeberget, valde ut en avsides belägen plats och bad att Herren skulle vägleda dem på deras resa.

Äldste McKay berättade vad som hände efter bönen: ”När vi återvände till hotellet kände jag en stark maning att vi skulle åka tåg och inte bil till Haifa.” Broder Cannon samtyckte och de fortsatte resan till Haifa och hoppades finna äldste Booth där. Äldste McKay skrev: ”Vår största önskan när vi närmade oss denna mission var att träffa äldste Booth. Det verkade faktiskt som om vår resa till Syrien var meningslös om vi inte träffade honom. Vi var främlingar. Vi kände inte någon … Vi hade en del namn och adresser, men vi kunde inte läsa dem eftersom de var skrivna på turkiska.”

När äldste McKay och broder Cannon kommit fram till tågstationen blev de kvar där medan de sökte information om ett lämpligt hotell. Efter fördröjningen gick äldste McKay mot stationsdörren samtidigt som en annan resenär. Mannen tog honom på axeln och sade: ”Är det inte broder McKay?”

Äldste McKay skrev följande om resultatet av mötet: ”Mållös av häpnad att bli tilltalad på detta sätt i en vilt främmande stad vände jag mig om och kände igen äldste Wilford Booth, den man som vi var mest angelägna att möta. Vi hade också träffats vid den mest lämpliga tidpunkten och platsen … Det kunde inte ha varit bättre om vi så hade planerat det i veckor! När vi berättade för varandra om våra upplevelser hade vi inget tvivel om att vårt möte var en följd av gudomligt ingripande … Faktum är att om vi inte hade träffats i Haifa så skulle vår resa till den armeniska missionen, vad mänsklig visdom beträffar, ha varit ett totalt misslyckande. Hur som helst, bland många plikter och erfarenheter organiserade vi den armeniska missionen.”²

David O McKays lärdomar

Det är Herrens vilja att vi tjänar varandra.

Det är Guds vilja [att ni] ska tjäna er nästa, göra gott mot dem och göra denna värld bättre genom att ni har levat i den. Kristus gav sitt allt för att lära oss denna princip. Och han sade: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matt 25:40) Detta är det budskap Gud har gett till oss. Denna kyrka är Guds kyrka, vilken är så fullkomligt organiserad att varje man och varje kvinna, varje barn, kan ha möjlighet att göra någonting gott för någon annan. Det är våra prästadömsmedlemmars ansvar, det är biorganisationernas och varje medlems förpliktelse att tjäna och utföra Guds vilja. Om vi gör detta, och ju mer vi gör det, desto mer ska vi bli övertygade om att detta är Guds verk, eftersom vi prövar det. Då, genom att utföra Guds vilja lär vi känna Gud och kommer nära honom och känner att det eviga livet är vårt. Vi känner då att vi älskar människor överallt, och kan ropa med apostlarna fordom: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna.” (1 Joh 3:14)³

Det har sagts att ”människosläktet går under om människorna upphör att hjälpa varandra”. En man, som jag citerar, säger att ”alltifrån den tidpunkt då modern vårdar det nyfödda barnet till det ögonblick då någon vänlig assistent torkar bort den kalla fukten från en döendes panna, kan vi inte existera utan ömsesidig hjälp” … Kyrkan, med dess samtliga kvorum och organisationer, är Guds plan för ömsesidigt bistånd.⁴

Jag kommer att tänka på några … som jag vill uttrycka tacksamhet för … Det är de män och kvinnor över hela kyrkan som bidrar med tid och medel till att främja sanningens sak — inte bara genom sin undervisning, utan genom ett äkta tjänande på många sätt. En del av dessa kämpar med sin egen försörjning. En del är rika män och kvinnor som har gått i pension och är miljonärer … Må Gud välsigna dem som utför sådant tjänande och må Gud välsigna er alla, för jag tror att vi kan säga för kyrkans räkning: ”Vi strävar efter att vara ett, Fader, såsom du och din Son är ett.”⁵

Är ni villiga att tjäna? Har ni samma vision som kung Benjamin hade när han sade: ”… när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst”? (Mosiah 2:17) Sann kristendom är kärlek i handling. Det finns inget bättre sätt att uttrycka kärlek till Gud än att visa osjälvisk kärlek till sina medmänniskor …

… Låt ditt hjärta fyllas med tro, med vänlighet, och en önskan att tjäna hela människosläktet. Evangeliets anda kommer av att verka för andra människors bästa.⁶

Tjänande ger lycka till både givare och mottagare.

I själva verket är lycka målet för vår existens. Denna lycka når vi säkrast genom att tjäna vår nästa.⁷

Alla människor vill bli lyckliga. Många har också en uppriktig strävan att göra det mesta och bästa av sig själva. Förvånansvärt få inser emellertid att ett säkert sätt att nå dit finns i följande tillkännagivande av Jesus från Nasaret: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” [Matt 16:25] Dessa betydelsefulla ord innehåller en hemlighet som är värdefullare att äga än berömmelse eller makt, någonting som är mer värdefullt än all världens rikedomar.

Det är en princip vars tillämpning lovar att ersätta modfälldhet och dysterhet med hopp och glädje, som fyller livet med tillfredsställelse och en frid som är evig. Då detta är sant skulle godtagandet därav verkligen vara till välsignelse för dagens förvirrade, av depression ansatta värld. Varför ignorerar då män och nationer någonting som är så värdefullt?

Är sanningen i det paradoxala uttalandet, att man genom att förlora sitt liv vinner det, så ogripbar att människorna inte kan förstå den? Eller strider den så emot kampen för tillvaron att människorna anser den vara opraktisk?

Även om det är så kvarstår faktum att han som är ”vägen och sanningen och livet” (se Joh 14:6] häri har framlagt en oföränderlig lag …

Närmare specificerat lyder denna lag: ”Vårt liv är mest fullödigt när vi strävar efter att göra världen bättre och lyckligare.” Den enkla naturlagen, att endast den starke överlever, går ut på självbevarelse på bekostnad av alla andra; men i kontrast till detta lyder lagen för det sanna andliga livet: Förneka dig själv för andra människors bästa …

Med detta i åtanke, tjänar [tusentals] män och kvinnor villigt utan lön, och erbjuder varje vecka [tiotusentals] barn och ungdomar undervisning och vägledning i karaktären och i andlig tillväxt. Förutom denna här av ämbetsmän och lärare … har män som ordinerats till prästadömet accepterat sin skyldighet att så mycket som möjligt ägna sin tid och sina talanger åt att sprida solsken, glädje och frid bland sina medmänniskor.⁸

Det ligger mer andlighet i att ge än i att få. Den största andliga välsignelsen kommer av att hjälpa andra. Om du vill vara olycklig så hys hat till din broder, och om du vill hata, åsamka bara din broder någon skada. Men om du vill vara lycklig, utför ett vänligt tjänande, gör någon annan lycklig.⁹

Låt ärliga män och kvinnor över hela världen förena sig i en uppriktig ansträngning att ersätta känslor av själviskhet, hat, fiendskap och girighet med lagen om att tjäna sin nästa och därmed främja frid och lycka för människosläktet.¹⁰

Vi bör följa Frälsarens exempel på tjänande.

När Frälsaren skulle lämna sina apostlar gav han dem ett storslaget exempel på tjänande. Som ni minns band han en linneduk om sig och tvättade sina lärjungars fötter. Petrus, som tyckte att det var en tjänares simpla uppgift, sade: ”… skall du tvätta mina fötter? … Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.”

Frälsaren svarade: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig …

Herre”, sade den främste aposteln, ”inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud! …

Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren.”

”Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.” [Se Joh 13:6–10.]

Och därefter tvättade han både hans och de andras fötter. När han ställt tillbaka fatet vid sidan om dörren, tagit av sig linneduken och satt på sig sin mantel återvände han till sin plats bland de tolv och sade:

”Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag.

Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” [Joh 13:13–14]

Vilket exempel på tjänande för dessa stora tjänare, efterföljare till Kristus! Den som är störst bland er, låt honom vara minst. På samma sätt känner vi skyldighet att utföra ett större tjänande för kyrkans medlemmar, att ägna vårt liv åt Guds rikes spridande på jorden.¹¹

Betänk detta! Enda orsaken till att världen vet någonting om dem [Jesu apostlar] är att de mötte Frälsaren och gjorde honom till sin vägledare. Om de inte hade gjort det skulle ingen nu veta att sådana män någonsin levat. De skulle ha levat och dött och blivit bortglömda på samma sätt som tusentals andra människor på deras tid levde och dog och som ingen vet någonting om eller bryr sig om. Detsamma gäller tusen och åter tusen som lever idag och som ödslar tid och energi på en meningslös livsstil, som väljer fel slags människor som ideal, som vandrar på nöjets och njutningens väg istället för på tjänandets väg. Snart kommer de att nå slutet på sin livsvandring och ingen kan påstå att världen blivit bättre för att de har levat i den. Vid dagens slut lämnar sådana människor sin väg lika karg som de fann den — de har inte planterat några träd som ger svalka åt andra, inga rosenbuskar som gör världen ljuvare och ljusare för dem som kommer efter — inga goda gärningar, inget ädelt tjänande — bara en karg, ofruktbar, ödslig väg, kanske beströdd med törnen och tistlar.

Detta gäller inte för de lärjungar som valt Jesus till vägledare. Deras liv är likt rosenträdgårdar som världen alltid kan plocka vackra blommor ifrån.¹²

Den mest värdiga kallelsen i livet … är den i vilken människan bäst kan tjäna sina medmänniskor …Det ädlaste syftet i livet är att sträva efter att göra andra människors liv bättre och lyckligare.¹³

Förslag till studier och diskussion

Varför befaller Herren oss att tjäna varandra? (Se s 183–185.) Vilka tillfällen att tjäna har vi i kyrkan? Vilket slags tjänande kan vi utföra vid sidan om våra formella kallelser i kyrkan?
Herren lärde att ”den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det”. (Matt 16:25) Vad har detta skriftställe för samband med tjänande? Vilka eviga välsignelser kommer av att osjälviskt tjäna andra människor? Vari ligger skillnaden mellan att tjäna därför att vi är befallda att göra det och att tjäna därför att vi vill det? (Se också L&F 58:26.)
Vilka upplevelser har du haft som följd av att du har gett av dig själv för att tjäna andra människor? Vilket samband finns det mellan lycka och tjänande? Hur hjälper oss tjänande att övervinna känslor av själviskhet, olycka eller depression? (Se s 185–186.) Hur kan tjänande av andra hjälpa oss att övervinna ovänliga känslor mot dem?
Vad gör intryck på dig i Jesu många exempel på tjänande? (Se s 186–187.) Vad kan vi lära oss av honom när vi strävar efter att tjäna andra? Varför är det viktigt att söka gudomlig vägledning när vi tjänar?
Varför är det ibland svårt att låta andra betjäna oss? Varför är det viktigt att tacksamt ta emot tjänande? Hur har du eller din familj blivit välsignad av andra människors tjänande?

Skriftställen som hör till detta ämne: Matteus 25:40; Markus 8:35; Galaterbrevet 5:13; Mosiah 4:15; L&F 18:10, 15–16