Kapitel 20

Undervisning, ett ädelt arbete

Må Gud hjälpa våra lärare att känna betydelsen av det ansvar de har fått, och att komma ihåg att deras ansvar inte endast bedöms efter vad de säger, utan efter vad de gör … O, hur stort är inte en lärares ansvar!¹

Introduktion

President David O McKay var lärare under större delen av sitt liv. Han uppfyllde denna roll i sådana uppgifter som missionär, skollärare, administratör, apostel, kyrkans president och far.

I ett budskap, huvudsakligen riktat till prästadömsbärare, berättade han om en erfarenhet som berör alla som har tillfälle att undervisa:

”En dag hade jag förmånen att köra runt på ägorna i min gamla hemstad. Jag passerade två gårdar i närheten av bevattningskanalen. Jag såg att en gård hade utomordentlig rik avkastning av havre. Trots torka, en kall vår, och andra nackdelar, hade bonden [fått] utomordentlig avkastning. På andra sidan staketet fanns ett annat havrefält, ett jämförelsevis misslyckat sådant. Jag sade till mannen: ’Vad är det som har hänt? Du måste ha planterat dåliga frön.’

’Nej, det är samma frön som min granne har.’

’Då planterades de för sent och marken var inte tillräckligt fuktig för att de skulle växa upp.’

’De såddes samma eftermiddag som han sådde sina.’

Vid närmare förfrågan fick jag veta att den förste mannen hade plöjt på hösten, noggrant harvat på våren, gjort en komposttäckning och på så sätt bevarat vinterns fukt. Hans granne hade å andra sidan plöjt sent på våren, lämnat fårorna oharvade och fukten hade dunstat bort. När fröna blivit sådda kom fyra eller sex veckors torka och det fanns inte tillräckligt med fukt för att få fröna att gro. Den förste mannen hade vidtagit förberedelser, den rätta typen av förberedelser, och naturen hade frambringat skörden. Den andre mannen arbetade hårt, men hans förberedelser var dåliga, faktum är att han vidtagit otillräckliga förberedelser.”

President McKay använde denna berättelse för att illustrera det inflytande en lärare har. Han sade: ”I Guds stora trädgård har insatts uppsyningsmän som kallas för lärare och de har blivit tillsagda att ge näring åt och inspirera Guds barn. Jag förmodar att när den store trädgårdsmästaren ser ut över sina ägor så ser han att en del blomstrar av rättfärdig verksamhet medan andra delar förtvinar av den försummade pliktens torka, av fåfängans kalla atmosfär eller dryckenskapens fördärv. Varför? Kanske därför att trädgårdsmästarna, uppsyningsmännen, inte vidtagit nödvändiga förberedelser eller utfört sin plikt väl.”²

Oavsett om president McKay syftade på föräldrar, klasslärare eller hemlärare och besökslärare, ägnade han en stor del av sin verksamhet åt att hjälpa kyrkans medlemmar förstå den stora betydelsen av god undervisning.

David O McKays lärdomar

I kyrkan har vi många möjligheter till att undervisa och utveckla personlig styrka.

Vi är en kyrka som består av lärare. I det sista dagars heliga hemmet krävs det av fadern och modern att de ska undervisa om ordet — ett krav som tydligt framlagts i Herrens uppenbarelser. Varje biorganisation, varje kvorum, består av män och kvinnor … som i ordets fulla bemärkelse är lärare.³

Jag är tacksam för medlemskap i en kyrka vars religion gör oss lämpliga att strida mot världens makter och som gör det möjligt för oss att överleva i denna kamp. Ett av dessa verksamma medel är ansvaret att undervisa, och möjligheten som ges åt så många i denna kyrka att dela detta ansvar …

Betänk vilken insats kyrkan gör genom att erbjuda så många den utveckling som kommer den sanne läraren till del, för att hjälpa denna här med lärare att som enskilda bli starka i striden mot de världsliga makterna!

För det första ålägger det dem skyldigheten att undervisa sina medmänniskor genom exempel, och det finns inget bättre skydd för en ärlig man eller uppriktig kvinna.

För det andra utvecklar det den gudomliga egenskapen att älska sina medmänniskor. Jesus sade till en av sina apostlar: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa? … Ja, Herre, du vet att jag har dig kär … För mina lamm på bete.” (Joh 21:15) Kärleken bör föregå ansvaret att ge näring åt dessa lamm. Och dessa tiotusentals lärare måste i sina hjärtan ha kärlek till undervisning, kärlek till sina medmänniskor och villighet att acceptera detta ansvar med kärlekens gudomliga egenskap.

Därefter finns det ett tredje krav, nämligen: ett rent liv. Jag kan inte föreställa mig att den som besudlat sig själv ska kunna undervisa om renhet för pojkar på ett framgångsrikt sätt. Jag kan inte föreställa mig att den som i sitt sinne tvivlar på Guds existens ska kunna göra intryck på unga pojkar och flickor i sin undervisning om hans existens. Han kan inte göra det. Om han agerar hycklare och försöker undervisa kommer det han är att tala högre än det han säger — och däri ligger risken med att låta tvivlande människor vara lärare för era barn. Giftet sjunker in, och omedvetet blir de sjuka i anden, på grund av det gift som den person de har förtroende för försåtligt inplanterat i deras själar. Tanken att låta lärare försöka undervisa ungdomar om tro på Gud, som själva inte har denna tro, är helt inkonsekvent, för att inte säga otänkbar. Den tredje kvalifikationen är därför ett rent liv och tro på Jesu Kristi evangelium.

Slutligen ger det dem möjlighet att tjäna sina medmänniskor, och därigenom förhärliga den kallelse som har kommit dem till del och verkligen visa att de är sanna lärjungar till Kristus.⁴

När det gäller att uppbygga karaktären och ge vägledning i barndomen är föräldrarnas inflytande störst, därefter kommer lärarens … ”Det finns sant ädelmod i den mans eller kvinnas själ som uppriktigt strävar efter att leda barn bort ifrån skadliga inflytanden till en omgivning med höga ideal och upphöjd strävan.”⁵

Goda lärare förbereder sig genom studier, tro och bön.

En lärares stora skyldighet är att vara förberedd att undervisa. En lärare kan inte undervisa andra om någonting som han inte själv vet. Han kan inte få sina elever att känna det som han inte själv känner. Läraren kan inte leda en ung man eller ung kvinna till att få ett vittnesbörd om Guds evangelium om han eller hon inte själv har detta vittnesbörd.

Det finns tre saker som måste vägleda alla lärare: (1) en grundlig kunskap om ämnet; (2) få ämnet att bli en del av dig själv; (3) försöka leda eleverna att ta emot ämnet — inte hälla det i dem, utan leda dem till att se det du ser, att veta vad du vet, att känna vad du känner.

Varje lärare måste vara förberedd att hålla lektionen när han eller hon möter dessa pojkar och flickor i klassen; för, kom ihåg, din framställning av denna lektion, din inställning till sanningen i denna lektion, är i stor utsträckning avgörande för hur pojkarna och flickorna ser på den och kyrkan i stort. Om du låter dem lämna lektionen med en känsla i sina ungdomliga hjärtan att de inte har fått ut någonting av att komma, får du svårt att få dem att återvända följande vecka. Men å andra sidan, om du har fängslat dem, eller, om du inte lyckats med det, gett dem någonting att tänka på som tilltalar dem, upptäcker du att deras önskan att återvända visar sig i deras närvaro en vecka senare …

Det räcker inte bara att läsa igenom lektionen. Därigenom har man ännu inte gjort lektionen till sin egen, och förrän den är min, tills jag känner att jag har ett budskap att ge mina elever, är jag inte förberedd på det sätt som Herren har bett mig förbereda mig när han kallar mig att förmedla hans ord. Det måste vara personligt, vad jag vill ge pojkarna och flickorna är vad som räknas när jag träffar dem. Jag kan göra lektionen till min genom studier, tro och bön.⁶

Att hålla en väl förberedd lektion påminner om barmhärtighet — den välsignar den som ger och den som tar emot. Både i undervisning och i livet gäller följande: ”Ge till världen det bästa du har och det bästa kommer tillbaka till dig.” …

”Lärare, börja förberedelsen av era lektioner med bön. Håll era lektioner med en bön i hjärtat. Be sedan att Gud ska berika ert budskap i era barns själar genom hans helige Andes inflytande.⁷

Ordning och vördnad i kyrkans klassrum hjälper ungdomar att lära sig respekt och självkontroll.

Jag tror att disciplin i klassrummet, vilket inbegriper självkontroll, och som innebär hänsyn till andra, är den viktigaste delen av undervisningen …

Det bästa ett barn kan lära sig är självkontroll och att känna att han i sitt förhållande till andra människor måste respektera deras känslor …

En störande omgivning, en omgivning i vilken respektlöshet visas läraren och kamrater, är en sådan som kväver de viktigaste egenskaperna hos karaktären.⁸

Våra klassrum är ibland bullersamma platser. Det är här vi behöver goda lärare. En lärare som kan framföra en lektion på ett intressant sätt har god ordning, och när han eller hon får elever som är upproriska, som kastar papper, som är ouppmärksamma, som sparkar varandra, så kan han eller hon veta att lektionen inte framförs på ett lämpligt sätt. Den var kanske inte ens rätt förberedd …

I klassrummen bör barnen undervisas, känna sig fria att diskutera, fria att tala, fria att delta i klassarbetet, men ingen medlem i klassen har rätt att distrahera en annan elev genom att knuffas eller genom att fälla lättsinniga och tanklösa kommentarer. Och jag tror att i denna kyrka, i prästadömets kvorum och klasser och i biorganisationerna, bör lärare och [ledare] inte tillåta det. Oordning skadar det barn som är upphov till det. Han bör lära sig att i samhället finns det vissa ting som han inte kan göra ostraffat. Han kan inte inkräkta på sina kamraters rättigheter.

Låt barnen lära sig denna läxa i ungdomen eftersom de, när de kommer ut i samhället och försöker inkräkta på lagen, får erfara den tuktande handen och troligen blir bestraffade.

God ordning i klassrummet är nödvändig för att i unga mäns och unga kvinnors hjärtan och liv inpränta självkontrollens princip. De vill tala och de vill viska, men de ska inte göra det eftersom det stör någon annan. Undervisa om den kraft som ligger i självkontroll.⁹

Söndagsskolan ser fram emot den tidpunkt då atmosfären i varje klass i Söndagsskolan uppfylls av principerna om punktlighet, artighet, självkontroll, respekt för auktoritet, studieflit, mottaglighet, och, särskilt, vördnad och andakt.¹⁰

I våra försök att undervisa om sanningen är Jesus Kristus vårt stora föredöme.

När det gäller personlighet och karaktär, var Kristus det yttersta exemplet. Med personlighet menar jag allt som har att göra med individen. Personlighet är en gåva från Gud. Den är verkligen en kostbar pärla, en evig välsignelse.

Mina lärarkollegor, ni och jag kan inte hoppas på att utöva, ens i ringa grad, den personlighet som vår store lärare, Jesus Kristus, har. Vars och ens personlighet är i jämförelse med den personlighet Frälsaren har, som en liten solstråle i jämförelse med den mäktiga solen, och ändå, även om den är oändligt mindre, bör varje lärares personlighet vara av samma slag. När det gäller karaktär kan varje lärare utmärka sig och vara den magnet som på ett obeskrivligt sätt drar till sig dem som han undervisar.

Men oavsett hur attraktiv hans personlighet är för klassens medlemmar, så misslyckas den lärare i sin uppgift som bara inriktar barnets kärlek på lärarens personlighet. Det är lärarens plikt att undervisa barnet om att älska — inte bara läraren, utan också sanningen. Alltid, och överallt, finner vi att Kristus böjde sig för Faderns vilja, och följaktligen bör läraren, vad gäller sin personlighet, uppoffra sig själv för den sanning som han önskar undervisa om.¹¹

Läraren måste veta vilka det är hon undervisar, kunna urskilja, åtminstone i viss grad, mentaliteten och förmågan hos klassens medlemmar. Hon bör kunna läsa deras ansiktsuttryck och vara lyhörd inför deras mentala och andliga inställning som hon undervisar. Den store Läraren ägde denna urskillningens kraft i fullkomligt mått. Han kunde läsa de fördolda tankarna och tolka den persons känslor som han undervisade. I förvärvandet av denna kraft kan den uppriktige läraren bara delvis efterlikna honom. Alltför få lärare utvecklar denna gåva, inte ens i nödvändig grad. Men varje lärare har ansvaret att avgöra hur han bäst bemöter eleverna i klassen för att kunna göra ett varaktigt intryck.¹²

Använd sakerna i er omgivning. Visa exemplet med den store Läraren som satt med sina lärjungar och såg på hur bönderna planterade sina vårfrön. Han sade: ”En del föll i god jord, en del föll på stenig mark.” [Se Mark 4:3–8.] Det var en lärdom för livet. Kvinnan från Samarien som kom för att stilla sin törst vid brunnen är ett annat exempel. Jesus sade till henne att det vatten han skulle ge till henne skulle vara en källa som flödar fram och ger evigt liv [se Joh 4:14]. Samla in erfarenheter och illustrera därefter varje punkt. Jag tror att varje lärare har något att lära sig av detta — ni som har en lektion att förbereda — inte ett tal, utan ett budskap.¹³

Värdiga tjänare till Kristus, det är vad ni är! Lärare! Efterföljare till den sanne Läraren, det största föredömet av alla! Gå vidare med er ädla uppgift! Det finns ingen större, ingen som är mer rättfärdig! Er är den glädje som utlovats av Frälsaren.¹⁴

Förslag till studier och diskussion

Vilka ansvar har en lärare? (Se s 191–194.) Varför är det viktigt att de som undervisar om evangeliet har ett personligt vittnesbörd?
Vilka välsignelser har du fått av att undervisa om evangeliet? Hur har ditt liv välsignats eller förändrats av trofasta, dugliga lärare?
På vilka sätt påverkas både lärare och elev av en väl förberedd lektion? (Se s 193–194.) Vilka är några sätt varpå lärare kan förbereda sig? (Se s 193–194.) Vilka resurser finns i kyrkan för att förbättra undervisningen?
Vad kan vi göra för att främja ordning och respekt i kyrkans klassrum? (Se s 194–195.) Vilken nytta har ungdomar av att det råder ordning i klassrummet? Vad kan föräldrar göra för att stödja lärare i deras ansträngningar att bibehålla ordning i klassrummet?
Vari ligger skillnaden mellan att ”hålla en lektion” och att undervisa människor? Hur exemplifierade Frälsaren denna förmåga? Vad mer kan vi lära oss av Jesu Kristi exempel som Mästerläraren? (Se s 195–196.)
Vad kan en lärare göra för att förvissa sig om att eleverna inte bara älskar ”läraren, utan också sanningen”?
Hur kan vi använda president McKays råd för att förbättra undervisningen i våra hem? Vilka sätt har du funnit mest verksamma när det gäller att undervisa dina barn?

Skriftställen som hör till detta ämne: Johannes 21:15–17; Tredje Nephi 27:21; L&F 11:21; 42:14; 88:77–80, 118; 132:8