Kapitel 8

Bönens kraft

Gud kommer att vara där för att leda den som ”söker honom i tro av all sin styrka och hela sin själ”.¹

Introduktion

På våren 1921 besökte äldste David O McKay och broder Hugh J Cannon Nya Zeeland som en del av sin världsomfattande rundtur till kyrkans missioner. En söndag skulle äldste McKay tala på eftermiddagen vid en konferens för de heliga. Men när han vaknade den morgonen var han sjuk och så hes att han knappt kunde viska. Inte desto mindre kom han till konferensen med tro på att han skulle kunna förmedla sitt budskap. Senare skrev han:

”Ett tusen människor … samlades till eftermiddagsmötet. De kom med nyfikenhet och höga förväntningar. Det var min plikt att ge dem ett budskap, men jag var inte endast för hes för att tala och bli hörd av folket, jag var också sjuk.

Men med en högst innerlig vädjan i mitt hjärta om gudomlig hjälp och vägledning, reste jag mig upp för att utföra min plikt. Min röst var skrovlig och hes …

Då hände något som aldrig tidigare hade hänt mig. Jag började tala om mitt ämne med all den uppriktighet och glöd jag kunde uppbringa och talade så högt jag kunde. Jag kände hur min röst blev klarare och fick mer resonans och jag glömde snart min röst och tänkte bara på den sanning jag ville att mina åhörare skulle förstå och acceptera. Jag fortsatte att tala i fyrtio minuter och när jag slutade kände jag att min röst var lika tydlig och klar som den någonsin varit …

När jag berättade för broder Cannon och några andra bröder hur innerligt jag hade bett om att få den välsignelse jag tagit emot, sade han: ”Jag bad också — jag har aldrig bett med större iver för någon talare i mitt liv.’”²

David O McKays lärdomar

Gud är ett personligt väsen som vi kan närma oss i bön.

Jag har alltsedan min barndom omhuldat sanningen att Gud är ett personligt väsen, att han verkligen är vår Fader som vi kan närma oss i bön och få svar från. En av mitt livs mest värdefulla erfarenheter är kunskapen att Gud hör trons bön. Det är sant att svaret på våra böner inte alltid kommer direkt eller vid den tidpunkt eller på det sätt som vi förväntar oss, men det kommer, och vid en tidpunkt och på ett sätt som är bäst för den som uppsänder bönen.

Det har emellertid funnits tillfällen när jag har fått direkt och omedelbar förvissning om att min bön beviljats. Särskilt vid ett tillfälle kom svaret så tydligt som om min himmelske Fader hade stått vid min sida och uttalat orden. Dessa erfarenheter är en del av mig själv och måste förbli det så länge som minne och intelligens varar. Lika verklig och lika nära tycks världens Frälsare vara för mig.

Jag känner mer än någonsin tidigare att Gud är min Fader. Han är inte bara en abstrakt kraft, en moralisk kraft i världen, han är en personlig Gud med skapande kraft, världens styresman, våra själars vägledare. Jag skulle vilja att alla människor, särskilt kyrkans ungdomar, kände sig så nära sin Fader i himlen att de vänder sig till honom dagligen — inte endast offentligt, utan också privat. Om vårt folk har denna tro kommer de att bli storligen välsignade. Deras själar fylls med tacksamhet för vad Gud har gjort för dem. De finner att de blivit rikligen gynnade. Det är inte en inbillning att vi kan närma oss Gud och ta emot ljus och vägledning från honom, att våra sinnen blir upplysta och våra själar fängslas av hans Ande.³

När du knäböjer för att be på kvällen, känner du då hans närhet, att han hör dig? Känner du en kraft som verkar kanske som radion, eller en större kraft, så att du känner att du kommunicerar med honom?⁴

Jag skulle vilja att alla unga män i Israel känner sig så nära [Gud] att de vänder sig till honom dagligen — inte endast offentligt, utan också privat. Jag skulle vilja att de kände lika stark tillit till honom som en liten blind flicka hade för sin far. Hon satt i hans knä på ett tåg och en vän som satt bredvid sade: ”Nu kan du få vila en stund”, och han lutade sig fram och tog den lilla flickan i knät. Fadern sade till henne: ”Vet du vem det är som håller dig?” ”Nej”, svarade hon, ”men det vet du”. Vilken fullkomlig förtröstan detta barn hade på sin far … Lika stor förtröstan bör varje sista dagars helig pojke eller flicka ha på sin Fader i himlen.⁵

Det är gott för pojkar och flickor att lära sig att de kan vända sig till Gud i bön. Ni elever på universitetet kommer att lära er, liksom elever i varje annan skola bör lära sig, att när ni har svårigheter, så kan ni få hjälp och vägledning om ni uppriktigt söker den. Kanske ni reser er upp som en del av oss gjorde i ungdomen och tycker att era böner inte besvarats, men en dag kommer ni att inse det faktum att Gud besvarade era böner på samma sätt som en klok förälder skulle ha gjort. Det är en av ungdomens största upptäckter att känna att man kan vända sig till vår Fader och utgjuta sitt hjärta för honom.⁶

Bön är mer än ord, den kräver tro, ansträngningar och en riktig inställning.

Bön är pulsen i ett längtande, kärleksfullt hjärta som är i harmoni med den Oändlige. Den är ett själens budskap som sänds direkt till en kärleksfull Fader. Språket är inte bara ord …

Den första och mest grundläggande dygden i kraftfull bön är tro. Tro på Gud skänker frid till själen. En förvissning om att Gud är vår Fader, i vars närhet vi kan komma för att få tröst och vägledning, är en aldrig sinande källa till vederkvickelse.

En annan grundläggande dygd är vördnad. Denna dygd är exemplifierad i Frälsarens förebildliga bön genom orden ”Helgat blive ditt namn”. [Matt 6:9] Denna princip bör åskådliggöras i klassrummen, och särskilt i våra hus för gudsdyrkan.

Det tredje grundläggande elementet är uppriktighet. Bönen är andens längtan. Uppriktig bön innebär att när vi ber om att få en dygd eller välsignelse så bör vi arbeta på att få välsignelsen och odla dygden.

Nästa grundläggande dygd är lojalitet. Varför be om Guds rikes ankomst såvida man i sitt hjärta inte har en önskan att hjälpa till med dess upprättande? Att be för att hans vilja ska ske och därefter inte försöka efterleva den, ger omedelbart ett negativt svar. Ni skulle inte vilja ge någonting till ett barn som visade en sådan attityd till något som han begär av er. Om vi ber om att någon sak eller företag ska ha framgång, så sympatiserar vi uppenbarligen med denna sak. Det är höjden av illojalitet att be om att Guds vilja ska ske, och därefter underlåta att anpassa vårt liv till denna vilja.

En sista grundläggande dygd är ödmjukhet … Principen om ödmjukhet och bön leder till att man förnimmer ett behov av gudomlig vägledning. Självtillit är en dygd, men tillsammans med den bör finnas en medvetenhet om behov av gudomlig hjälp — en medvetenhet om att medan man med fasta steg vandrar på pliktens väg, finns möjligheten att man gör fel, och tillsammans med denna medvetenhet hör en bön, en vädjan om att Gud ska inspirera en till att undvika att göra fel.⁷

Bön i hemmet hjälper barnen att ha tro på Gud.

Om ni frågade mig var jag först fick min orubbliga tro på Guds existens, så skulle jag svara: i mitt barndomshem — när far och mor ständigt kallade samman sina barn runt omkring sig på morgonen och på kvällen och nedkallade Guds välsignelse över hushållet och över människosläktet. Det fanns en uppriktighet i denna goda patriarks röst som lämnade ett outplånligt intryck i hans barns själar, och mors böner gjorde ett lika stort intryck. Jag ber ikväll att varje far i kyrkan ser till att han i all uppriktighet inpräntar i sina barn vetskapen om Guds existens och att Gud vägleder och skyddar sina barn. Ni har detta ansvar. Hemmet är en av enheterna — den grundläggande enheten — i samhället. Innan jag hörde min far vittna om att han hört en gudomlig röst, visste jag att han levde nära sin Skapare.⁸

Sista dagars heliga barn har blivit undervisade om att erkänna [Gud], att be till honom som en som kan lyssna och höra och känna liksom en jordisk far kan lyssna, höra och känna, och de har i sig själva fått djupt inpräntat, från sina mödrar och fäder, det verkliga vittnesbördet att denna personliga Gud har talat i denna tidsutdelning. Detta är ett faktum.⁹

Jag vill påstå att där barn uppfostras i nära samvaro med vår evige Fader, kan i detta hem inte finnas mycket synd eller ondska. När ett litet plågat barn brännhet av feber ser upp mot sin pappa och med enkel tro säger: ”Pappa, välsigna mig”, då vill jag säga till er att ur sådana hem uppstår varje nations styrka och härlighet. Sådana är de sista dagars heligas hem.¹⁰

”Herre, lär oss att be” löd den vördnadsfulla önskningen från Mästarens lärjungar [se Luk 11:1]. Ödmjuka som barn sökte de rätt vägledning, och deras vädjan var inte förgäves.

Barn kan vara lika angelägna som lärjungarna. Då och då kan de känna behovet av gudomlig vägledning och tröst, men ändå inte förmå klä sin önskan i uttalade ord. Sålunda ålade Herren föräldrarna plikten att ”lära sina barn att bedja”. [L&F 68:28.]

Bekymmer, förvirring och sorg är lika verkligt för ett litet barn som för den vuxne, och barn är berättigade till den tröst och vägledning som Gud ger genom bön.

Inte bara det, genom sin tro, uppriktighet och varaktiga tillit kommer ett oskyldigt barns bön helt säkert att få ett mycket beredvilligt svar från en kärleksfull Fader.¹¹

Guds inspiration visar sig i att de sista dagars heliga blivit ombedda att hålla sina hem i gott skick och undervisa sina barn om principerna i Jesu Kristi evangelium. Med detta menar jag nu inte att vi ska göra sådan undervisning formell eller på något sätt oangenäm. Jag menar att varje hem bör utstråla Jesu Kristi evangelium, kvälls- och morgonbönen uppsändas i all uppriktighet, så att barnen dagligen inser att vi i vårt hem vill känna Guds närvaro. Om vi kan inbjuda Frälsaren där, då vet vi att änglarna inte bara är villiga utan angelägna att beskydda våra pojkar och flickor. Jag tror att pojkarna och flickorna i de flesta hem blir undervisade om att be innan de går till sängs för natten. Jag tror emellertid att morgonbönerna alltför ofta försummas. Vid närmare eftertanke är det trots allt så, att det är under de vakna timmarna som våra pojkar och flickor behöver Guds beskydd och hans Helige Andes vägledning, ännu mer än när de sover.¹²

Följer ni Kristi förmaning att be till Fadern och lära era barn att be, att gudaktighet, vördnad för Gud och hans verk, varje dag inpräntas i era barns hjärtan? Det bör vara så i varje hem. Be inte bara för er själva utan också för era fiender.¹³

Föräldrar, vad ni än gör, knäböj på morgonen med era barn. Jag vet att ni vanligtvis har bråttom på morgonen … men ägna en stund åt att knäböja och inbjuda Gud i ert hem. Bönen är en mäktig kraft.¹⁴

Låt föräldrar och barn inträda i Guds närhet genom familjebönen.¹⁵

Bönen för med sig många stora välsignelser.

Jag kom i går att tänka på kraften i … böner inom kyrkan, när jag fick brev från en granne i min gamla hemstad. Han mjölkade korna då han fick höra i radion som han hade i ladugården att president [George Albert] Smith hade gått bort. Han anade vad detta skulle innebära för sin före detta granne och lämnade ladugården och gick till huset och berättade om det för sin hustru. De samlade genast sina små barn, sköt upp sina sysslor och knäböjde tillsammans som familj i det enkla hemmet och uppsände en bön. Betydelsen av detta överlämnar jag åt er själva att förstå. Multiplicera detta med hundratusen, tvåhundratusen, en halv miljon hem, och inse kraften i enighet och bön och i kyrkans medlemmars stöd och påverkan.¹⁶

Om vi kan få våra ungdomar att … ha tro och därför i avskildhet närma sig sin Gud, finns det åtminstone fyra stora välsignelser som de kommer att få ta del av här och nu. Den första är tacksamhet — tacksamhet för välsignelser innan de förverkligats. Deras själar fylls med tacksamhet för vad Gud har gjort för dem. De finner att de blivit rikligen gynnade. Den unge man som stänger dörren efter sig, drar för gardinerna och där i all stillhet bereder sig för att be till Gud om hjälp, bör först utgjuta sin själ i tacksamhet för hälsa, för vänner, för nära och kära, för evangeliet och för bevisen på Guds existens, såsom de visar sig i bergen, träden, stenarna och blommorna, och i allting runt omkring honom. Han bör först räkna sina många välsignelser, nämna dem en och en, och det kommer att förvåna honom vad Herren har gjort. [Se ”Räkna Guds gåvor”, Psalmer, nr 167.]

Bönens andra välsignelse är vägledning. Jag kan inte tänka mig att den unge man går vilse som knäböjer vid sin säng varje morgon och ber Gud om hjälp att hålla sig obefläckad av världens synder. Jag tror inte att den unga flicka som knäböjer på morgonen och ber att hon ska hålla sig ren och obefläckad under den kommande dagen, avviker särskilt mycket från vägen. Jag tror inte att den sista dagars helige känner illvilja i sitt hjärta som uppriktigt, i avskildhet, ber Gud ta bort från hans hjärta alla känslor av avundsjuka och agg mot någon av sina medmänniskor. Vägledning? Ja, Gud kommer att vara där för att leda den som ”söker honom i tro av all sin styrka och hela sin själ”.

Den tredje välsignelsen är tillit. Över hela detta land finns det tusentals och tiotusentals elever som kämpar för att få en utbildning. Låt oss undervisa dessa elever att om de vill uppnå framgång med sina studier, bör de söka Gud, att den störste lärare som världen känner finns vid deras sida för att vägleda dem. När eleverna känner att de kan närma sig Herren genom bön, får de tillförsikt om att de kan klara av sina studier, att de kan skriva sina tal, att de kan stå upp inför sina studiekamrater och framföra sitt budskap utan rädsla för att misslyckas. Tillit kommer genom uppriktig bön.

Slutligen kommer han att få inspiration. Det är ingen inbillning att vi kan närma oss Gud och ta emot ljus och vägledning från honom, att våra sinnen blir upplysta och våra själar fängslas av hans Ande … Joseph Smith visste det, och vittnesbördet, beviset på profeten Josephs inspiration, uppenbaras för alla som vill öppna sina ögon för att se och sina hjärtan för att förstå.¹⁷

Förslag till studier och diskussion

Hur har ditt förhållande till Gud stärkts av bön? Varför är det viktigt att veta att du ber till din Fader i himlen, i vars avbild du skapades? (Se s 74–75.)
Nämn några sätt varpå Gud besvarar bön. (Se s 74–75.) Varför verkar det som om en del böner inte besvaras omedelbart? Hur har du välsignats av bönesvar?
Vilka egenskaper eller attityder kan vi utveckla som hjälper våra böner att bli mer uppriktiga och meningsfulla? (Se s 75–76.) Hur kan vi förbereda oss andligt innan vi uppsänder en bön?
Hur kan föräldrar undervisa sina barn om att be? (Se s 76–78.) På vilka sätt kan enskild bön och familjebön i hemmet påverka barnens liv? (Se s 76–78.) Varför är daglig bön en sådan viktig del i att stärka och ena familjer?
Vilka är några av de välsignelser som kommer av regelbunden bön? (Se s 78–80.) Vad kan vi göra för att våra böner ska bli mer meningsfulla och mindre upprepande eller mekaniska?
Hur kan uppriktig bön bidra till att våra själar renas från känslor av ovänlighet eller illvilja mot andra människor?

Skriftställen som hör till detta ämne: Matteus 21:22; Jakobs brev 5:16; Andra Nephi 32:8–9; Alma 17:3; 34:17–28; 3 Nephi 18:18–21; L&F 19:38