Kapitel 4

Gudsdyrkans beståndsdelar

Jag ber att vi ska ha styrka att leva på ett sådant sätt att vi förtjänar gudomlig vägledning och inspiration, att vi genom gudsdyrkan, meditation, gemenskap och vördnad erfar att det är möjligt att ha en nära relation till vår Fader i himlen. Jag bär mitt vittnesbörd om att detta är möjligt, att vi kan ha gemenskap med vår himmelske Fader.¹

Introduktion

I början av sitt liv erfor David O McKay den frid som är en följd av gemenskap med Gud. ”Jag minns hur jag låg [i sängen] en kväll och darrade av rädsla. Som barn var jag naturligt, eller onaturligt, rädd för mörkret, och jag låg ofta och funderade över inbrottstjuvar, ’spöken’ och osynliga inflytanden. Just den här kvällen var jag helt uppskakad, men jag hade blivit undervisad om att Gud besvarar bön. Jag tog mod till mig och steg upp från sängen, knäböjde i mörkret och bad Gud ta bort denna rädsla, och jag hörde lika tydligt som ni hör min röst denna eftermiddag: ’Var inte rädd, ingenting kommer att skada dig.’ Visst, en del kanske säger, ’det var bara inbillning’. Ni får säga vad ni vill för jag vet att till min själ kom den ljuva friden av ett barns besvarade bön. Det är denna tro som inpräntas i [barns] sinnen i varje sista dagars heligs hem i hela landet. Jag vill göra gällande att på de platser där barn växer upp i nära gemenskap med vår evige Fader så kan varken många synder eller stor ondska få fotfäste i det hemmet.”²

Förutom att i sin ensamhet söka ”gemenskap med den Oändlige”³, gladde sig dessutom president McKay åt att dyrka Gud med andra sista dagars heliga. Han berättade om en minnesvärd erfarenhet han en gång hade på ett möte i kyrkan:

”Ett av de mest imponerande möten jag någonsin varit med om ägde rum i en grupp med över åtta hundra personer som tog del av sakramentet, och under denna ceremoni hördes inte ett ljud, förutom klockans tickande — åtta hundra själar, som var och en åtminstone hade möjlighet att kommunicera med Herren. Det fanns inget som distraherade, ingen orkestermusik, ingen sång, ingen som talade. Var och en hade möjlighet att rannsaka sig själv och begrunda sin värdighet eller ovärdighet att ta del av sakramentet. De hade förmånen att komma närmare sin Fader i himlen. Detta är idealet!”⁴

President McKay uppmuntrade alla sista dagars heliga att söka uppnå detta ideal i sin gudsdyrkan och i sina liv. Han sade: ”Att ha gemenskap med Gud, genom hans Helige Ande, är en av de ädlaste målsättningarna i livet.”⁵

David O McKays lärdomar

Vördnad är djup respekt blandad med kärlek.

Oskiljaktigt förenad med godtagandet av Guds existens är en vördnadsfull inställning, vilket jag nu med största allvar vill fästa hela kyrkans uppmärksamhet på. Det främsta uttrycket för andlighet är vördnad, ja, vördnad är andlighet. Vördnad är djup respekt blandad med kärlek. Den ”består av många olika känslor som sammanvävts i själen.” [En författare] säger att det är den ”högsta mänskliga känslan”. Jag har vid andra tillfällen sagt att om vördnad är det högsta tillståndet, då är vanvördnad det lägsta tillståndet i vilket människan kan befinna sig i världen …

Vördnad omfattar hänsyn, respekt, värdighet och högaktning. Utan någon grad av vördnad skulle det därför inte finnas någon artighet, ingen vänlighet, ingen hänsyn till andra människors känslor, eller andra människors rättigheter. Vördnad är den grundläggande religiösa dygden. Den är ”ett av tecknen på styrka, medan vanvördnad är ett av de säkraste tecknen på svaghet. Den människa når inte långt”, säger en man, ”som gör sig lustig över heliga ting. Livets sanna lojaliteter”, fortsätter han, ”måste vördas, annars kommer de att förkastas på prövningens dag”.

Föräldrar, vördnaden, liksom kristlig kärlek, börjar i hemmet. I den tidiga barndomen bör barn undervisas om att vara respektfulla, hänsynsfulla — respektfulla mot varandra, mot främlingar och besökare — hänsynsfulla mot de gamla och skröpliga — vördnadsfulla inför det som är heligt, för föräldrar och föräldrars kärlek.

Tre inflytanden i hemmet väcker vördnad hos barnen och bidrar till att utveckla den i deras själar. Dessa inflytanden är: för det första, fast men varsam vägledning; för det andra, den artighet föräldrarna visar gentemot varandra och barnen; och för det tredje — de böner som barnen deltar i. I varje hem i denna kyrka bör föräldrarna sträva efter att intelligent verka för att inpränta dessa tre grundläggande principer hos barnen.⁶

Vördnad riktar tanken mot Gud. Utan den kan inte religion existera.⁷

Jag håller vördnad för att vara en av själens främsta egenskaper. En vanvördig människa är inte en troende människa …

Vördnad vittnar om hög kultur och sann tro på gudomen och hans rättfärdighet.⁸

Jag känner mig manad att placera vördnad näst efter kärleken. Jesus nämner den först i Herrens bön: ”Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn …” [Matt 6:9.] Helga — att göra helig — att vörda.⁹

Om det fanns mer vördnad i människors hjärtan skulle det finnas mindre rum för synd och sorg och större förmåga att känna glädje och lycka. För att den ska bli mer omhuldad, mer användbar, mer attraktiv, är denna de briljanta dygdernas ädelsten ett projekt som är värdigt de mest koncentrerade och andäktiga ansträngningar hos varje ämbetsman, förälder och medlem i kyrkan.¹⁰

Meditation leder till andlig gemenskap med Gud genom den Helige Anden.

Vi fäster alltför lite uppmärksamhet på värdet av meditation, en princip för gudsdyrkan. I vår gudsdyrkan finns det två beståndsdelar: En är den andliga gemenskap som är en följd av vår meditation. Den andra är undervisning från andra, särskilt från dem som har myndighet att vägleda och instruera oss. Av dessa två är meditation den som är till mest nytta för vårt inre jag. Meditation är själens språk. Den definieras som ”en form av personlig gudsdyrkan eller andaktsövning. Den utgörs av djupa funderingar över något religiöst tema.” Meditation är en form av bön …

Meditation är en av de mest hemliga, heliga dörrar genom vilka vi kommer till Herrens närhet. Jesus var för oss föredömet. Så snart han döpts och erhållit Faderns godkännande: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” [Matt 3:17], drog sig Jesus tillbaka till vad som nu kallas frestelsernas berg. Jag vill tänka på det som meditationens berg, där han under 40 dagars fasta var ensam med sig själv och sin Fader och begrundade det stora ansvar som hans mission medförde. Ett resultat av denna andliga gemenskap var den styrka som gjorde det möjligt för honom att säga till frestaren:

”…Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” (Matt 4:10)

Innan han höll … den vackra predikningen på berget befann han sig i ensamhet, i umgänge med Gud. Han gjorde samma sak efter den hektiska sabbatsdagen, då han steg upp tidigt på morgonen efter att ha gästat Petrus. Petrus fann otvivelaktigt gästkammaren tom och när de sökte efter Jesus fann de honom ensam. Det var denna morgon som Petrus sade:

”… Alla söker efter dig.” (Mark 1:37)

Efter det att Jesus bespisat de femtusen, bad han återigen de tolv att sända iväg folket, men Jesus begav sig till berget för att vara ensam. Historikern skriver: ”När det blev kväll, var han ensam där.” (Matt 14:23) Meditation! Bön!¹¹

Låt oss göra Gud till det centrala i vårt liv … Att ha gemenskap med Gud, genom hans Helige Ande, är en av de ädlaste målsättningarna i livet. Det sker när Guds frid och kärlek har trängt in i vår själ, när tjänandet av honom blir den motiverande faktorn i ens liv och existens.¹²

Vi besöker Herrens hus för att ha andlig gemenskap med honom.

Vi kommer till kapellet för att dyrka Herren. Vi vill ta del av hans Ande, och genom att ta del av hans Ande bygger vi upp vår andliga styrka.¹³

Kyrkor är invigda och avskilda som hus för gudsdyrkan. Detta innebär, naturligtvis, att alla som inträder däri gör det i avsikten att komma närmare Herren än de kan på gatan eller under vardagslivets oro och bestyr. Med andra ord kommer vi till Herrens hus för att möta honom och ha andlig gemenskap med honom. En sådan mötesplats bör först och främst vara lämplig i alla avseenden, oavsett om det är Gud som är den inbjudne gästen eller om de som dyrkar honom är hans gäster.

Om mötesplatsen är ett enkelt kapell eller ett ”arkitektoniskt poem” byggt av vit marmor och med inlagda värdefulla stenar, gör liten eller ingen skillnad i vår inställning till närvaron av den Oändlige. Att veta att Gud är där bör vara tillräckligt för att förmå oss att uppföra oss på ett ordningsamt, vördnadsfullt sätt.

I detta avseende har vi som medlemmar i kyrkan, i våra sammankomster för gudstjänst, stora möjligheter till förbättring. Presiderande auktoriteter i stavs-, församlings- och kvorummöten, och särskilt lärare i klasser, bör anstränga sig för att bibehålla bättre ordning och mer vördnad under mötes- och klasstiden. Mindre prat bakom talarstolen har en gynnsam effekt på församlingen. Genom exempel och föredöme bör det inpräntas hos barnen att det är olämpligt med oordning och stökighet i en gudsdyrkande församling. Det bör inpräntas i barndomen, betonas i ungdomen, att det är respektlöst att tala eller till och med viska under en predikan, och att det är höjden av ohövlighet, utom i nödfall, att lämna ett andligt möte innan det avslutats.¹⁴

Varje kapell har byggts för att uppfylla två syften: För det första att det ska vara en plats där alla kan få undervisning om Guds vägar, och för det andra, att alla som är där ska förhärliga vår Fader i himlen, som inte ber om någonting mer av sina barn än att de ska vara män och kvinnor av sådan ädel karaktär att de vill återvända till hans närhet.¹⁵

När ni kommer in i en av kyrkans byggnader är ni i er himmelske Faders närhet. Den tanken borde sporra er att förbereda ert hjärta, ert sinne, ja, också er klädsel, för att passande kunna sitta i hans närhet.¹⁶

Låt oss inte göra söndagen till en dag för rekreation. Det är en helig dag, och på den dagen bör vi gå till huset för gudsdyrkan och söka vår Gud. Om vi söker nå honom på sabbatsdagen och kommer nära honom den dagen, finner vi det mindre svårt att leva nära honom under veckans följande dagar.¹⁷

Sakramentet erbjuder möjlighet till samvaro med Herren.

Den främsta trösten i detta liv är förvissningen om att man har en nära gemenskap med Gud … Sakramentsstunden bör vara en väsentlig faktor i att skapa en sådan relation.

”… Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd,

tackade Gud, bröd det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’

På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’

Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.

Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.” [1 Kor 11:23–28]

Ingen heligare förordning utförs i Kristi kyrka än sakramentets förordning …

Det finns tre ting som är av yttersta vikt i samband med sakramentets förordning. Det första är att bedöma sig själv. Det är själviakttagelse. ”Gör det till minne av mig”. Men vi bör delta värdigt, och var och en bör rannsaka sin värdighet.

För det andra är det ett förbund som ingås, ett förbund som är större än ett löfte … Det finns ingenting viktigare i livet än detta … Ett förbund, ett löfte, bör vara lika heligt som livet. Denna princip är verksam varje söndag då vi tar del av sakramentet.

För det tredje finns det en annan välsignelse, och det är känslan av ett nära umgänge med Herren. Det finns möjlighet att meditera och ha gemenskap med Herren. Vi möts i det hus som är invigt åt honom, vi har överlämnat det åt honom, vi kallar det för hans hus. Ni kan vara förvissade om att han kommer att vara där för att inspirera oss om vi är lämpligt förberedda att möta honom. Vi är inte förberedda att möta honom om vi i detta rum för in våra tankar om våra affärsangelägenheter, och särskilt om vi i huset för gudsdyrkan för in känslor av hat mot vår nästa, eller illvilja och avundsjuka mot kyrkans auktoriteter. Förvisso kan ingen enskild person som hyser sådana känslor hoppas på gemenskap med Fadern. De är så främmande för gudsdyrkan, och särskilt främmande för att ta del av sakramentet …

Jag tror att den korta stund då sakramentet utdelas är ett av de bästa tillfällena vi har för … meditation, och det bör inte finnas någonting under denna heliga period som avleder vår uppmärksamhet från syftet med denna förordning …

Vi [måste] omge denna heliga förordning med mer vördnad, med fullkomlig ordning, så att var och en som kommer till Guds hus kan meditera över hans godhet och tyst och andäktigt uttrycka uppskattning för Guds godhet. Låt sakramentsstunden vara den upplevelse under dagen i vilken gudsdyrkaren åtminstone försöker inse inom sig att det är möjligt att han kan ha gemenskap med sin Gud.

Stora ting har hänt i denna kyrka som en följd av sådan gemenskap, som en följd av själens mottaglighet för den Allsmäktiges inspiration. Jag vet att detta är verkligt. President Wilford Woodruff hade denna gåva i rikt mått. Han kunde förnimma. Han kände den ”stilla, milda röst” som somliga är främlingar inför. Ni kommer att finna att när dessa högst inspirerade ögonblick kommer till er, att ni då är ensamma med er själva och er Gud. De kommer troligen till er när ni ställs inför en svår prövning, när ett berg tornar upp sig framför er och det verkar som om ni ställs inför ett oöverstigligt hinder, eller när ert hjärta är tungt som en följd av någon tragedi i ert liv. Jag upprepar, den främsta tröst som vi kan få i detta liv är att känna att vi kan ha gemenskap med Gud. Storslagna vittnesbörd har kommit i dessa ögonblick …

När ni stannar till för att begrunda denna sak, inser ni att det inte finns någonting i världen utanför som är så viktigt som att minnas vår Herre och Frälsare, ingenting som så förtjänar vår uppmärksamhet som att begrunda värdet av det löfte vi ger. Varför skulle någonting distrahera oss? Finns det någonting mera upphöjt? Vi vittnar där, i varandras närhet, och inför honom, vår Fader, att vi är villiga att ta på oss Kristi namn, att vi alltid ska minnas honom, alltid, att vi vill hålla de bud han har gett oss. Kan ni, kan någon levande person, som det minsta tänker efter, framlägga någonting som är mera heligt eller långtgående i vårt liv? Om vi tar del av det på ett mekaniskt sätt så är vi inte hedervärda, eller låt oss säga, vi tillåter våra tankar att avledas från en mycket helig förordning …

… Låt oss göra denna sakramentsstund till ett av de främsta sätten till att komma i kontakt med Guds ande. Låt den Helige Anden, som vi är berättigade till, leda oss till hans närhet, och må vi känna denna närhet, och uppsända en bön i våra hjärtan som han kommer att höra.¹⁸

Förslag till studier och diskussion

Vad innebär det att ha en ”vördnadsfull inställning”? (Se s 30–31.) På vilka sätt är vördnad mer än att bara vara tyst? Hur kan vi utveckla denna ”djupa respekt blandad med kärlek”?
Hur kan vi undervisa om vördnadens princip i våra hem och i kyrkan? (Se s 31, 33.)
Varför är det ibland svårt att finna tid åt att meditera över det som hör Gud till? Vad kan vi göra för att finna tid för meditation? Vilka välsignelser kan vi få som en följd av vår meditation? (Se s 31–32, 35–36.)
Vad kan vi göra för att förbereda oss för att ”besöka Herrens hus … och ha andlig gemenskap med honom”? (Se s 33–36.) Hur kan vi förbereda oss för att ta del av sakramentet? (Se s 33–36.)
På vilka sätt kan vi hjälpa våra barn och andra att vara mer vördnadsfulla i templet, under sakramentsmötet och på andra möten i kyrkan? (Se s 31, 33.) På vilka sätt störs vördnaden under ett möte av att man kommer för sent eller lämnar det för tidigt?
Vilken betydelse har sakramentet i ditt liv?

Skriftställen som hör till detta ämne: Psaltaren 89:5–7; L&F 20:75–79; 63:64; 76:19–24; 109:21; 138:1–11