Kapitel 5

Enighetens välsignelser

Enighet och dess synonymer — harmoni, god vilja, frid, samstämmighet, ömsesidig förståelse — beskriver ett tillstånd som det mänskliga hjärtat ständigt längtar efter.¹

Introduktion

Från oktober 1934 till april 1951 verkade presidenterna J Reuben Clark Jr och David O McKay tillsammans som rådgivare i första presidentskapet, först till president Heber J Grant och därefter till president George Albert Smith. Under denna tid verkade president Clark som förste rådgivare och president McKay som andre rådgivare.

Den 9 april 1951, fem dagar efter president Smiths död, samlades de sista dagars heliga till generalkonferens och gav sitt stöd åt president David O McKay som president för kyrkan. Där fick de veta att president Clark, som hade verkat trofast som förste rådgivare i nästan 17 år, kallats att verka som andre rådgivare. President Stephen L Richards hade kallats till förste rådgivare.

Eftersom president McKay kände på sig att kyrkans medlemmar skulle finna denna förändring märklig, tog han sig tid på generalkonferensen att förklara hur det gick till när han kallade sina två rådgivare. Han sade att president Richards hade kallats till förste rådgivare eftersom denne verkat längre än president Clark i apostlaskapet. President McKay betonade att detta inte var en ”etablerad sedvänja” och han sade helt enkelt att ”det verkade tillrådligt” när det gällde kallandet av presidenterna Richards och Clark.

I fortsättningen av sitt tal berättade president McKay om den enighet han kände med sina rådgivare: ”Vi vill inte att någon medlem i denna kyrka, eller någon man eller kvinna som lyssnar, för ett ögonblick ska misstänka att det funnits någon missämja mellan de två rådgivare som gav sitt stöd åt president Smith i första presidentskapets kvorum, och åt president Grant under de år vi var tillsammans med denna inspirerade ledare. Ni bör heller inte tro att det är någon form av degradering. President Clark är en underbar tjänare …

Ni bör vidare förstå att dessa två rådgivare i första presidentskapets kvorum är likställda i auktoritet, i kärlek, i tillit, i frihet att ge förslag och rekommendationer, och i deras ansvar inte bara mot kvorumet utan också mot Herren Jesus Kristus och folket i allmänhet.

De är två stora män. Jag älskar dem båda och ber att Gud ska välsigna dem, och jag lovar er att det kommer att finnas harmoni och kärlek och tillit i första presidentskapets kvorum som ni har gett ert stöd åt idag.”²

Strax efter det att president McKay gjort detta uttalande talade president Clark till de heliga, och han uttryckte sin önskan att arbeta i harmoni med sina medtjänare: ”I Herrens tjänst har det ingen betydelse var du tjänar, utan hur. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga intar man den plats som man vederbörligen kallats till, en plats som man varken ansöker om eller tackar nej till. Jag lovar högtidligen president McKay och president Richards min fulla hängivna lojalitet i utförandet av de uppgifter som kan komma till mig enligt hela min styrka och förmåga, och så mycket som de låter mig utföra dem, oavsett hur otillräcklig jag är.”³

Under en generalkonferens tre år senare talade president McKay på nytt om den enighet han kände med andra ledare i kyrkan: ”Jag önskar att alla som nu är inom räckhåll för min röst, alla som har några fördomar i sitt hjärta, hade fått en glimt av generalauktoriteterna i Herrens hus i torsdags morse, när de kom samman i fasta och bön för att förbereda sig andligt för de uppgifter som väntade på dem under denna stora konferens. Ni skulle ha fått en skymt av enigheten i första presidentskapet och genom denna överföring från hjärta till hjärta, själ till själ, så skulle ni ha känt den kärlek jag känner till [mina] två rådgivare, för deras klarsynthet och goda omdöme och deras tålamod med sin ledare när så är nödvändigt. Ni skulle ha fått en glimt av enigheten och kärleken hos dessa tolv män [de tolv apostlarnas kvorum], de sjuttio … och presiderande biskopsrådet. Vår bön är att enigheten och kärleken under detta möte ska sprida sig till varje stavspresidentskap, missionspresidentskap, biskopsråd, prästadömskvorum och varje biorganisation över hela kyrkan. Med sådan enighet och kärlek finns det ingen makt på jorden som kan förhindra att detta, Guds verk, har framgång.”⁴

David O McKays lärdomar

Herren önskar enighet hos sina efterföljare.

”Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett.

Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.” (Joh 17:11, 20–21)

I en av de mest storslagna böner som någonsin uppsänts bland människor gör sålunda Jesus enighet till något i allra högsta grad viktigt bland sina efterföljare.

Enighet och dess synonymer — harmoni, god vilja, frid, samstämmighet, ömsesidig förståelse — beskriver ett tillstånd som det mänskliga hjärtat ständigt längtar efter. Dess motsatser är missämja, ordstrider, konflikter, förvirring …

Må Herrens vädjan, i sin förbön om enighet, realiseras i våra hem, i våra församlingar och stavar, och i vårt stöd för frihetens grundläggande principer.⁵

Enighet i avsikt, med alla harmoniskt samverkande, är nödvändigt för att genomföra Guds verk. I en uppenbarelse som gavs till profeten Joseph Smith omkring ett år efter det att kyrkan organiserats, ger Herren en helhetsbild om på vad sätt hans stora verk har återställts till människosläktets nytta och för att förbereda vägen för hans andra ankomst. Han sade:

”Så har jag upprättat mitt eviga förbund i världen till ett ljus för världen, till ett baner för mitt folk och för icke-judarna att samlas omkring och till ett sändebud att gå före mig och bereda vägen för mig.” (L&F 45:9)

Här får vi kunskap om de stora skyldigheter som ålagts detta folk att hjälpa Herren med att förverkliga detta bland människorna. Det krävs enighet och hängivenhet mot dess syften. Angående detta behov har Herren gett denna varning:

”… Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kommer inte att bestå.” (Matt 12:25)

Vi måste undvika attityder och handlingar som leder till oenighet.

Ett av de första förhållandena som leder till oenighet är själviskhet, ett annat är avundsjuka: ”Broder den och den gick förbi och sade ingenting till mig om det.” ”Biskopsrådet valde syster den och den att vara organist, och hon kan inte spela hälften så bra som jag.” ”Jag ska inte gå till prästadömsmötet någon mer gång eftersom biskopsrådet har utsett en viss man till att verka som rådgivande till prästerna.” ”I söndagsskolan valdes den och den till lärare.” ”Stavens presidentskap har aldrig uppmärksammat mig och jag känner mig sårad.” ”Generalauktoriteterna är inte alltid ense.” Å, hundratals sådana små saker kan komma upp — små saker, obetydliga i sig själva när vi jämför dem med livets större och mer verkliga ting. Och ändå vet jag av erfarenhet att den onde kan uppförstora dem så mycket att de blir berg i våra liv, och vi blir sårade och andligt utsvultna därför att vi när sådana känslor.

Det finns ett annat element — felfinneri — som är besläktat med denna avundsjuka. Vi finner fel på vår nästa. Vi talar illa om varandra. När denna känsla kommer är det bra att sjunga den lilla enkla psalmen ”Tala ej ont”.

”Tala ej ont! Ett vänligt ord
sårar ej någon här på jord.
Viska ej nå’nsin vad du hört,
ty mångas glädje det förstört.
Det goda frö som du har sått,
du får igen i högre mått.
Och ser du endast litet gott,
så tala om det goda blott.

Vandra i renhet livets stig.
Handla i kärlek innerlig.
Om allra först ett fel du ser,
viska det ej till någon mer.
Ack, livet är en dag så kort,
som flyr och kommer ej igen.
Så låt oss då, förr’n vi gå bort,
blott tala gott om var och en.”
[Hymner, nr 158]7

Må vi gå fram med större beslutsamhet att försvara varandra i att göra det som är rätt, försvara kyrkan, och inte tala illa om vår nästa eller om kyrkans auktoriteter, varken på lokal-, stavs- eller generalnivå. Låt oss undvika ont tal, förtal och skvaller. Det är gift för den själ som hänger sig åt det. Ont tal är till större skada för den som skymfar än den som blir skymfad.⁸

Det finns förgörande termiter i hemmen, och bland dessa finner vi förtal, elakt skvaller och klandersjuka hos antingen föräldrar eller barn. Förtal är gift för själen. ”Baktalare är som flugor som flyger förbi människans goda delar för att bara sätta sig på såren.” I det idealiska hemmet finns det inget skvaller om … lärare, om myndighetspersoner eller ämbetsmän i kyrkan. Jag är ännu tacksammare nu, allteftersom åren kommit och gått, för min far, som med upplyfta händer sade: ”Nu får det vara slut med allt kritiserande av er lärare eller någon annan.”⁹

Enighet i familjen gör hemmet till en tillflyktens och fridens plats.

Ett barn har rätt att känna att i sitt hem har han en plats för tillflykt, en plats för skydd undan den yttre världens faror och ondska. Enighet och redbarhet i familjen är nödvändigt för att fylla detta behov.¹⁰

Jag har svårt att tänka mig något mera förkastligt i hemmet än frånvaro av enighet och harmoni. Å andra sidan vet jag att det hem där det råder enighet, ömsesidig hjälpsamhet och kärlek, är en bit av himlen på jorden. Jag förmodar att nästan alla av er kan vittna om hur ljuvt livet är i ett hem där dessa dygder har en framträdande plats. Jag omhuldar tacksamt och ödmjukt minnet av att jag som pojke aldrig såg någon missämja mellan far och mor i hemmet, och denna goda vilja och ömsesidiga förståelse har varit det förenande band som hållit samman en lyckligt lottad grupp syskon. Enighet, harmoni och god vilja är dygder som ska fostras och omhuldas i varje hem.¹¹

Mycket ofta uppstår oenighet i hemmet som en följd av att den äkta mannen inte vill tappa ansiktet. Han vill göra det på sitt eget sätt, driva igenom sin egen vilja. Hustrur har samma önskan. En del vill absolut ha sista ordet. Äkta män är ibland ännu ivrigare att ha det än hustrur. Var och en försöker rädda sitt eget skinn och istället för harmoni och frid i hemmet uppstår oenighet. Istället för att harmonin bevaras i hemmet så går den förlorad, bara därför att någon försöker rädda sitt själviska liv eller göra på sitt själviska sätt. Det är bättre att undvara denna önskan. Säg ingenting. När denna önskan och känsla av illvilja, av att vilja styra, rinner av dig, och du inte har sagt något, då vinner du ditt liv i hemmet.¹²

Må Gud välsigna er alla, må han vägleda och hjälpa er så att rättfärdighet, harmoni och kärlek till varandra kan råda i era hem.¹³

Enighet i kyrkan leder till framsteg och andlighet.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas mission är att stifta frid och fred. Den levande Kristus är dess överhuvud. Under honom är tiotusentals män i kyrkan gudomligt bemyndigade att representera honom i olika ämbeten. Det är dessa representanters plikt att ge uttryck för broderlig kärlek, först mot varandra, sedan mot hela människosläktet, och att söka enighet, harmoni och frid inom kyrkans organisationer, och därefter genom föredöme sprida dessa dygder till hela världen.¹⁴

I kyrkans grenar och församlingar finns det ingen dygd som är mer befrämjande för utveckling och andlighet än denna princip. När avundsjuka, förtal och skvaller tränger undan det ömsesidiga förtroendet, enigheten och harmonin, då kvävs organisationens utveckling …

Inre svaghet är farligare och mer ödesdiger än yttre motstånd. Kyrkan har tagit mycken liten, om ens någon, skada av förföljelser och falska anklagelser från okunniga, felunderrättade eller illvilliga fiender. Ett större hinder för kyrkans framåtskridande är de som finner fel, som inte vill göra sin del, som bryter mot buden samt apostatgrupper inom dess egna led.¹⁵

Det är enighetens princip som har gjort det möjligt för församlingar, stavar, grenar och missioner i kyrkan att framåtskrida och genomföra de syften som kyrkan har upprättats för. Det kunde inte ha ägt rum med oenighet och hat. Det har funnits svårigheter. Varje medlem i kyrkan har sina egna funderingar. Ibland är dessa funderingar inte samstämmiga med biskopsrådet, eller med stavspresidentskapet, eller med kyrkans presidentskap, men var och en måste göra avkall på sina egna funderingar för helhetens bästa, och i detta gemensamma syfte har vi uppnått något som är underbart.

När jag funderar över denna kyrkas framtid, och de unga männens och unga kvinnornas välfärd, såväl som mödrarnas och fädernas välfärd, känner jag att det inte finns något viktigare budskap att ge än att ”vara ett” och att undvika sådant som kan skapa splittring bland medlemmarna. Jag vet att den onde inte har något starkare vapen mot någon grupp av män eller kvinnor i denna kyrka än vapnet att driva in en kil av oenighet, tvivel och fiendskap …

Utmaningen ligger framför oss. Vi får inte misslyckas med de gudomliga befallningar vi har fått som ett folk. Enighet i avsikt, att samtliga arbetar i harmoni inom kyrkans organisation som den uppenbarats av Herren, ska vara vår målsättning. Låt varje medlem, lärare och ledare känna betydelsen av den uppgift som var och en innehar. Alla är viktiga för att Guds verk framgångsrikt ska genomföras, vilket är vår uppgift.¹⁶

Den främsta garantin för enighet och styrka i kyrkan finns i prästadömet, i att hedra och respektera det. O, mina bröder — presidenter för stavar, biskopar för församlingar, och alla som innehar prästadömet — Gud välsigne er i ert ledarskap, i ert ansvar att leda, välsigna och bistå de människor som ni blivit utsedda att presidera över och besöka. Vägled dem att vända sig till Herren och söka inspiration för att kunna höja sig över det låga och simpla, och leva i den andliga sfären.

Erkänn dem som presiderar över er och, när så är nödvändigt, sök deras råd.¹⁷

Må [organisationerna i] kyrkan välsignas med en anda av enighet och harmoni. Må från deras hjärtan bannlysas fiendskapens, skvallrets och förtalets anda, och må de i sina hjärtan bevara den sanning som Jesus uttryckte med följande ord: ”Om I icke ären ett, ären I icke mina.” (L&F 38:27)¹⁸

Låt denna anda av enighet som vår Herre och Frälsare bad om den natt han blev förrådd, vara kännetecknande för denna hans kyrka: Fader, låt dem vara ett, såsom du och jag är ett. [Se Joh 17:11.]¹⁹

Hängivenhet till evangeliets ideal är den säkraste vägen till enighet.

En ledande skribent … [har sagt]: ”Det finns många goda människor i världen idag, fler som är beredda att tro än någonsin tidigare, men dessa människor har inget ideal som förenar dem, inga fundamentala principer, ingen samstämmig syn på livet, inget gemensamt åtgärdsprogram. Samhället har uppnått en viss självmedvetenhet, har börjat lägga märke till sina problem och behov, men det har ingen tydlig inriktning, ingen organisatorisk impuls, inga allomfattande ideal, ingen kraftfull motivation … Finns det någonting varigenom vår natur kan uppnå enighet, vår mänskliga ras kan erkänna sitt broderskap, och mänskligheten kan ordna sina angelägenheter gemensamt?

Vi svarar ja — en sådan enande kraft, ett sådant ideal är Jesu Kristi evangelium som återställdes genom profeten Joseph Smith. Det förklarar människans liv och dess syfte och har inom sig de nödvändiga frälsande beståndsdelar, ädla ideal och andliga uppmuntran som människohjärtat längtar efter i vår tid.²⁰

”Stor glädje för hela folket” [Lukas 2:10] — Jesu Kristi evangelium är detta goda budskap. Begreppet ”evangelium” betyder bokstavligen ”goda nyheter”, och sådana är de nyheter som kommer från ovan … I varje tidsutdelning har det funnits tillfällen för människorna att ta emot dessa goda nyheter, och dessa profeter som var i samklang med den Oändlige och som först och personligen hörde dessa goda nyheter, blev ålagda skyldigheten att förmedla dessa goda nyheter till sina medmänniskor, att de som oroas över hur det ser ut i världen kan ta emot det glada budskapet och föras tillbaka till en omgivning av frid, harmoni och god vilja.²¹

Oavsett om det är på havets öar, i Japan, i Syrien, i de skandinaviska länderna, i England, Tyskland, Frankrike eller Holland — varhelst man möter en grupp sista dagars heliga vars tro på Jesu Kristi evangelium är orubblig, finner man denna anda av enighet, kärlek och offervilja för människosläktets bästa. Må Gud välsigna de sista dagars heliga över hela världen, att de ska fortsätta i samma anda.²²

Förslag till studier och diskussion

Hur är Gud Fadern och Jesus Kristus ett? Vilka är några specifika sätt varpå vi kan stå eniga som kyrka? som familjer? som medlemmar av samhället? (Se s 45–47.) Vilka fördelar kan uppnås genom sådan enighet?
Vilka är några av de attityder och handlingar som för med sig disharmoni i våra hem och församlingar? (Se s 43–47.) Vad kan vi göra för att öka harmonin och enigheten? Hur kan vi tillämpa president Clarks uttalande (”I Herrens tjänst har det ingen betydelse var du tjänar, utan hur”) när vi strävar mot ökad enighet i våra hem och församlingar?
Hur kan barn påverkas när deras föräldrar talar ovänligt om ledare och lärare? Varför är förtal till större skada för ”den som skymfar än den som blir skymfad”? (Se s 44.)
På vilka sätt kan evangeliet tillfredsställa människors längtan efter enighet och harmoni? (Se s 47–48.) Varför är enighet nödvändigt för att förverkliga Herrens eviga avsikter på jorden?

Skriftställen som hör till detta ämne: Första Korintierbrevet 1:9–10; Mosiah 18:21; Tredje Nephi 11:29–30; Fjärde Nephi 1:2, 15–17; L&F 38:23–27; 105:3–5; Moses 7:18