Kapitel 7

Uppståndelsens innebörd

Liksom Kristus lever efter döden, ska alla människor göra det, var och en ta den plats i nästa värld som han eller hon är bäst lämpad för.¹

Introduktion

År 1912 drabbades äldste David O McKay, då medlem i de tolvs kvorum, och hans hustru Emma Ray, av sin första stora sorg som föräldrar när deras två och ett halvt år gamla son Royle, gick bort. Äldste McKays redogörelse för denna händelse visar den hjärtesorg han kände men visar också hans tro på en framtida uppståndelse:

”Måndag, 8 april 1912. O, vilken natt av lidande för vår älskade pojke! Varje andetag han drog tycktes plåga honom! Läkarna undersökte honom denna morgon och upptäckte att hans smärta berodde på pleurit [lungsäcksinflammation] på båda sidor. När vi hörde detta förlorade vi nästan hoppet, men senare [när läkaren] berättade för oss att undersökningen visat honom vilken bakterie som förorsakat infektionen och att han hade ett motgift, fattade vi återigen mod.

Men Royle var för svag och sjukdomens komplikationer för många. Han kämpade tappert hela dagen och tog emot de små läkemedelspreparat som gavs till honom med jämna mellanrum lika villigt som en fullvuxen person skulle ha gjort. Klockan 21.30 gav pappa, Thomas E [McKay] och jag honom en välsignelse på nytt. Ray kände sig mycket hoppfull och lade sig ner bredvid honom på sängen för att få lite vila. Snart blev hans puls svagare och vi förstod att vårt lilla barn snart skulle lämna oss. ’Mamma’ var det sista ord som kom från hans dyrbara läppar. Strax före slutet sträckte han ut sina små händer och när jag lutade mig ner för att krama honom lade han sina armar om min nacke och gav mig den sista av många av de mest kärleksfulla kramar som en far någonsin fått från ett älskat barn. Det verkade som om han förstod att han skulle gå bort och ville säga: ’Adjö, pappa’, men hans röst var redan tystad av svaghet och smärta. Jag är säker på att han kände igen sin mamma en stund senare. Hon hade bara vilat sig några minuter och när hon lade märke till sjuksköterskornas oro lutade hon sig genast över sitt älskade barn och lämnade honom inte förrän vi försiktigt ledde henne ut från det rum från vilket döden hade tagit vår lilla pojke.

Slutet kom klockan 1:50 på morgonen utan så mycket som en muskelryckning. ’Han är inte död, utan han sover’ har aldrig varit mera tillämpbart på någon själ, för han gick verkligen bort för att vila. Han dog inte.”²

David O McKays lärdomar

Jesu apostlar blev vittnen till realiteten i hans uppståndelse.

För omkring två tusen år sedan … fanns det en del ganska dystra apostlar. Petrus var tungsint; Johannes sörjde, liksom Maria, Kristi moder. De andra apostlarna hade flytt. Judas hade insett vilket brott han hade begått. Vilken dyster natt!

Nästa morgon uppstod Kristus … Eftersom detta är sant är denna händelse ett bevis på att själen är odödlig, att nära och kära existerar på andra sidan, att deras personlighet bevaras. De är lika verkliga i denna andliga miljö som Kristi ande när han predikade för andarna i fängelset.³

Närheten till händelsen [Jesu uppståndelse] gör att det bevis som lämnades av apostlarna får ökat värde. Ett djupare värde av deras vittnesbörd ligger i det faktum att apostlarna drabbades av modfälldhet och dysterhet i och med Jesu död. I två och ett halvt år hade de uppehållits och inspirerats av Kristi närhet. Men nu var han borta. De var lämnade ensamma och verkade förvirrade och hjälplösa …

”Vad var det som plötsligt förändrade dessa lärjungar till självsäkra, orädda, hjältemodiga talesmän för Jesu Kristi evangelium? Det var uppenbarelsen om att Kristus hade uppstigit från graven. De löften han gett hade gått i uppfyllelse, hans mission som Messias hade fullbordats.” …

Markus återger inte själv något framträdande av den uppståndne Herren, men han vittnar om att ängeln vid graven tillkännagav uppståndelsen och lovade att Herren skulle möta sina lärjungar. Av Markus hör vi det härliga tillkännagivandet om världens första tomma grav. För första gången i mänsklighetens historia ersattes orden ”här ligger” av det gudomliga budskapet ”han har uppstått”. Ingen kan tvivla på att Markus var övertygad i sin själ om den tomma gravens realitet. För honom var inte uppståndelsen något man kunde ifrågasätta — den var verklig, och hans Herres och Mästares framträdande bland människorna var ett faktum som var inpräntat i hans sinne utan skuggan av ett tvivel. Han ägnade sitt liv åt att förkunna denna sanning, och om de historiska uppteckningarna stämmer beseglade han sitt vittnesbörd med sitt blod.

En annan som skrev ner ögonvittnenas vittnesbörd var Lukas, en hedning, eller, som några tror, en proselyt från Antiokia i Syrien, där han verkade som läkare. (Kol 4:14) Även några av hans mest hårda, nutida kritiker har satt honom i främsta ledet som historiker, och hans personliga kontakt med några av de första apostlarna gör hans uttalanden ovärderliga.

Vad han skrev var följden av personliga efterforskningar och undersökningar, och hämtades från alla tillgängliga källor. Särskilt intervjuade och skrev han ner deras utsagor som ”från början var ögonvittnen och ordets tjänare”. Han bedyrar att han ”noggrant efterforskat allting från begynnelsen”, så att han skulle ”skriva ner dem i rätt ordning”. [Se Luk 1:1–4.] Detta innebär att Lukas tog emot vittnesbörd direkt från dessa ”ögonvittnen” själva och inte från tidigare berättelser.

Enligt alla trovärdiga vittnen har vi Lukasevangeliet som det kom från hans egen hand. I kapitel 24 vittnar Lukas om det gudomliga budskapet: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.” [Luk 24:5–6]

Med lika stor förvissning om deras riktighet kan vi acceptera hans uttalanden och vittnesbörd om Petrus och Paulus och andra apostlars vittnesbörd om uppståndelsen. ”[Kristus] visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” [Apg 1:3] Vem kan tvivla på Lukas absoluta övertygelse om uppståndelsens realitet?

Det är sant att varken Markus eller Lukas vittnar om att de personligen såg den uppståndne Herren, och därför framhåller somliga att deras skrivna vittnesbörd inte kan tas som förstahandsbevis. Att de inte vittnar om detta, och ändå var övertygade om att andra hade sett honom, visar hur obestridligt beviset var bland apostlarna och andra lärjungar om att uppståndelsen var verklig.

Men lyckligtvis finns det i ett dokument ett ögonvittnes personliga vittnesbörd om att Jesus visat sig efter sin död och begravning. Detta personliga vittnesbörd bestyrker inte bara de två mäns vittnesbörd som jag har citerat utan också andras. Jag syftar på Saul, en jude från Tarsus, utbildad vid Gamaliels fötter, en strikt farise, och före sin omvändelse en bitter förföljare av alla som trodde att Jesus från Nasaret hade uppstått från de döda. I det äldsta autentiska dokument som intygar Kristi uppståndelse finner vi följande ord av Paulus till korintierna:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster.” [1 Kor 15:3–8]⁴

Världslig skepticism kan inte upphäva ögonvittnens vittnesbörd.

Alltför många i vår tid påminner om männen på Areopagen för två tusen år sedan som uppförde ett altare åt ”en okänd gud”, men som visste föga eller ingenting om honom. Vi läser att Paulus på sin väg till Areopagen såg magnifika statyer som uppförts till olika gudar … Här samlades ofta filosofer och domare, de skickligaste tänkarna, de visaste i den forntida världen, och begrundade och diskuterade livets mysterier och människans framtid.

Mitt i all denna världsliga visdom stod det en ensam liten brunögd man som ansåg att en stor del av deras filosofi var falsk och att deras bilddyrkan var ett stort misstag — den enda människa i denna stora stad av intellektuella som visste genom erfarenhet att en människa kan passera genom dödens portaler och leva … När Paulus höll en vältalig predikan om Guds personlighet lyssnade filosoferna nyfiket men uppmärksamt tills dess han vittnat om att Gud uppväckt Jesus från de döda.

När de fick höra om uppståndelsen började några håna och alla utom några få vände sig bort och lämnade honom som hade förkunnat sanningen, ensammare än någonsin. [Se Apg 17:22–33.] Idag, som det var på Areopagen, är det några som hånar när vi talar om de dödas uppståndelse och andra som tvivlar och vänder sig bort. Idag, som då, är det alltför många män och kvinnor som har andra gudar som de skänker mer eftertanke än den uppståndne Herren …

Fastställ det som ett faktum att Kristus tog upp sin kropp och visade sig som en förhärligad, uppstånden varelse, och du besvarar den fråga som ställts i alla tidsåldrar — ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?” [Se Job 14:14.]

Att den bokstavliga uppståndelsen från graven var verklighet för de lärjungar som vara nära bekanta med Kristus, är helt säkert. De hyste inget som helst tvivel. De hade bevittnat detta. De visste för deras ögon såg, deras öron hörde och deras händer kände deras uppståndne Frälsares kroppsliga närvaro.”⁵

Att människans ande segerrikt passerar dödens portaler in i det eviga livet är ett av de härliga budskap som Kristus, vår Återlösare, lämnade. För honom är detta jordiska liv bara en dag och dess slut endast livets sols nedgång. Döden, blott en sömn, följs av ett härligt uppvaknande i en evig tillvaros morgon. När Maria och Marta endast såg sin bror som ett lik i den mörka och tysta graven, såg Kristus honom fortfarande som en levande varelse. Detta faktum uttryckte han i två ord: ”… Lasarus sover …” (Joh 11:11) Om alla … visste att den korsfäste Kristus verkligen uppstod på den tredje dagen — att hans ande, efter att ha mött och umgåtts med andra i andevärlden, återigen gav liv åt hans stungna kropp, och att han, efter att ha vistats bland människorna i fyrtio dagar, uppsteg som en förhärligad själ till sin Fader — vilken välgörande frid skulle då inte komma till de själar som nu plågas av tvivel och osäkerhet!

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga står med Petrus, med Paulus, med Jakob och med alla andra forna apostlar som inte bara accepterade uppståndelsen som bokstavligt sann, utan som fullbordandet av Kristi gudomliga mission på jorden.⁶

Den senaste och främsta bekräftelsen på att Jesus uppstod från graven är att Fadern och Sonen visade sig för profeten Joseph Smith, artonhundra år efter denna händelse … Detta underverk av liv är inte bara betydelsefullt i sig självt, utan också i dess samband med alla de grundläggande principerna i sann kristendom.⁷

Kristi uppståndelse bekräftar Guds allmakt och människans odödlighet.

I över fyra tusen år hade människan blickat in i graven och bara sett livets slut. Av alla de miljoner som gått in däri hade inte en enda person återvänt som en uppstånden, odödlig varelse. ”På hela jordens yta fanns det inte en enda tom grav. Inget mänskligt hjärta trodde, ingen mänsklig röst förkunnade att det fanns en sådan grav — en grav berövad makten av en segerherre starkare än människans stora fiende, döden.”

Det var därför ett nytt och härligt budskap som ängeln gav till de kvinnor som förskräckt och kärleksfullt närmade sig den grav i vilken Jesus hade begravts: ”… Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen, där de lade honom.” (Mark 16:6)

Om ett underverk är en övernaturlig händelse vars orsaker ligger bortom människans begränsade visdom, då är Jesu Kristi uppståndelse alla tiders mest enastående underverk. I den uppenbaras Guds allmakt och människans odödlighet.

Uppståndelsen är emellertid ett underverk enbart i den bemärkelsen att den är bortom människans fattningsförmåga och insikt. För alla dem som accepterar den som ett faktum är den enbart en manifestation av en oföränderlig livets lag. Eftersom människan inte förstår lagen kallar hon den för ett underverk.⁸

Uppståndelsen och våren har nära anknytning, inte för att det i naturen finns någon exakt motsvarighet till uppståndelsen, men det finns så mycket som leder tanken till UPPVAKNANDE. Lik dödens stillhet har den stränga vintern hållit allt grönskande liv i sitt grepp, men när våren närmar sig tvingar värmens och ljusets livgivande makt honom att släppa sitt tag, och vad som verkade dött kommer fram med nytt liv, uppfriskat och stärkt efter en fridfull sömn.

Så är det med människan. Det vi kallar död liknar Jesus vid sömn. ”Lasarus sover”, sade han till sina lärjungar. [Se Joh 11:11.] ”Hon sover”, var hans tröstande ord till en liten flickas sörjande föräldrar. [Se Mark 5:39.] Faktum är att det för världens Frälsare inte finns något sådant som död — bara liv — evigt liv. Han kunde i sanning säga: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” [Joh 11:25]

Med denna försäkran bör lydnad mot evig lag vara en glädje, inte en börda, för livet är glädje, livet är kärlek … Lydnad mot Kristus och hans lagar skänker liv. Må varje återkommande påsk framhålla denna sanning, och fylla våra själar med den gudomliga förvissningen att Kristus verkligen har uppstått och att människans odödlighet är säkerställd genom honom.⁹

De trofasta får det tröstande vittnesbördet om uppståndelsen.

Det finns ingen orsak att vara rädd för döden, det är bara en tilldragelse i livet. Den är lika naturlig som födelsen. Varför skulle vi vara rädda för den? En del är rädda för den eftersom de tror att den utgör livets slut, och livet är ofta det dyrbaraste vi har. Evigt liv är människans största välsignelse.

Om människorna bara skulle ”göra hans vilja” [se Joh 7:17], i stället för att utan hopp se på den mörka och dystra graven, så skulle de blicka mot himlen och veta att Kristus är uppstånden!

Ingen människa kan acceptera uppståndelsen och vara konsekvent i sin tro utan att också acceptera existensen av en personlig Gud. Genom uppståndelsen besegrade Kristus döden och blev en odödlig själ. ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28) var inte bara ett innehållslöst utrop från Thomas när han skådade sin uppståndne Herre. När vi en gång har accepterat Kristi gudomlighet är det lätt att föreställa sig hans Fader lika personlig som han, eftersom Jesus sade: ”Den som har sett mig har sett Fadern …” (Joh 14:9)¹⁰

Eftersom Kristus levde efter döden, ska alla människor göra det. Var och en ska inta den plats i den nästkommande världen som han är bäst lämpad för. Uppståndelsens budskap är därför det mest trösterika, det mest härliga som någonsin givits till människan, för när döden tar en älskad person ifrån oss, tröstas våra bedrövade hjärtan av hoppet och den gudomliga försäkran i orden:

”Han är inte här, han har uppstått.” [Se Matt 28:6] Eftersom vår Återlösare lever ska också vi leva. Jag bär vittnesbörd för er att han lever. Jag vet det, och jag hoppas att ni har visshet om denna gudomliga sanning.¹¹

Jesus gick igenom jordelivets alla erfarenheter på samma sätt som du eller jag. Han visste vad lycka var, han erfor smärta. Han både gladde sig och sörjde med andra människor. Han visste vad vänskap var. Han erfor också den sorg som förrädare och falska anklagare orsakar. Han dog en timlig död på samma sätt som du och jag kommer att göra. Eftersom Kristus levde efter döden ska du göra det, liksom jag …

Jesus var den enda fullkomliga människa som någonsin levat. När han steg upp från de döda besegrade han döden och är nu jordens Herre. Hur ytterst svag, hur extremt dåraktig är inte den som medvetet förkastar Kristi sätt att leva, särskilt i ljuset av det faktum att en sådan förkastelse bara leder till olycka, elände och till och med till död! …

När denna tro [på Jesus Kristus] ligger i blodet hos kristna runt om i världen och de känner lojalitet i sina hjärtan mot den uppståndne Kristus och mot de principer som hör samman därmed, då har människosläktet tagit det första stora steget mot den varaktiga fred som vi dagligen ber om.¹²

Det finns många så kallade kristna som inte tror på den bokstavliga uppståndelsen, och på era skuldror och på andras skuldror i denna kyrka vilar ansvaret att för världen förkunna hans gudomliga Sonskap, hans bokstavliga uppståndelse från graven och att han personligen visade sig i Faderns närhet för profeten Joseph Smith.¹³

Förslag till studier och diskussion

Vilka bevis finns för Jesu Kristi bokstavliga uppståndelse? (Se s 63–65, 67.) Hur har ditt vittnesbörd om Jesu uppståndelse stärkts av vittnesbörden från hans forntida och nutida apostlar?
På vilka sätt försöker ”världslig visdom” ifrågasätta realiteten i Jesu uppståndelse? (Se s 65–66.)
På vilket sätt är läran om uppståndelsen en grundläggande del av frälsningsplanen?
President McKay lärde att uppståndelsen är en ”manifestation av en oföränderlig livets lag” och att ”uppståndelsen och våren har nära anknytning”. Vilka likheter finns det mellan uppståndelsen och våren? (Se s 68.) Hur kan du använda denna jämförelse för att hjälpa barn förstå uppståndelsen?
Hur kan vi få eller stärka ett vittnesbörd om uppståndelsen? (Se s 68–69.) Hur påverkar ditt vittnesbörd om uppståndelsen de beslut du fattar? Vilka andra principer inom evangeliet är lättare att förstå när vi fått ett vittnesbörd om uppståndelsen?
Hur minskar kunskapen om uppståndelsen den sorg som hör samman med döden och hur bidrar den till att trösta dem som sörjer? (Se s 68–69.) Vilka exempel har du sett på människor som stärkts i sina prövningar genom sitt vittnesbörd om uppståndelsen?
Varför är det så viktigt för människosläktet med en uppstånden Gud?

Skriftställen som hör till detta ämne: Job 19:25–27; Markus 16:1–6; Apostlagärningarna 2:22–32; 4:33; Första Korintierbrevet 15:3–8; Tredje Nephi 11:15; L&F 76:22–24